Lars Forssell

HEJ!

image15 (Bildkälla)

Lars Forssell är död. Under sin levnad - han föddes 1928 - hann han med att skriva ett antal tämligen obegripliga, modernistiska dikter; ännu fler dikter som är både begripliga och läsvärda. Samt några av de vackraste kärleksdikterna som finns på det svenska språket.
   De senaste dagarna (åtminstone fram till beskedet om Ingmar Bergmans bortgång) har dagspressen varit fylld av hyllningar till Forssell. Man har talat om hans många visor. Om hans viktiga insatser för Svenska Akademien. Hur han i sitt författarskap blandade "högt och lågt" (och skrev texter till Lill-Babs vid sidan av poesin). Man har beklagat att hans dramatik förefaller närmast bortglömd.
   För egen del läser jag gärna Forssells prosa. I samlingsvolymerna Dagbrott (1988) och Vänner (1991) kan man hitta åtskilliga av alla de artiklar Forssell skrev genom åren; inte minst för tidningen Expressen. Här finns recensioner, essäer, betraktelser, resereportage och minnesbilder av bl.a. Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson och Evert Taube. 
   För att nämna blott ett fåtal.
   Till detta kommer i Vänner dessutom en längre, självbiografisk text, kallad "Ur min levnad". Den är uppriktig och självutlämnande, och underbart friskt skriven. Från det personligas horisont ringar den i skissens form in ett stycke svenskt 1900-tal.
   Lars Forssell kom från en högborgerlig miljö. Men på det Kungsholmen i Stockholm där han växte upp, grasserade fattigdomen på ett sätt som idag - 70 år senare - kan förefalla näst intill obegripligt. Att vistas i en skyddad, borgerlig oas mitt i denna misär lade grunden till en konflikt hos Forssell. Och den konflikten blev, vid sidan av kärleken, en viktig drivkraft i hans författarskap. Ibland koketterar han med den, oftare är den fruktbar och litterärt givande.
   Så här kan det låta:

Jag föraktade min egen klass därför att den var självupptagen, egenkär, livsfrånvänd och feg.
   Och mest av allt: för att den såg sin egen takvåning i samhällsbyggnaden som självklar. För att ockupera den behövs det ett kallt hjärta och en spekulativ hjärna. Det finns ofta en beräkning i den godmodiga vänlighet som borgerligheten strör som allmosor omkring sig.
   Skulle jag med åren blivit försonligare mot min egen klass?
   Kanske.
   I takt med att jag hos mig själv avslöjat så mycket socialt nedärvd strategi och hänsynslöshet att jag knappast är den som skall kasta första stenen.
   Eller ens den tionde.

Själv har jag ett möte med Lars Forssell i någorlunda färskt minne. Det var i mitten av 90-talet, i baren på Hotell Uplandia i Uppsala. Han skulle läsa några dikter och innan framträdandet blev jag presenterad för honom av en gemensam vän. Vi kom att tala någon halvtimme: om människans behov av skvaller - och om Stig Dagermans behov av tröst. 
   Dvs. om "högt och lågt".
   Det var, som torde ha framgått, ett ämne som han behärskade bättre än de flesta.


Kommentarer
Postat av: Fredrik Hjorth

Hejsan.
Det är fantastiskt att det är Lars Forssell som skrivit manus till Vänner, den TV-serie näst Seinfeld som varit tidernas största hit.
Hälsningar
Fredrik

2007-08-03 @ 00:25:05
Postat av: Patrik

Nu ska vi inte vara sådana. Men med tanke på det klockslag som du skrivit din kommentar, så antar jag att du satt och hyllade L. Forssell på vederbörligt sätt...

2007-08-03 @ 09:42:52
Postat av: Fredrik Hjorth

Här hyllas inga poeter.
Dessutom hade undertecknad precis varit ute och vargat bland huvudstadens vinddrivna existenser.

2007-08-16 @ 10:44:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0