Patrik Godin

HEJ!

I somras hände det sig att jag befann mig i Sundsvall. Jag stod uppe på Södra berget, på en smal, rätt sprucken gata, kantad av uppvuxna fruktträd och höga häckar. Framför mig låg ett mörkt trähus som säkert varit med i över ett sekel.
   - I det huset föddes Lars Ahlin, sa han som var anledningen till att jag var där.
   - Verkligen, sa jag.
   - Ja, eller möjligtvis i det här, sa han och pekade på sitt eget hus, som ligger bredvid - och som är vitt, men säkerligen lika gammalt som det mörka.

 (Lars Ahlin, 1915-1997)

   Sedan fick jag veta att författaren Lars Ahlin en gång på äldre dagar hade vallats omkring i de här kvarteren - av en Ahlinforskare. De hade gått där och Ahlin hade berättat om sin barndom i Sundsvall, om gatorna, byggnaderna, något om sina böcker.
   Plötsligt hade han blivit stående framför det vita huset. Och så hade han sagt:
   - Här föddes jag.
   - Nja, hade forskaren svarat (ytterst försiktigt, får man förmoda). Jag tror faktiskt att det var där, i det huset.
   Alltså det mörka.
   Ahlin protesterade naturligtvis. Forskaren stod på sig. Ahlin blev förbannad. Forskaren hänvisade lite försynt till sin forskning, sina "bevis" (som säkert var mycket starka).
   Men Ahlin vek inte en tum...
   Vem som slutligen avgick med segern, vet jag inte. Inte heller vem som egentligen hade rätt.

Om historien stämmer, säger den något om Lars Ahlin. I alla fall inbillar jag mig att han var en människa som var svår att övertyga om motsatsen - vad det än handlade om.
   Sedan verkar det ju rimligt att tro att han visste besked i just det här fallet. Men även om ovedersägliga bevis hade presenterats för honom, och dessa sade att han faktiskt hade fel, så hade han knappast vidgått det. 
   Åtminstone inger hans person en den känslan.
   I hans böcker spiller den här orubbligheten ibland över i ett predikande drag, som många finner svårsmält. Ahlin har alltid ett budskap (oftast flera), och han tar till en mängd knep för att inte bara berätta vad det är, utan också se till att vi som läsare inte glömmer det.
   Han vill nämligen att vi "aktivt" tar emot det. Det vill säga att vi sliter litet.
   Ytterst handlar det väl om att vi ska göra budskapet till vårt eget. När så sker är det troligen redan förändrat, men vi äger det å andra sidan själva. Och på samma gång tillsammans med alla andra.
   I varje Ahlinroman man öppnar, kan man därför vara övertygad om att den är på väg. Kanske på den här sidan, kanske på nästa: den sanningssång som någon av karaktärerna omisskänneligen ska få brista ut i.
   Och så börjar den. Den startar lågt, knappt hörbart; skruvas sedan upp. Högre och högre. Snart slingrar den sig ut ur boken, slår en ring runt hela författarskapet, exploderar i fanfarer.
   Förklingar och lägger sig till rätta (med darr) som en hel världsbild. 
   Kärleken finns med, och Luther, och värnandet om de utsatta, samhällets "avskrap". En bohemisk, fladdrig, livsoduglig fadersfigur. En moderlig skurgumma med bägge fötterna på jorden, som ensam får klara skivan.
   Och allt meddelas på ett bildrikt, litet högtravande språk, lika fjärran romanfigurernas värld, som nära Lars Ahlins.
   Kan man tänka sig något omodernare? 
   Läst är han väl heller knappast idag. Blotta åsynen av tegelstenen Din livsfrukt från 1987 får väl folk att knäa och skrika på hjälp.
   Eller ta Natt i marknadstältet från 1957, möjligen Ahlins främsta roman. Den börjar ju lovande, i ren Läckberganda:

Det var natten till marknadslördan som tyske konsulns villa uppe vid Stadsbacken brann ned till grunden;

Men sen - bara några sidor senare - kommer det:

Dock: hon fanns till för honom. Hon var hans friska kropp, hans händer och fötter. Det var sig själv hon lutade sig ned till när hon lutade sig ned till honom; det var sina egna plågor hon stillade när hon stillade hans.

Vilka anspråk! Och vad värre är: om man har läst romanen ett par gånger så vet man att det här är bokens (och Ahlins) credo. Vi kan hjälpa varandra, vi kan ta på oss andras smärta och göra den till vår.
   Det är människans dilemma - och förlösning.
   Så nog är det är lika bra att jämna hela Bleckslagaregatan i Sundsvall med marken. Ifall någon skulle få idéer.