En dikt av Stagnelius
NATT-TANKAR
När skuggor jorden hölja,
När dagens buller dör,
Och blott av flodens bölja
Ett dunkelt brus jag hör.
Från bädden jag mig höjer
Och Zions harpa tar.
Ditt lov min själ förnöjer,
O Skapare och Far!
Och stjärnorna, som tindra
I himlens blåa hus,
Och vågorna, som glindra
I månans helga ljus,
Och asparne, som bäva
Med sakta suckars ljud,
Och skuggorna, som sväva, -
Allt prisar Dig, O Gud!
Och paradisiskt stänker
En glädjedagg min hy.
I själen ro sig sänker
Och sorg och smärtor fly.
Likt regnbegjutna stänglar
Mitt hjärta lyfter sig
Och alla mörkrets änglar
Förmå ej mer mot mig.
(1817-1818)
Vårt behov av Stagnelius
HEJ!
Vägen till Erik Johan Stagnelius (1793-1823) diktning går nästan alltid via hans biografi.
Född på Öland. Fadern kyrkoherde i Gärdslösa och Bredsättra, sedermera biskop i Kalmar. Flytten till Stockholm, det oavlönade arbetet som extra ordinarie kanslist på ecklesiastikexpeditionen. De ruffiga hyresrummen - oftast belägna på Söder -, utstöttheten, fulheten, nätterna och drömmarna.
Diktandet, som går hans samtid obemärkt förbi.
Fyllorna, missbruket av opiater. Bristen på kvinnor, det erotiska begäret, gränsande till det sjukliga.
Den ensamma, tragiska döden vid 30 års ålder.
Och så till slut: den postuma upphöjelsen, geniet som först efter att han är hädangången erhåller sin rättmätiga plats i poeternas panteon.
Bildkälla
Nu är det givetvis inte alldeles ovanligt att man närmar sig författare med hjälp av deras livshistoria. Men i just Stagnelius fall är det extra tacksamt, eftersom hans öde så ypperligt väl passar in på en romantiker.
Så även om man slänger in en och annan av hans dikter, för att s a s understryka berättelsen om hans liv, så tjänar hans biografi sitt syfte väl så bra:
Läser du något in dig på människan Stagnelius, får du hela den romantiska epoken på köpet.
Sant är att flera av hans kändaste nummer ("Vän! I förödelsens stund", "Näcken", "Till Förruttnelsen", "Endymion" m.m.) förefaller ge stöd åt en sådan "romantisk" uppfattning av Stagnelius livsbana; för det är klart: något fotad på verkligheten är alltid en författares verk, hur mystiskt och "overkligt" det än ter sig.
Problemet med Stagnelius är emellertid att vi i grund och botten har rätt lite kunskap om honom. Och det som trots allt finns - i form av vittnesbörd och annat - pekar knappast entydigt i blott en riktning.
Vad gäller det anonyma diktandet vet vi att flera av dåtidens kanoner (Tegnér, Geijer, Almqvist) hade kännedom om honom. Med Almqvist var han förvisso arbetskamrat på ecklesiastikexpeditionen; men Geijer hade blivit imponerad av Stagnelius skådespel "Martyrerna", och begärde att få träffa honom. Mötet blev dock en katastrof, främst därför att Stagnelius var höggradigt berusad.
Hur som helst kom Stagnelius 1818 på andra plats i en poesitävling utlyst av Svenska Akademien. Geijer kallar honom "genialisk" i ett brev till Atterbom (efter det fiaskoartade mötet). Och Tegnér anser att "Martyrerna" röjer "stora men tyvärr missledda anlag."
Kvinnorna i Stagnelius liv tycks för all del inte ha varit många. Men det har funnits åtminstone en som han stod på god fot med. Hon hette Jenny Hellenstjerna, var kaptensdotter, och tio år äldre än skalden. Hon verkar emellanåt ha tagit hand om honom, följt med honom på fester, sett till att han inte druckit för mycket. De delade också rum en tid. Ett brev från Stagnelius till henne har bevarats.
En del har även hävdat att Stagnelius tidvis rumlade om en hel del i glada vänners lag (och alltså inte var riktigt så ensam som man velat göra gällande). Både i Uppsala, där han studerade en tid, och under de otaliga återbesöken i Kalmar efter flytten till Stockholm, ska detta ha ägt rum, menar man. Dessa antaganden bygger främst på diktmaterialet. Och det gör också den tradition, som påstår att skaldens barndom på Öland i huvudsak varit lycklig och ljus.
