Patrik Godin

HEJ!

Julens tv-drama "August" är över. I tre timmar har vi fått följa den unge, uppåtsträvande August Strindbergs med- och motgångar.
   Slutomdömet är tämligen blandat. Å ena sidan ganska tråkiga miljöer, som vittnar om en i sammanhanget begränsad budget. Å andra sidan habila, emellanåt verkligt skickliga skådespelarinsatser.
   Mest imponerar Linda Zilliacus som Siri von Essen. Egentligen är det anmärkningsvärt hur mycket hon gör med den rollen, eftersom den är manusets absolut svagaste.

   Författaren Peter Birro har blandat friskt mellan fakta och fiktion. Biografiskt och historiskt korrekta uppgifter står sida vid sida med fiktiva gestalter ur Strindbergs litterära universum (såsom Olle Montanus). Det fungerar ofta tillfredsställande ifråga om Strindberg, hans far och bror.
   Men för Siri von Essens del verkar Birro mest ha byggt porträttet på en snäv läsning av En dåres försvarstal. Resultatet är knappast övertygande. Strindbergs roman är (bland annat) en partsinlaga, där Siri von Essen framställs som en övererotisk, bisexuell vindböjtel, besatt av sin egen karriär och sin egen framgång. Barn, familj och hemmets frid åsidosätts utan skrupler av denna femme fatale: en kvinnogestalt som det sena 1800-talet älskade att frossa i, äcklades och fascinerades av.
   Den Siri som i tv-serien lidit under sin första makes oförmåga att tygla sin liderlighet, förvandlas efter skilsmässan - och i det nya äktenskapet med Strindberg - till en champagnedrickande teaterloppa. Strindberg själv vill helst gå hem och ha mysiga kvällar framför brasan; Siri vill rumla och pussas på mun.
   Att Linda Zilliacus ändå lyckas hålla sin karaktär vid liv är i sanning imponerande.

HEJ!

Plinius den yngre har gått till eftervärlden genom sina brev. Två av dem handlar om staden Pompejis förstörelse, som Plinius upplevde personligen när han var sjutton år gammal. De är därmed en av de främsta källorna till den katastrof som vulkanen Vesuvius utbrott orsakade i augusti år 79. För även om breven är nedtecknade långt senare, ger de en god bild av vad som skedde. 

  

"Redan hade aska fallit på båtarna[...]. Vidare föll pimpsten samt även stenar som var svarta, brända och sönderbrutna av elden." (Ur Plinius den yngres skildring av Pompejis förstörelse.)

Några andra brev som är oerhört intressanta härrör från Plinius tid som guvernör i Bithynien (nuvarande nordvästra Turkiet). Året är 112. I ett par skrivelser till kejsar Trajanus ber Plinius om råd. Han har nämligen stött på grupper av människor - på landsbygden, i städer och byar - som han inte riktigt vet hur han ska handskas med:

De är en skara av alla åldrar och samhällsställning[...]. De försöker leva rätt och binder sig med ed att inte begå brott, stöld eller äktenskapsbrott...

De här människorna tycks vara tämligen harmlösa och ofarliga. Men de vägrar offra vin och rökelse åt kejsarens staty. Dessutom träffas de och äter enklare måltider och diskuterar moral, vilket kan ses som ett brott mot förbudet att bilda "föreningar".
   Och när de uppmanas att avsäga sig sin vidskepliga tro, nekar de oftast. Många av dem är till och med villiga att gå i döden för sin sak.
   Plinius vill nu veta hur han ska behandla dessa människor. Han har redan låtit tortera och avrätta några av dem, utan att för den skull uppnå några bestående resultat. 
   Av Trajanus svar framgår att Plinius handlat helt rätt. Att det är just på det viset som "problemet" ska lösas. De här människorna behöver Plinius inte söka efter aktivt. Men om de anges och erkänner sina brott, så ska de straffas.



Under de följande två hundra åren skulle de kristnas situation i Romarriket inte förbättras nämnvärt; snarare tvärtom. Men trots det ökade de stadigt i antal. Först med kejsar Konstantin (272-337) uppnådde Kristi anhängare legitim status inom imperiet.
   Från 300-talet och framåt blev kristendomens betydelse sedan bara större och större. Plinius beskrivning av den är en av de allra tidigaste.


Lästips: Tore Jansson: Romarinnor och romare, 2006.

"Tre författare som sprider glädje."

