Med tvivlet som ledstjärna

HEJ!

Den 10 november 1619 satt en tjugotreårig fransman insnöad på sitt rum i Ulm i nuvarande Tyskland. Under ett par dagar hade han bevistat kröningen av kejsar Ferdinand II i Frankfurt. Nu hade han för avsikt att återvända till prins Mauritz av Nassaus armé, där han tjänstgjorde som frivillig.  
   Rummet han befann sig i var eldat och lagom ombonat. Men han kom inte därifrån. Världen runt omkring honom var täckt av snö, vädret gjorde att en resa inte var att tänka på.
   Så han stannade inne, och grubblade. Förmodligen träffade han inte en enda människa på hela dagen. 
   Någon gång under natten som följde på denna långa dag i avskildhet, hade den unge fransmannen en dröm. Den kom sedan att bli utgångspunkten för hela hans fortsatta verksamhet; åtminstone om man får tro honom själv i Discours de la méthode (Avhandling om metoden) från 1637.
   För i drömmen serverades nämligen svaret på ett problem som länge gäckat honom: hur kan man egentligen vara säker på att man äger kunskap?
   På att det man vet verkligen är sant.
   Han hade fått en högklassig utbildning, bl a i den kända jesuitskolan Collège Royal i La Flèche, samt vid universitetet i Poitiers. Modern hade dött tidigt, fadern var adlig och välbärgad, parlamentsledamot i Bretagne. 
   Men trots den ypperliga utbildningen - att han formligen dränkts i kunskap - så hade han länge brottats med tvivel. Hur vet jag att det här verkligen stämmer? Hur vet jag att inte någon ond demon planterat skenbara sanningar i mig?
   Under dessa år av osäkerhet hade han blivit allt mer övertygad om, att vad han sökte var en metod, ett sätt att avgöra vilken kunskap som var falsk, och vilken som var äkta.
   Det var början till den metoden som uppenbarats för honom den där ensamma dagen i Ulm. Det är den metoden som framförallt har gjort René Descartes berömd.

image31 (René Descartes, 1596-1650)

Sökandet efter sanningen började i ett radikalt förnekande, i en skepsis mot allt. Lager på lager av kunskap och vetande och traditionella övertygelser skalades bort.
   Inom filosofin kommer man aldrig överens om vad som är sant. Inom historieämnet överdriver man och gör litteratur av kunskapen. Våra sinnen är bedrägliga, för tingen ändrar skepnad beroende på när och var och hur vi betraktar dem. 
   Dessutom tycks de flesta sanningar vara avhängiga den som uttalar dem. En tysk, en fransman eller en kines ser helt enkelt olika på världen. Och vem har då rätt?
   Och varför?
   Till slut kom Descartes fram till att det endast var en sak han inte kunde tvivla på: det faktum att han fanns till. För om han inte existerade, hur kunde han då tvivla?
   Utifrån detta formulerade han sedan den berömda meningen: Je pense, donc je suis (jag tänker, alltså är jag till).
   Därefter tog Descartes ytterligare ett steg. Han slöt sig till att han måste ha fått den här idén om att han existerade någonstans ifrån. Vidare hade han andra idéer som även de måste ha ett upphov; inte minst gällde det föreställningen om en fullkomlig gud. Den föreställningen måste rimligen leda sitt ursprung från ett väsen mer fullkomligt än honom själv - annars vore det en självmotsägelse.   
   Och därför kan den idén inte heller komma från någon annan än just Gud.
   I och med detta hade Descartes uppnått två helt avgörande resultat. Han hade funnit en absolut punkt att utgå ifrån i sin jakt på sanningen. Och han hade bevisat Guds existens. Till sin hjälp hade han haft en matematiskt-geometrisk metod, byggd på logiska slutledningar.

image32 (Bildkälla)

Omständigheterna kring genombrottet liknar närmast en religiös uppen-barelse. Om det verkligen gick till på det sättet vet vi inte. Men det är intressant att Descartes väljer att framställa det så. 
   Likaledes är det för en nutidsmänniska fascinerande (och svårsmält) att Gud ogenerat kastas in på ett sådant tidigt stadium. För numera förknippar vi ju oftast inte gudar och ensamma spekulationer med vetenskap.
   Vi tänker på labb och experiment och forskarlag.
   Men att på eremitens vis nå fram till storslagna sanningar med enbart sitt förnuft, skulle bli stilbildande under lång tid framöver. Descartes grubbel i Ulm utgör grunden för den rationella traditionen inom den västerländska filosofin.
   Och det är klart: ju färre hjälpmedel, desto mindre beroende blir man av anslag och dyr utrustning. Allt som behövs är ens egen klokskap, ett uppvärmt rum och lite sämre väder.
  


Kommentarer
Postat av: Peter E

I min bok om snö som jag arbetar på nu, kommer det finnas med ett litet kapitel om just Descartes, ett kapitel som både börjar och slutar med... snö. En legend runt hans död hävdar att förkylningen som tog hans liv i Stockholm kom av att han gjorde ett lite för handfast försök att se om snö kunde användas till att konservera slaktade djur.

2007-08-30 @ 19:57:00
URL: http://peterenglund.wordpress.com/
Postat av: Patrik

Det var mer än jag visste. Låter som en ödets ironi, som man brukar säga. Ungefär som att Descartes, som ju var mycket upptagen av förhållandet mellan kropp och själ, enligt sägen efter sin död fick sitt huvud skilt från sin kropp av en kapten vid svenska gardet.
Och vad jag vet har det ännu inte hittat tillbaka till sin urspungliga plats...

2007-08-31 @ 00:04:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0