Och varför inte? Kan man utifrån dikterna säkerställa att Stagnelius varit en övergiven och livstrött solitär, ja, då borde det rimligtvis också vara tillåtet att utifrån andra dikter säkerställa motsatsen.
Till allt detta kommer några ytterligare gynnsamma uttalanden, bl.a. av fader biskopen - men källorna är som sagt få. Något porträtt som säkert föreställer (den "fule") poeten finns exempelvis inte.
Därför är det också vanskligt att dra några vattentäta slutsatser om Stagnelius liv och leverne utifrån det bevarade materialet. Och det i såväl positiv som negativ bemärkelse.
Fast när det nu finns passager som ger en antydan om ett delvis annat liv än det allmänt accepterade, borde man möjligen försöka bli något mer nyanserad i sina uttalanden om Stagnelius.
Men så är inte fallet.
För hans öde (i likhet med Lord Byrons, John Keats´ och några till) utgör en sådan perfekt ingång till romantiken, att man hellre väljer att bortse från det underlag som faktiskt föreligger. Vårt behov av Erik Johan Stagnelius är nämligen ett annat. Kanske kan man kalla det romantiskt: vi fyller Stagnelius liv med det innehåll som passar våra syften.
Läs gärna vidare: Jan Olov Ullén: Erik Johan Stagnelius, 2003.
FORNTIDEN
När blev människan människa?
Man kan diskutera när historien i allmänhet och människans historia i synnerhet egentligen börjar. När övergick de primater som var våra förfäder till att bli människor?
Biologer av facket skulle genast påpeka att frågan är fel ställd. Evolutionen verkar under lång tid och därför går det inte att peka ut någon exakt tidpunkt när övergången skedde. För ett par miljoner år sedan är förmodligen allt de skulle kunna gå med på.
Om ens det.
Ett annat problem är att man först måste bestämma sig för vad som krävs för att en varelse över huvud taget ska definieras som människa. Ska hon gå upprätt? Utnyttja verktyg? Behärska elden? Ha ett utvecklat språk? Begrava sina döda?
Beroende på vad man beslutar sig för, blir svaret på frågan när människan blev människa olika.
Men även en historiker skulle ha en del att invända mot en sådan fråga. För en historiker är ju beroende av källor för att rätt kunna förstå och förklara det förflutna. Men innan människan börjar använda skriftspråket - någon gång för ca femtusen år sedan - så är källorna väldigt få. Dessutom är de ofta komplicerade att tolka. Historikern behöver hjälp av arkeologer, biologer, geologer, fysiker, osteologer ("skelettforskare") och andra. Och därmed är frågan inte längre en angelägenhet enkom för historieforskaren.
Jägare och samlare
Vad de flesta trots allt tycks vara överens om (oavsett vetenskaplig disciplin), är att människans vagga låg i Afrika. Vidare att hon under en försvinnande lång tid livnärde sig på jakt, fiske och insamlandet av föda; ett sätt att leva som bygger på att människan följer naturen (dvs. bytesdjurens och de betande hjordarnas rörelser) snarare än tvärtom.
(Bildkälla)
Den här typen av nomadiskt levnadssätt för bland annat med sig att antalet ägodelar man kan skaffa sig är begränsat. Likaså är det oftast onödigt att bygga alltför präktiga och avancerade bostäder - även om samma boplats ibland användes under lång tid, eller vid upprepade tillfällen.
Dessutom kan man inte föda alltför många barn alltför tätt. Att flytta runt är ju inte bara otympligt om man måste släpa omkring på en massa ägodelar, utan också om man tvingas bära på små barn.
Synen på de olika platser man besöker, bor och jagar på är knappast den att man äger dem. De bytesdjur som männen fäller tillhör inte bara dem, utan hela gruppen; detsamma gäller den mat som kvinnorna samlar in (och som utgör det viktigaste inslaget i kosten). Att ge och dela med sig skänker större ära än att äga mycket och hålla på sitt.
Jordbrukare och stadsbor
Någon gång, för över tio tusen år sedan, har människan långsamt övergått till att bruka jorden och tämja flera av de djur, som hon tidigare har jagat. Man tvingar nu alltså naturen att följa människan.