Geoffrey Chaucer: Canterbury Tales ska man helst läsa högt och med Middle English-uttal. Det är inte speciellt svårt - om man bara kan fördra amatörens dilettantiska rotvälska. Uttala alla ord precis som de stavas, och bokstäverna som de låter. I (jag) blir alltså [i] osv. Språkmelodin ska vara närmast norskklingande. Det sistnämnda kan te sig extra svårsmält. Men läs den underbara "The Wife of Bath´s Tale" på det viset - och glädjen (åtminstone din egen) blir lika stor som påvens på julafton.

Giovanni Boccaccio: På sitt sätt är det föga upplyftande att Boccaccio i Decamerone har förnyat litteraturen så pass, att det inte går att göra så mycket mer. De flesta berättelser skrivs sedan länge på Boccaccios vis: "vanliga" människor som upplever mer eller mindre dramatiska äventyr ur det "verkliga" (i betydelsen igenkännbara) livet.
   Vad många nuförtiden gör, är dock att skala bort dråpligheten och humorn: det som Boccaccio var en sådan mästare på att hantera. Ofta blir resultatet inte bara sämre än hos Boccaccio; det blir också mördande tråkigt. Som en julvärd i tv.

Kristina Lugn: Jag blir inte klok på hennes senaste diktsamling, Hej då, ha det så bra! Ibland tycker jag den är lika full med geniala infall som vanligt. Vid andra tillfällen upplever jag att den trampar på i gamla hjulspår. Att jag har hört det förr, fastän det då känts fräschare.
   Jag ber att få återkomma om 25 år, när jag har bestämt mig. Till dess läser jag Lugns äldre produktion, och blir på ett sprakande humör.

Vem vinner?

Om du någon gång under tidigt 1500-tal hade fått frågan: vilken del av världen kommer de närmaste femhundra åren att bli den världsledande - vad skulle du då ha svarat?
   Tja, förutsatt att du ens hade överblick nog att kunna ta dig an frågeställningen, så skulle svaret knappast bli Europa. Tror du det, är det förmodligen för att du har facit i hand.     
   Kina är nog ett rimligare antagande. Mingdynastin (1368-1644) där var framstående på många sätt. Det blåvita porslinet, naturligtvis. Men också statliga universitet som ett led i en större satsning på utbildning. Och ett sjöfartsväsen som tog kineserna till bland annat Östafrika. Dessutom hade de under lång tid genomgått en teknisk utveckling, som knappt ens hade börjat i väst. Pappret, boktryckarkonsten, krutet och kanonerna - allt fanns i Kina sedan länge.

 
Andra förslag är något av de stora muslimska imperierna som låg spridda över Asien. Moguldynastin i delar av nuvarande Indien. Safaviderna i dagens Iran. Det framgångsrika osmanska väldet med bas i det som numera är Turkiet.
   Det osmanska riket skulle under flera hundra år förbli en utmanare till Europa. Ett par gånger stod man utanför Wien. Det "turkiska" - liksom det kinesiska - blev på modet, ansågs exotiskt, mystiskt, orientaliskt och elegant.

Varför Europa?

Ändå blev det Europa som utvecklades till den ledande makten. Ekonomiskt, militärt och ideologiskt lade européerna under sig allt större arealer. 1914 stod över 80 % av jordens yta under europeiskt inflytande. Att allt fler frågar sig varför är därför inget att förundras över.
   Knappast heller att svaren på frågan varierar väldeliga.      
  En del bedömare tar sin utgångspunkt i det materiella. Militär och så småningom industriell teknik, silverfyndigheter som exploaterades i Nya världen, kol som en viktig faktor i industrialiseringen. Ja, till och med glasögonens intåg på 1300-talet (vilket möjliggjorde ett ytterst förfinat precisionsarbete under fler timmar på dygnet) har anförts som orsak till att Europa blev den ledande kontinenten i världen.
  Andra faktorer som anses vara viktiga är uppkomsten av en stark medelklass i Västeuropa. Den hade andra värderingar, andra drivkrafter och i mångt en annorlunda syn på tillvaron än adel och präster. Kopplas medelklassens medlemmar dessutom ihop med inomkyrkliga reformrörelser, som protestantism och kalvinism, förstärks bilden av en kontinent med delvis unika drag. 
   Som ett exempel på det kan man ta den arabiske historikern Ibn Khaldun. I jätteverket "Kitab al-Ibar" försöker han sig på att inte bara berätta om historiska händelser, utan även att analysera varför de har ägt rum. Ibn Khaldun anlägger på sätt och vis ett vetenskapligt perspektiv, vilket är ganska unikt i hans tid. Till det kommer också att han intresserar sig för det "globala", med hans mått mätt. Han inventerar främmande städer, länder och klimatzoner. Han skriver en världshistoria.

