Patrik Godin

HEJ!

DN refererar idag till en artikel i tidskriften Science. Enligt den har ett svenskt och ett schweiziskt forskarlag lyckats "flytta människans 'jag' till en plats utanför kroppen."
   Låt mig bara i all stillhet påminna om den persiskspråkige 1200-tals poeten, sufiern, mystikern m.m. Jalal ad-din Rumi. I "Rörflöjtens sång", som inleder den gigantiska lärodikten Mathnawi-ye Ma'navi, skriver han


Lyss till rörflöjten, vad den förtäljer,
   hur den klagar över att den skilts från allt:
Sedan jag skars bort ur vassens bädd
   har min musik fått man och kvinna att sörja.
                                   [...]
Vemhelst som vistas fjärran från sin egen rot
   längtar efter återförenandets tidpunkt.


Vassröret (rörflöjten) står här för själen, vassens bädd och roten för det gudomliga ursprunget. Det är dit själen längtar; det är dit den vill återvända, eftersom den en gång befunnit sig där, innan människan tog plats i världen.
   Och hur kommer man dit?
   Jo, genom att ge upp sitt jag, låta det förintas. För jagutplåningen röjer nämligen väg för en förening med gud, ungefär som när vattnet i ett trångt kärl töms ut i en flod.
   Här är det alltså inte bara fråga om att jaget flyttas ut från kroppen, som i artikeln ovan. Här upplöses det helt:


Jag har blivit sanslös, jag har förfallit
i jaglöshet - i absolut jaglöshet...


Men det är ett tillstånd som inte är artificiellt, utan eftersträvansvärt och äkta:


Jag är endast fullständig, när jag är utanför de fem sinnena och de fyra elementen.


   Var tid har sitt flyende jag.