Exakt varför detta sker vet vi inte. Klimatförändringar som gör att vissa av de djur som tidigare jagats dör ut är en hypotes. Klimatförändringar som gör att inlandsisar smälter, varpå vattenståndet höjs och den tillgängliga landytan minskar - med ökad befolkningstäthet som följd - är en annan. De stora bytesdjurens utrotning som ett resultat av effektivare jaktmetoder (bland annat beroende på att människans mentala kapacitet har ökat) är en tredje.
Kanske var det helt enkelt bara en slump.
Vad som är slående är dock att den här övergången från jägar- och samlarkultur till jordbrukskultur verkar ha skett på flera olika platser på jorden, oberoende av varandra; i nuvarande Mellanöstern, i Sydostasien, i Mellanamerika och vid Nilens stränder.
I och med att människan i huvudsak blir jordbrukare - något som tar mycket lång tid, trots att det oftast benämns som en "revolution" - så förändras hennes levnadssätt i grunden. Och det är i sanning revolutionerande.
Nu blir människan bofast, hon slår sig ned i växande byar och kan därmed bygga en annan typ av bostäder. Hon kan skaffa sig fler ägodelar, många barn, utfodra helt andra befolkningsmängder. Att äga blir viktigt, att inmuta och försvara den jord man lagt ned arbete på att röja och bruka.
I sinom tid kommer vissa skikt av befolkningsgruppen att ha skaffat sig större makt och inflytande än andra. Och detta kommer att manifestera sig i deras sätt att klä sig, hur de bor, vad de gör, hur deras position uppfattas av dem själva och av andra. Vi får makteliter, allt mer komplexa samhällen där olika människor har vitt skilda uppgifter - med betydande statusskillnader som effekt.
Några brukar jorden, andra styr, sysslar med hantverk eller sköter räkenskaper. En del har till uppgift att studera naturen och himlakropparna. De beräknar storleken på jordarna eller när floderna ska svämma över. De för bok över solens, stjärnornas och planeterns rörelser, inrutar människans tillvaro så att den - i möjligaste mån - står i samklang med himlens aktiviteter.
De här "uttolkarna av gudarnas vilja" håller förslagsvis till i eller omkring olika tempel. De som styr bor inte sällan i någon form av palats.
(Bildkälla)
Efter ett par tusen år har flera av de större byarna utvecklats till städer. Man har lärt sig hantera metaller (brons och järn). Skriftspråket växer fram, hjul rullar på kärror och snurrar i form av drejskivor. Stora anläggningar för konstbevattning gör jordbruket alltmer avancerat. Byggnadskonsten frambringar "underverk" som Egyptens pyramider.
Låt det gå ytterligare en tid - och vi känner nästan igen oss.
Karl XII på Louisianas jord
HEJ!
Konstmuseet Louisiana i Humlebæk utanför Helsingör är välbekant för många. Det innehåller bland annat verk av Andy Warhol, Pablo Picasso och Francis Bacon. Dessutom ligger det vackert invid Öresund, blott fyrtio minuters bilväg från Köpenhamn. Bara att ta en promenad i parken utanför museet är en upplevelse i sig.
Men som svensk finns det ytterligare en anledning att finna stället av intresse. Det var nämligen alldeles i närheten av den här platsen som Karl XII första gången kom i direkt kontakt med kriget. Och det var inte vilken liten skärmytsling som helst, utan det stora nordiska kriget; dvs. det krig som i sinom tid skulle innebära det svenska stormaktväldets fall.
Bakgrunden var i korthet följande.
När Karl XII besteg Sveriges tron 1697, såg flera av rikets fiender en möjlighet att ta tillbaka några av de områden som man förlorat under 1600-talets gång. Det här med att slå till mot nya (unga) regenter var alls inget ovanligt, utan skedde ofta vid ett tronskifte.
Och nu tog alltså Danmark, Polen-Sachsen och Ryssland chansen. Från år 1700 skulle Sverige till och från befinna sig i krig med dessa tre makter, samt ytterligare två (Hannover och Preussen) i över tjugo år.
Hos danskarna var revanschlusten särskilt stor. Det hade inte ens gått femtio år sedan man definitivt tappade Skåne, Blekinge, Gotland och Halland till sitt östra grannrike. Redan under 1670-talet hade man försökt återerövra de förlorade delarna från Karl XI, Karl XII:s far. Men då hade man fått ge tappt.
