Patrik Godin

HEJ!

Nationalencyklopedins ordbok definierar ironi som "skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån". Man påstår alltså ett och menar något annat, oftast raka motsatsen.
   Det är ju en rätt bekväm position.
   Man har tagit ställning, men ändå inte. Eller kanske. Det är ju fullt möjligt att slira på ironin, mena delvis allvar.
   Fast på låtsas.
   För om det senare visar sig att man hade fel, att man hyllat något som inte lämpar sig för hyllningar, eller att man tagit i lite för mycket - ja, då kan man alltid glida tillbaka till ironins grundposition: allvarets antipod, det ansvarslösa skämtet.
   Bakgrunden till ordet är ett grekiskt uttryck (eironeia) som betyder 'låtsad okunnighet, förställning'. Man kan mer än man ger sken av: det här är inte mitt rätta jag.
   En cyniskt lagd person skulle kunna misstänka att en del moderna ironiker i själva verket kan mindre än vad de öppet vill erkänna. Frågan är bara vilket ord som i så fall passar för att beskriva dem.
   Inte fariséer, väl?
   Ironi är annars ett mycket gångbart verktyg, inte minst i litteraturen. Kung Oidipus - som ovetande dödar sin far och äktar sin mor - är ett exempel på tragisk eller dramatisk ironi. Han vill gott men hans handlingar störtar honom i fördärvet. Ju ihärdigare han söker sanningen, desto närmare sitt tragiska ödes fullbordan kommer han.

 
(Kung Oidipus har stuckit ut sina ögon sedan sanningen uppenbarats för honom)

   Författaren som så att säga öppet röjer för läsaren att hans verk är en litterär konstruktion (genom att kommentera det eller direkt tilltala läsaren) använder ett konstgrepp som kallas romantisk ironi.
   I bägge fallen vet författaren och även publiken mer än berättelsens karaktärer. Det kan tyckas trivialt, men är i själva verket ett effektivt sätt att bygga upp spänning eller på annat sätt riva tag i sin publik.
   Ironin ligger också nära satiren. Och några av världslitteraturens kändare namn vistas till och från i denna sfär: Cervantes, Strindberg, Sterne, Voltaire och Swift. 
   Det finns kritiker (Harold Bloom verkar vara en av dem) som anser att nästan all stor litteratur innehåller någon form av ironi. Med det menas då att berättelsens karaktärer är invecklade i situationer och händelser som de inte riktigt kan överblicka, greppa, reda ut.
   Obönhörligt drivs de framåt mot katastrofen - eller, om det är en komedi, mot det förlösande avslöjande, som ska ställa allt till rätta.
   Som läsare eller åhörare grips vi av det som sker, vi lever oss in i det, trots att vi vet bättre. Men vi gör det därför att vi har klart för oss, att även vi är insnärjda i sammanhang, som vi inte till fullo kan kontrollera eller förutse.
    Och vem lider med eller skrattar åt oss?
  Använd på det viset, blir ironin snarast ett hjälpmedel för att göra litteraturen lite mer lik livet. Fast då befinner vi oss givetvis långt ifrån vår tids ironi. Den verkar ju mest vara en metod, för att få oss att ta avstånd från oss själva.