 (Ibn Khaldun, 1332-1406)

Samtidigt finns det hos Ibn Khaldun en slutenhet, en syn på den egna religionen och kulturen som oöverträffad och närmast oantastlig. Koranen har uppenbarat alla sanningar och sitter inne med alla svar. Religionen avgör vad som är värt - och tillåtet - för en vetenskapsman att befatta sig med. Det främmande och annorlunda, som kommer utifrån, kan i det perspektivet inte vara något gott.
   Ett sådant sätt att se på världen var inte unikt för Ibn Khaldun. Det fanns även i Kina - och i Europa. Men trots allt hände något i Europa, inte minst under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, något som gjorde att tro och vetande sakta men säkert släppte taget om varandra. 
   Européernas möten med sin omvärld skedde förvisso på ojämlika villkor, och var ofta tämligen ensidiga. Men fullt så opåverkade som man ibland velat göra gällande var européerna inte. I just detta faktum ligger en del av hemligheten med Europas dubiösa framgångssaga. 
  Vår världsdel öppnade sig - utan att riktigt erkänna det.

Joseph Henry hade provat på flera olika yrken innan han 1826 hoppade på en lärartjänst. Han drevs knappast av någon pedagogisk iver, och lönen var ett skämt. Men skolsalen i staden Albany i USA skulle åtminstone vara varm. Och för en som tillbringat åtskilliga vintermånader som lantmätare i gränstrakterna mot Kanada, var värme inte att förakta.

Tyvärr så var inte den eldade skolsalen nog för de uttråkade bondpojkarna i klassen. De var praktiskt lagda, och när bokliga studier kom på tapeten stökade de mest.

I syfte att roa pojkarna lindade Henry en dag lite koppartråd runt ett järnstycke. Sedan drev han med hjälp av ett Voltabatteri elektricitet genom tråden. På ett ögonblick hade järnstycket förvandlats till en magnet som kunde lyfta metallbitar på fyra kilo.

Pojkarna i klassen greps genast av samma iver som Henry. De virade runt ännu fler koppartrådar - och elektromagneten kunde bära nio kilo. De lindade trådarna tätare, så tätt att det började spraka om dem. Då isolerade de dem med tygremsor klippta från Henrys hustrus klänningar. 

Inom några år hade Henry flyttat uppfinningen utomhus och hissat upp den i en byggnadsställning. Folk kom från när och fjärran för att beskåda den. Numera kunde den av elektricitet magnetiserade järnbiten lyfta 680 kilo.

Hela idén med att experimentet hade Henry fått från en brittisk artilleriofficer vid namn William Sturgeon. Denne hade i en tidskrift redogjort för hur han lyckats få liv i ett järnstycke med hjälp av den mystiska elektriska "strömmen".

Sturgeon hade dock inte vetat vad han skulle göra med sina resultat. Men det visste uppenbarligen Henry. Ett par år senare uppfann han dessutom telegrafen, med samma typ av teknik. Fast i slutet av 1820-talet var han nog mest tacksam för att han fått någorlunda lugn i sin uppvärmda skolsal.
 

HEJ!

Häromdagen läste jag följande paroll på ett plakat på stan:

Älska din nästa - Ät inte kött!

I botten av den här uppmaningen ligger ett känt uttryck från Bibeln. Hos evangelisten Matteus läser vi exempelvis: "Du skall älska din nästa såsom dig själv" (22:39). Här betyder nästa 'medmänniska'. Enligt Jesus är detta det näst (!) viktigaste budet i lagen. (Det viktigaste är att älska Gud av hela sitt hjärta.)
   Men på plakatet ovan har man töjt på ordet nästa och låtit det omfatta även djur. Det är väl egentligen inte orimligt, i en tid då Al Gore har gjorts till profet och de smältande isarna vid Polerna hotar att framkalla en ny syndaflod.
  Problemet är dock att tidningarna numera inte bara är fyllda av larm-rapporter om miljön. De ägnar även åtskilliga spaltmeter åt att belysa och bekämpa den religiösa fundamentalismen. Och som vi alla vet så är en fundamentalist detsamma som en bokstavstroende. Frågan är hur han tolkar ett budskap om att inte äta upp sin nästa.
  

HEJ!

" Fyra romaner jag inte vill minnas längre."

• Blecktrumman (Günter Grass): Huvudpersonen Oskar Matzerath lockar fram känslor i mig som jag inte vill ha kontakt med. Ungefär så här: Om Oskar stod framför ett dike, skulle jag noga kontrollera vattendjupet i det innan jag knuffade ned honom. En del skulle hävda att Grass därmed lyckats i sitt uppsåt: att skaka liv i läsaren genom att låta en minst sagt kuriös typ ha huvudrollen i berättelsen. Jag har oftast högre krav på en roman än så.