Till saken hörde nu också att danskarna ville öka sitt inflytande över furstendömet Holstein-Gottorp. Detta motsatte sig Sverige, och de stödde aktivt furstendömets sak med egna trupper. Därför tilltog spänningarna mellan Danmark och Sverige rejält under slutet av 1690-talet.
Efter att danskarna slutit förbund med ryssarna och Polen-Sachsen, ockuperade man i mars 1700 nästan hela Holstein-Gottorp; man räknade med att svenskarna snart skulle få fullt upp på annat håll, och sålunda inte längre kunde bistå furstendömet i någon högre grad.
Ett streck i räkningen för danskarna blev dock att England och Nederländerna lade sig i konflikten. De ville - främst av ekonomiska skäl - ha fred och lugn och maktpolitisk jämvikt i Norden. Och nu avsåg man helt enkelt att tvinga danskarna att släppa på trycket gentemot Holstein-Gottorp.
Annars kunde hela situationen urarta.
Sedan går allt ganska fort. Danskarna inringas i Öresund av engelska, nederländska och svenska örlogsskepp. Men danskarnas flotta är stark, och en beskjutning av Köpenhamn ger ingen större effekt.
Det är då Karl XII och området runt Louisiana på allvar kommer in i bilden.
Den svenske kungen har under början av juli samlat fältarmén i Skåne. Missnöjd med händelseutvecklingen beslutar han, tillsammans med sina engelska och nederländska allierade, att genomföra en svensk landsättning strax norr om Humlebæk.
Den 24 juli närmar han sig den själländska kusten med 5000 man. Vädret är dåligt, med regn och blåst. Man har redan blivit försenad på grund av detta. Nu stannar invasionsstyrkan på ön Ven ute i Öresund.
Följande dag är väderförhållandena mer gynnsamma. 2 500 svenskar - däribland kungen själv - sätter av i sina slupar mot den danska kusten, och vadar i land den sista biten.
Klockan sex på kvällen är man framme.
(Karl XII landstiger vid Humlebæk, 25 juli 1700)
Danskarna har vilseletts av en skenmanöver längre söderut. Till yttermera visso är de bundna på andra håll (bl.a. i Holstein-Gottorp) och gör därför klent motstånd. Hela landvärnet består av omkring 300 bönder, lika många ryttare, samt sju kanoner. Karl XII är inte bara vida överlägsen i antalet mannar. Han har dessutom sina allierades eskadrar i ryggen. Och de skjuter friskt mot danskarna som väntar uppe på en höjd.
Fast den lilla moteld som ändå bjuds av danskarna, får enligt Voltaire Karl XII att i ren iver utbrista:
"Detta skall hädanefter bliva min musik!"
Högst sannolikt är det uttalandet dock en skröna.
Hur som helst är det hela över på mindre än två timmar. Klockan åtta samma kväll landsätts ytterligare 2 400 man.
Efter den framgångsrika landstigningen (de svenska förlusterna uppgår till en död och några skadade) vill Karl XII inom några veckor fortsätta söderut, mot Köpenhamn. Han har för avsikt att lyckas med det som hans farfar (Karl X) inte klarade: att inta den danska huvudstaden och slå ut danskarnas flotta en gång för alla.
Detta sätter emellertid England och Nederländerna stopp för. Danmarks kung Fredrik IV har nämligen i all hast slutit ett vapenstillestånd med hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed är Karl XII:s uppdrag i Danmark över för den här gången.
Och Louisianas tillblivelse ligger ännu 258 år framåt i tiden.
Att läsa vidare:
Hans Christian Bjerg & Ole L. Frantzen: Danmark i krig, 2005.
Bengt Liljegren: Karl XII, En biografi, 2000.
Nils Ferlin - ännu en gång
INFALL
Man dansar där uppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
(1933)
Politisk kampdikt?
Existentiellt drama?
Rimövning på kvällskvisten?
Ren och skär ensamhet?
Välj själv.
Konsten att börja en berättelse
HEJ!
"En morgon när Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar, fann han sig förvandlad till en insekt."
Så börjar Franz Kafkas novell Förvandlingen (Die Verwandlung) från 1915. Och man kan inte undgå att fråga sig: är det möjligt att börja en berättelse på ett mer vidunderligt sätt? Mera rakt på sak? Mer spektakulärt?
