Patrik Godin

HEJ!

Tänk dig att klockan är strax före elva på förmiddagen. Tänk dig att du just klivit av cykeln och nu lutar den mot en hög stenmur. Tänk dig att du stoppar ned handen i byxfickan för att känna efter så att du inte har tappat dina pengar under cykelturen. 
   Titta som av en händelse rätt upp i luften.
   Tänk dig sedan en plutoniumladdning som exploderar på 500 meters höjd, med styrkan 22 000 ton trotyl. Tänk dig att luften förvandlas till eld, till gul rök - och till ett bländande ljus.
   Säg:
   - Välkommen, Fat Man.
   Klockan är exakt två minuter över elva.
   Det är den 9 augusti 1945.

 (Nagasaki, 9/8 1945)

Förspelet till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki sträcker sig åtminstone så långt tillbaka som till 1905. Det var då Albert Einstein presenterade sitt tillägg till den speciella relativitetsteorin (E=mc²). Därmed var den teoretiska grundstenen för en fissionsbomb lagd.
   Under 20- och framförallt 30-talet löstes sedan en mängd tekniska problem. Ett av dessa handlade om att isolera tillräckligt med uran 235 och plutonium ("den kritiska massan"); ett annat om att starta den kedjereaktion i atomkärnan som krävs för att hela processen ska kunna äga rum.
   Annars ansåg man rätt länge att det var i det närmaste omöjligt att omsätta den teoretiska kunskap man hade om en atombomb i en tillverkningens praktik. Hitler hade hört talas om det hela men avfärdat det; det skulle helt enkelt ta för lång tid att skrapa ihop den kritiska massan.
   Trots detta fruktade man från de allierades sida att tyskarna i hemlighet höll på att utveckla kärnvapen. Därför ökade aktiviteten hos forskarna i väst i början av fyrtiotalet, i takt med krigsutvecklingen. Det främsta uttrycker för den här ökade aktiviteten är naturligtvis det s.k. Manhattanprojektet i USA, där bland annat Nagasakibomben Fat Man senare skulle produceras.   
   Även i detta var för övrigt Einstein inblandad.
   Han hade nämligen lånat sitt namn till ett brev som den ungerske fysikern Leo Szilard skickat till den amerikanske presidenten, Franklin D. Roosevelt. I brevet gjordes presidenten uppmärksam på hur de senaste landvinningarna inom kärnfysiken kunde utnyttjas för militära syften.
   Roosevelt lyssnade, och Manhattanprojektet sjösattes.
   Enbart Szilards underskrift hade dock knappast fångat presidentens intresse i tillräckligt hög grad. Men om den världsberömde Albert Einstein stod bakom det hela, - ja då hamnade saken i ett annat läge.
   Inte fullt sex år senare föll bomberna över de två japanska städerna. Inom fem år hade över 350 000 människor dött. Dels av den omedelbara sprängverkan (som medförde att folk krossades av tryckvågen eller brändes till aska). Dels av de strålningsskador som bomberna orsakat.

 (Bildkälla)

Albert Einstein skulle under återstoden av sitt liv malträtera sig själv för den roll han tyckte att han spelat i atombombernas framtagning och användning.
   Men hellre än att moralisera över det, kan man en dag som denna fundera över den större fråga som Einstein och Hiroshima väcker; nämligen: vilket ansvar har egentligen en vetenskapsman för hur hans resultat tillämpas?
   Det är en fråga vars aktualitet bara tycks öka med tiden.  

Läs gärna vidare:

Peter Englund: Brev från nollpunkten, 1996.
Roland Poirier Martinsson: Russells kalkon, 2003.