Den industrielle revolutionären i Dalarna

HEJ!

Christopher Polhem hade det inte så lätt. Förvisso hade han såväl Karl XI:s som Karl XII:s öra. Han blev dessutom adlad 1716. Och han har ju gått till eftervärlden som ett tekniskt snille, varför han också bär epitetet "den svenska mekanikens fader".
   Men med ett av hans hjärtebarn var det värre. För ända fram till dess att manufakturverket Stiernsund brann 1737, så präglades verksamheten av problem och gnissel, för att inte säga tämligen tunga motgångar.

image33 (Christopher Polhem, 1661-1751)

   Manufakturverket hade grundats i Husby socken i södra Dalarna år 1700, av Polhem och Gabriel Stierncrona. Den senare var finansiär och även den som fick ge namn åt anläggningen. Syftet var främst att tillverka diverse vardagsvaror (skålar, skedar, spik, dörrbeslag); men även delar till ur och lås upptogs i privilegiebrevet.
   Manufakturer låg i tiden. Enligt merkantilismens principer skulle ett land utveckla sin egen varutillverkning i görligaste mån, så att import av dyra, förädlade råvaror kunde undvikas. 
   I ett manufakturverk gavs ibland ett visst utrymme för arbetsfördelning och mekaniserad tillverkning. Storskalig, maskinell produktion av fabrikstyp hade dock ännu inte slagit igenom.
   Polhem - med sitt patos för teknik och uppfinningar - eldades emellertid av tanken på att i så stor utsträckning som möjligt införa maskiner i tillverkningen. Outtröttlig konstruerade han därför den ena maskinen efter den andra. 

image34 
(Maskin för skärning av kugghjul till ur, Tekniska museet, Stockholm)

   Polhem tycks närmast ha haft en vision, där maskiner i allt högre grad tog över produktionen. Och där varje person i tillverkningsprocessen blott övervakade och skötte vissa delar av den. 
   Han förefaller, med andra ord, ha satt sig i sinne ett slags industriell revolution - femtio år för tidigt.
    Undra på att han stötte på patrull.
   Inte hos kungen; tvärtom. Karl XII uppmuntrade hela projektet och utlovade skattefrihet. Men smederna som Polhem tog till bruket och sedan själv utbildade - de uppskattade föga att förvandlas till kugghjul i ett maskineri.
   Och de demonstrerade sitt missnöje på alla möjliga sätt. De rymde olovandes från bruket. De vägrade att lära upp nya smeder, ja över huvud taget att ha någon under sig. De kom till Polhem och krävde avsked, eller lån, eller eftergift på sina skulder. De lydde inte order, de byggde egna verkstäder och bedrev privat försäljning med manufakturverkets varor. 
   Vid ett tillfälle har en läcka uppstått i en spikränna, varvid is har bildats framför en dörr. Men istället för att hacka bort isen, lyfter smederna helt sonika bort dörren.
   Nästa dag är åtskilliga verktyg och råvaror stulna.
   Och Polhem klagar. Han skriver till Bergskollegium, till tinget i Säter, till kungens sekreterare. Den senare upplyser han om att den långa vägen till kyrkan gör att gudfruktigt folk inte vill söka sig till bruket. Istället får han hålla till godo med sådant avskrap, som föredrar ölkannan framför mässan.
   Han får också stöd från myndigheterna: i form av resolutioner och hot om vite för dem som bryter mot hans föreskrifter.
   Men problemen bara fortsätter. 
  Nu börjar även prästerskapet klaga. Man påstår att det om söndagarna, samtidigt med gudstjänsterna, pågår ett fasligt supande och svärande vid bruket. Tinget i Säter beslutar därför att förbjuda öl- och brännvinsförsäljning i Stiernsund på dessa dagar.
   Det är dock som förgjort att få företaget att fungera. Ekonomin är minst sagt skral. Maskinerna går sönder, slås sönder eller också vägrar arbetarna att använda dem. Bokhållarna är odugliga, smederna roar sig med att skjuta till måls med bössor bland bostäderna.
   När den brand som förstör en stor del av maskinerna och bruket slutligen bryter ut, har Polhem redan lämnat Stiernsund. Han bor sedan två år tillbaka hos sin dotter i Stockholm. 
  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0