Ja, givetvis. En del skulle till exempel hävda att inledningen till Kafkas postumt utgivna roman Processen (1925) är snäppet värre. Eller att upptakterna till Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och August Strindbergs Hemsöborna är minst lika rappa och eleganta. Och visst är väl öppningen på Leo Tolstojs Krig och fred betydligt mer majestätisk?
Eller?
Tja, vad som är bäst, näst bäst och så vidare är kanske till sist en bisak. Eller åtminstone en fråga om personlig smak. Det som passar för stunden, det som griper tag i en just nu - på det vill vi lägga vår röst.
Men vad som gör Kafkas anslag så utomordentligt starkt är, tror jag, de krav som det omedelbart ställer på läsaren. Här har vi att acceptera ett universum vars fysikaliska lagar uppenbarligen skiljer sig från våra (för människor förvandlas faktiskt inte till insekter, eller Ungeziefer = skadedjur, som det står i originalet).
Fast samtidigt blir vi snabbt varse att berättelsens händelser, miljöer m.m. på något plan trots allt är omedelbart igenkännbara. Karaktärerna lever ungefär som vi, de äter, sover, har drömmar, förhoppningar och sin beskärda del av besvikelser. Som vi. Språket i Förvandlingen är sakligt, nyktert, torrt registrerande. I den citerade inledningen konstateras bara faktum.
Så slutsumman blir att allting i Gregor Samsas värld är smått overkligt - och ändå verkligt och vardagligt på samma gång. Och det är inledningen som skoningslöst tvingar oss att godta detta.
Varför?
Därför att berättelsens alla personer gör det! De accepterar en efter en sakernas tillstånd utan att ifrågasätta; snart handlar och reagerar de enbart utifrån denna givna förutsättning:
Gregor - en tämligen ordinär människa, en hårt arbetande familjeförsörjare - är numera en insekt.
Visst kunde man tänka sig att Kafka låtit Gregor och hans familj reagera mera "normalt"; dvs. Kafka kunde ha låtit dem tvivla på sina sinnens fulla bruk, undra huruvida allt var en dröm, ett skämt, ett apspel. På det viset hade författaren lätt kunna lägga sin berättelse till rätta under de första två sidorna. Då hade han också tagit läsaren vid handen och sagt: häng med nu, det här är skruvat och overkligt, jag vet. Men varken du, jag eller berättelsens olika personer tror egentligen på det.
I samma ögonblick hade novellen varit död.
Nu lever den istället vidare för varje läsare som, efter inledningen, fullt ut går med på att det här är den enda verklighet som för tillfället bjuds. Därmed blir Gregor Samsas öde också hennes; därmed får Förvandlingen relevans även för andra än sin upphovsman.
"En morgon när Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar, fann han sig förvandlad till en insekt."
Så börjar Franz Kafkas novell Förvandlingen (Die Verwandlung) från 1915. Och man kan inte undgå att fråga sig: är det möjligt att börja en berättelse på ett mer vidunderligt sätt? Mera rakt på sak? Mer spektakulärt?
Ja, givetvis. En del skulle till exempel hävda att inledningen till Kafkas postumt utgivna roman Processen (1925) är snäppet värre. Eller att upptakterna till Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och August Strindbergs Hemsöborna är minst lika rappa och eleganta. Och visst är väl öppningen på Leo Tolstojs Krig och fred betydligt mer majestätisk?
Eller?
Tja, vad som är bäst, näst bäst och så vidare är kanske till sist en bisak. Eller åtminstone en fråga om personlig smak. Det som passar för stunden, det som griper tag i en just nu - på det vill vi lägga vår röst.
Men vad som gör Kafkas anslag så utomordentligt starkt är, tror jag, de krav som det omedelbart ställer på läsaren. Här har vi att acceptera ett universum vars fysikaliska lagar uppenbarligen skiljer sig från våra (för människor förvandlas faktiskt inte till insekter, eller Ungeziefer = skadedjur, som det står i originalet).
Fast samtidigt blir vi snabbt varse att berättelsens händelser, miljöer m.m. på något plan trots allt är omedelbart igenkännbara. Karaktärerna lever ungefär som vi, de äter, sover, har drömmar, förhoppningar och sin beskärda del av besvikelser. Som vi. Språket i Förvandlingen är sakligt, nyktert, torrt registrerande. I den citerade inledningen konstateras bara faktum.
Så slutsumman blir att allting i Gregor Samsas värld är smått overkligt - och ändå verkligt och vardagligt på samma gång. Och det är inledningen som skoningslöst tvingar oss att godta detta.