• Sagan om ringen (J.R.R. Tolkien): Egentligen är det lite småaktigt av mig att ha med den boken här, för jag har aldrig orkat ta mig igenom den, trots flera försök. En gång nådde jag dock så långt som till två sidor från slutet. Sedan dök något viktigare upp. Som att diska.

• Över floden in bland träden (Ernest Hemingway): Inledningen - med andjakten - är magnifik. Sedan späs det hela ut till en sentimental soppa. Tonläget är ungefär detsamma som när de akustiska gitarrerna och Lundellåtarna börjar ljuda framåt morgonkvisten.

• Soldat med brutet gevär (Vilhelm Moberg): Mobergs prosa kan ibland bli lite enahanda och monoton - det gäller även en så lysande roman som Raskens. Men i den finns så mycket annat av hög karat, att stilen inte stör. I tegelstenen Soldat med brutet gevär, däremot, blir det malande språket till slut läsarens fiende. Stryk ned boken till hälften - och den går både att läsa och att återvända till.

Första gången hon bjöds ut på äktenskapsmarknaden var hon tre år gammal. Hennes far, Henrik II av England, försökte då få henne bortgift med Vilhelm den gode, kung på Sicilien.

På inrådan av sin mor tackade dock Vilhelm nej den gången. Henriks troliga inblandning i mordet på ärkebiskop Thomas Becket torde ha varit det avgörande skälet till det. 

Men sju år senare - när flickan alltså var tio - var omständigheterna annorlunda. Efter påtryckningar från påven gick Vilhelm med på att låta några av sina sändebud "besiktiga" henne. Föll bara hennes utseende honom i smaken, kunde äktenskapet bli av.

Till fader Henriks och påvens stora glädje.

Och äktenskapet kom också till stånd, i början av år 1177.  Johanna av Sicilien, som hon har kommit att kallas, skulle då fylla elva, hennes make var tjugotre.

Tolv år senare dog Vilhelm. Äktenskapet hade varit barnlöst. Och eftersom det inte fanns någon naturlig arvinge till kungadömet, så framstod Johannas situation som något prekär - åtminstone i hennes brors, Richard Lejonhjärtas, ögon. Efter diverse turer "fritog" han henne från ön och förde henne med sig till det heliga landet.

Väl där, erbjöd Richard - under en av sina duster med Saladin - Johanna som brud åt Saladins bror.

Det äktenskapet blev emellertid inte av. Istället gifte hon sig med greven av Toulouse. 34 år gammal dog Johanna i barnsäng, alltjämt utan att ha blivit mor.

HEJ!

Kurar skymning - det gör du när du sitter utan något för händer, i mörkret, och ser hur skymningen faller.
   I vår tid är det då rätt lockande att tända ett ljus, att trycka på en lysknapp. Eller kanske att slå på teven, ringa ett samtal, koppla upp sig.
   Man har ju en del att stå i...
  Därför är idiomet inte heller särskilt flitigt använt numera. Att kura, att 'krypa ihop', är i och för sig inget som är främmande för oss. Så snart det blåser, snöar eller regnar kan det tvärtom vara nog så nödvändigt.
   Och skymningen - den faller väl lika ofta som förr?
   Men kura i uttrycket 'sitta och kura' kan också innebära att man helt enkelt tar det lugnt, kanske begrundar något, eller tänker på ingenting.
   En sökning på ordet lär oss att Kura skymning även är namnet på ett nordiskt biblioteksprojekt. Man träffas på bibliotek och högläser litterära texter. I år ägde det rum i mitten av november. Temat var "Kvinnor i Norden". 
   Av de ca 47 000 goggleträffar man får på kura skymning torde åtskilliga försvinna om detta högläsningsprojekt sållas bort. Men helt dött är uttrycket inte. Trots ljus och jäkt.

HEJ!

Ny vecka, ny lista. Får se hur länge det håller. Temat är "svenska poeter värda att minnas". Anledningen är naturligtvis att jag inbillar mig att deras rykte som diktare har sjunkit betydligt de senaste decennierna. Tre namn. Ingen inbördes rangordning den här gången heller.

• Erik Lindegren. Uttolkarna av Erik Lindgrens poesi, exempelvis Roland Lysell, kan skrämma slag på de flesta. Följaktligen ska man strunta i dem och ge sig direkt på dikterna istället. Lindegren äger väl inte - åtminstone inte i sin diktning - generationskamraten Gunnar Ekelöfs djup och bredd. Men hans dikter klingar skönare än det mesta i svensk lyrik. Därför gör man också klokt i att lägga krav som förståelse, och frågor som "vad handlar det om", åt sidan - och bara lyssna.