Varför?
Därför att berättelsens alla personer gör det! De accepterar en efter en sakernas tillstånd utan att ifrågasätta; snart handlar och reagerar de enbart utifrån denna givna förutsättning:
Gregor - en tämligen ordinär människa, en hårt arbetande familjeförsörjare - är numera en insekt.
Visst kunde man tänka sig att Kafka låtit Gregor och hans familj reagera mera "normalt"; dvs. Kafka kunde ha låtit dem tvivla på sina sinnens fulla bruk, undra huruvida allt var en dröm, ett skämt, ett apspel. På det viset hade författaren lätt kunna lägga sin berättelse till rätta under de första två sidorna. Då hade han också tagit läsaren vid handen och sagt: häng med nu, det här är skruvat och overkligt, jag vet. Men varken du, jag eller berättelsens olika personer tror egentligen på det.
I samma ögonblick hade novellen varit död.
Nu lever den istället vidare för varje läsare som, efter inledningen, fullt ut går med på att det här är den enda verklighet som för tillfället bjuds. Därmed blir Gregor Samsas öde också hennes; därmed får Förvandlingen relevans även för andra än sin upphovsman.
Kulor och krut
HEJ!
Den 29 maj år 1453 föll så äntligen Konstantinopel. Efter en nära två månader lång beskjutning av de bastanta försvarsmurarna, lyckades de osmanska turkarna inta staden. Till sin hjälp hade man under hela belägringen haft en kanon, som avlossat kulor på bortåt 300 kilo stycket.
I vår del av världen hade kulor och krut dykt upp som ett nytt inslag i krigföringen redan på 1300-talet. Under de följande seklerna började europeiska skepp, bestyckade med kanoner, och europeiska arméer, utrustade med skjutvapen, lägga under sig allt större landmassor.
Så turkarnas förkrossande seger till trots: framtiden var Europas - mycket tack vare krutet. Och eftersom konsekvenserna av dess inträde i världen blivit så fördelaktiga för Europa, måste det naturligtvis ha uppfunnits av en europé.
En som tidigt förknippades med det svarta pulvret var en närmast mytisk, tysk munk: Svarte Berthold. Men om honom är informationen så knapphändig, att det är tveksamt om han ens har existerat. Följaktligen förpassades han också ut i periferin tämligen omgående.
Den brittiske filosofen och naturforskaren Roger Bacon var härvidlag ett bättre förslag. Han levde mellan 1214(?) och 1292, och var verksam i Paris och Oxford. Bland mycket annat är han en pionjär inom optiken; inte minst därför att han tog till sig den arabisk/judiska medeltida vetenskapen (främst från det nutida Spanien) och arbetade vidare utifrån den.
I ett verk från 1240-talet beskriver Bacon hur krut är en explosiv blandning av finhackat svavel, träkol och salpeter. Han tycks därmed vara först med en sådan precis redogörelse, och det gör honom till en viktig person i det här sammanhanget.
Hans beskrivning gäller dock troligen en kinesisk smällare. Detta fick snart en del att (motvilligt) misstänka att krutet kanske inte var en europeisk uppfinning - trots allt.
Och mycket riktigt: på kinesisk botten redogörs det för krutet redan i ett verk från 850-talet. På 900- och 1000-talet har det använts inom krigföringen där. Dels som brandpilar, dels i form av krutfyllda bomber som slungades iväg med katapult.
Ungefär hundra år senare (1128) hade kineserna även utvecklat handeldvapnet. I ett grottempel i provinsen Sichuan finns en relief på vilken en demon avfyrar ett gevär.
Sedan gick det undan. Blott två hundra år senare hade vi i Europa tagit till oss nästan allt det som kineserna utvecklat under sådan lång tid. Och 1571 besegrades osmanerna av spanjorerna i ett berömt sjöslag vid Lepanto.
Men först med att utnyttja krutet var vi alltså inte.
Att läsa vidare: Peter James & Nick Thorpe: Uppfinningar, Från antikens tandborstar till medeltidens fallskärmar, (sv. utgåva 1996)
HEJ!
Den 29 maj år 1453 föll så äntligen Konstantinopel. Efter en nära två månader lång beskjutning av de bastanta försvarsmurarna, lyckades de osmanska turkarna inta staden. Till sin hjälp hade man under hela belägringen haft en kanon, som avlossat kulor på bortåt 300 kilo stycket.
I vår del av världen hade kulor och krut dykt upp som ett nytt inslag i krigföringen redan på 1300-talet. Under de följande seklerna började europeiska skepp, bestyckade med kanoner, och europeiska arméer, utrustade med skjutvapen, lägga under sig allt större landmassor.
Så turkarnas förkrossande seger till trots: framtiden var Europas - mycket tack vare krutet. Och eftersom konsekvenserna av dess inträde i världen blivit så fördelaktiga för Europa, måste det naturligtvis ha uppfunnits av en europé.
En som tidigt förknippades med det svarta pulvret var en närmast mytisk, tysk munk: Svarte Berthold. Men om honom är informationen så knapphändig, att det är tveksamt om han ens har existerat. Följaktligen förpassades han också ut i periferin tämligen omgående.
Den brittiske filosofen och naturforskaren Roger Bacon var härvidlag ett bättre förslag. Han levde mellan 1214(?) och 1292, och var verksam i Paris och Oxford. Bland mycket annat är han en pionjär inom optiken; inte minst därför att han tog till sig den arabisk/judiska medeltida vetenskapen (främst från det nutida Spanien) och arbetade vidare utifrån den.
I ett verk från 1240-talet beskriver Bacon hur krut är en explosiv blandning av finhackat svavel, träkol och salpeter. Han tycks därmed vara först med en sådan precis redogörelse, och det gör honom till en viktig person i det här sammanhanget.
Hans beskrivning gäller dock troligen en kinesisk smällare. Detta fick snart en del att (motvilligt) misstänka att krutet kanske inte var en europeisk uppfinning - trots allt.
Och mycket riktigt: på kinesisk botten redogörs det för krutet redan i ett verk från 850-talet. På 900- och 1000-talet har det använts inom krigföringen där. Dels som brandpilar, dels i form av krutfyllda bomber som slungades iväg med katapult.
Ungefär hundra år senare (1128) hade kineserna även utvecklat handeldvapnet. I ett grottempel i provinsen Sichuan finns en relief på vilken en demon avfyrar ett gevär.
Sedan gick det undan. Blott två hundra år senare hade vi i Europa tagit till oss nästan allt det som kineserna utvecklat under sådan lång tid. Och 1571 besegrades osmanerna av spanjorerna i ett berömt sjöslag vid Lepanto.
Men först med att utnyttja krutet var vi alltså inte.
Att läsa vidare: Peter James & Nick Thorpe: Uppfinningar, Från antikens tandborstar till medeltidens fallskärmar, (sv. utgåva 1996)
Stället där du bor
HEJ!
Var du än bor, så är namnet på platsen en väg in i historien. Kanske slutar just ditt ortnamn till och med på -löt eller -tuna eller -by? I så fall finns möjligheten att det är riktigt gammalt.
Vid sidan av runinskrifter, arkeologiska fynd och verk av främmande författare (såsom Adam av Bremen) är ortnamnen en viktig källa till vår äldre historia. En skriftkultur började inte sippra in i vårt land förrän med kristendomens ankomst (1000-tal); och vi måste fram ytterligare några sekler innan den slagit rot på allvar - hos en liten grupp bildade, ofta kyrkligt verksamma administratörer och liknande.
Men dessförinnan kan alltså ortnamnen hjälpa oss en bit på vägen till ökad förståelse av det förflutna. En del av dem är ganska lätta att tolka. Stockholm består, precis som det låter, av orden stock och holme, i nutida betydelse. Fast vad stocken egentligen har i sammanhanget att göra är betydligt svårare att klura ut. Längre tillbaka menade man att invånarna i Birka eller Sigtuna släppte ned en urhuggen stock full med skatter i Mälaren, när deras städer inte längre höll måttet. Sedan följde man stocken tills den slutligen flöt i land.
Och där grundlade man vår nuvarande huvudstad.
Numera laborerar man med hypotesen att stockarna ingick i olika sorters försvarsverk som omgav Stockholm. Andra menar att stocken snarare hänger samman med en typ av fasta fiskeanläggningar; åter andra att den syftar på en bro, en spång eller en gränspåle.
I slutändan är endast ett säkert: ingen vet.