• Erik Axel Karlfeldt. En del skrattar rått åt att Karlfeldts polare i Svenska Akademien gav honom Nobelpriset postumt. Jag gör det inte. I sina bästa stunder rör sig hans poesi lika hotfullt majestätiskt - och lika bländande vackert - som ett isberg.

• Bertil Malmberg. Malmbergs produktion är spretig och ojämn. Paradnumret är nog "Dårarna". Sent i sin karriär blir han på ett sätt Lindegrens motsats. Där Lindegren placerar ett ord invid ett annat därför att de går i samma tonart, så gör Malmberg tvärtom: han söker dissonansen, det inte fullt så förfinade. Det var väl på det viset han kom att se på livet.

Greve Per Brahe den äldres Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk (1581) innehåller bland annat följande sentens:

Den sitt barn kärt haver, han håller det städse under riset.

Denna bryska uppmaning hänger samman med en syn på barnet - ja, på människan över huvud taget - som något i grunden förtappat. Via arvsynden har ondskan fått fäste i världen. Och den går inte att bli av med. Endast Guds nåd kan rädda oss.

Därför gäller det att hålla ondskan i schack. Annars får vi det 'allas krig mot alla' som filosofen Thomas Hobbes talar om.

Men det är inte bara genom våld som djävulen i barnet ska hållas stången. Kunskap och färdigheter är andra medel: teologi, latin, etik, aritmetik, vältalighet, historia, fäktning, ridning. Och allt enligt ett väl inrutat schema. Struktur och strama tyglar är också ett sätt att mota fan i grind.

Vänder man uppochned på hela resonemanget (som Rousseau delvis gjorde) blir pedagogiken istället den motsatta. Eftersom barnet till sin natur är gott är det viktigt att det ges fritt spelrum. Väck med scheman och disciplin och herrans tukt och förmaning. Ställ ut ungen i världen och låt den ta för sig bäst den vill. Eller uttryckt på ett något annorlunda sätt: låt henne 'forska'. 

Annars finns risk att hon blir - ondskefull.

HEJ!

I pappersutgåvan av DN (2/12) recenserar Göran Rosenberg historikern Mark Lillas bok Det västerländska undantaget. I såväl recension som bok laboreras med två begrepp, som säger en hel del om vår tid.
   Det första begreppet är "politisk teologi". Enligt Rosenberg är det "ett tankesystem som förutsätter en högre avsikt med tillvaron och därmed också en högre insikt om hur samhället bör vara ordnat och människan leva sitt liv."
   Sanningen om hur ett samhälle bör organiseras erhålls med andra ord via uppenbarelse. Det finns ett rätt sätt att bedriva politik, att ordna samspelet människor emellan. Och det är skapat av gud. Det säger sig självt att kritik av denna sanning också blir en kritik av religionen, av guds uppenbarade lag.
   Någonstans på vägen har det dock - menar Lilla - i västerlandet skett en "stor separation" - det är det andra begreppet. Separationen innebär att politisk teologi och politisk filosofi skiljs åt. Politik blir "vetenskap", samhällets organisering byggs på erfarenheter, slutsatser, misslyckade försök och utveckling. 
   Separationen startar på 1600-talet men fullbordas långt senare. Ett viktigt steg på vägen är den franska revolutionen. Minst lika avgörande tycks mig dock den naturvetenskapliga revolutionen vara. 
   Det är då - med Galilei, Newton och andra - som tro och vetande, uppenbarad och världslig sanning på allvar börjar gnidas mot varandra. Även om motsättningen mellan religion och vetenskap ofta har överdrivits, går det inte att komma från att man nu långsamt tar till sig andra metoder (observation, experiment etc) för att nå kunskap. Det här vetenskapliga sättet att arbeta på spiller sedan över på andra discipliner än de rent naturvetenskapliga. En av dessa är den politiska filosofin; vi brukar kalla det för upplysningen.
   Titeln på Lillas bok är som nämnts Det västerländska undantaget; detta för att påminna om att den stora separationen är en parentes - i tiden och i rummet. Den äger rum i Västeuropa, och relativt sent i historien. På många andra ställen i världen ser det annorlunda ut. I exempelvis USA trummas för närvarande den politiska teologin ständigt ut från det ovala rummet. Och på det viset kommer det väl att fortsätta - ända till den dag då väljarna åter får säga sitt.