Och vi kommer inte att få veta det heller, eftersom ortnamn är en s.k. stum källa och normalt åtskilligt fattigare på innehåll än, säg, en dagbok eller ett längre brev. Dock kan en språklig analys av ortnamnet, när den kompletteras med arkeologiska fynd, bidra till att göra bilden av Stockholms äldsta historia lite tydligare.
Ett annant problem med ortnamn är att de inte sällan är betydligt mindre genomskinliga i sin betydelse än vad som är fallet med Stockholm. För vad ska man exempelvis säga om Järfälla? Där är det knappast möjligt att utan expertkunskaper avgöra namnets ursprungliga betydelse.
I själva verket består det, liksom Stockholm, av två delar: jär- som kommer av geirr = spjut, samt fälla som förmodligen ytterst går tillbaka på ordet fjäll. Fast vilket fjäll då, undrar vän av ordning? Området nordväst om Stockholm är väl inte särdeles rikt på höga berg?
Nej, men här finns ytterligare en komplikation med ortnamn: de är inte alltid vad de tycks utge sig för att vara. Fjäll betyder nämligen också 'ägostycke' och det är vad som är aktuellt i namnet Järfälla. Det kan således omskrivas 'det spjut- eller kilformade ägostycket.'
Både Stockholm och Järfälla är vad man brukar benämna bebyggelsenamn. Den typen av ortnamn är mycket vanliga. En annan typ är naturnamn, dvs. namn på sjöar, älvar, berg m.m. En hel del bebyggelsenamn har sitt ursprung i naturnamnen (ex. staden Sandviken).
Därutöver talar man även om ägonamn och anläggningsnamn (artefaktnamn). De förra finns i orter som Perstorp och Mariannelund: de uttrycker ägande av jordbruksmark på ett eller annat sätt (Pers torp = 'Pers nybygge'). De senare är namn på anläggningar (ej bebyggelser) skapade av människor, såsom kvarnar, broar, dammar etc.
Så - det kan med andra ord vara mödan värt att hålla ögonen öppna ute på vägarna i sommar. Skyltarna man passerar står ofta för något mer än blott ett avstånd att lägga bakom sig. Och vem vet: kanske även din egen hemort bär på ännu oupptäckta hemligheter!
Läs gärna vidare:
Svenskt ortnamnslexikon, 2003
Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige, 1988 (5 uppl.)
Vid sidan av runinskrifter, arkeologiska fynd och verk av främmande författare (såsom Adam av Bremen) är ortnamnen en viktig källa till vår äldre historia. En skriftkultur började inte sippra in i vårt land förrän med kristendomens ankomst (1000-tal); och vi måste fram ytterligare några sekler innan den slagit rot på allvar - hos en liten grupp bildade, ofta kyrkligt verksamma administratörer och liknande.
Men dessförinnan kan alltså ortnamnen hjälpa oss en bit på vägen till ökad förståelse av det förflutna. En del av dem är ganska lätta att tolka. Stockholm består, precis som det låter, av orden stock och holme, i nutida betydelse. Fast vad stocken egentligen har i sammanhanget att göra är betydligt svårare att klura ut. Längre tillbaka menade man att invånarna i Birka eller Sigtuna släppte ned en urhuggen stock full med skatter i Mälaren, när deras städer inte längre höll måttet. Sedan följde man stocken tills den slutligen flöt i land.
Och där grundlade man vår nuvarande huvudstad.
Numera laborerar man med hypotesen att stockarna ingick i olika sorters försvarsverk som omgav Stockholm. Andra menar att stocken snarare hänger samman med en typ av fasta fiskeanläggningar; åter andra att den syftar på en bro, en spång eller en gränspåle.
I slutändan är endast ett säkert: ingen vet.
Och vi kommer inte att få veta det heller, eftersom ortnamn är en s.k. stum källa och normalt åtskilligt fattigare på innehåll än, säg, en dagbok eller ett längre brev. Dock kan en språklig analys av ortnamnet, när den kompletteras med arkeologiska fynd, bidra till att göra bilden av Stockholms äldsta historia lite tydligare.
Ett annant problem med ortnamn är att de inte sällan är betydligt mindre genomskinliga i sin betydelse än vad som är fallet med Stockholm. För vad ska man exempelvis säga om Järfälla? Där är det knappast möjligt att utan expertkunskaper avgöra namnets ursprungliga betydelse.
I själva verket består det, liksom Stockholm, av två delar: jär- som kommer av geirr = spjut, samt fälla som förmodligen ytterst går tillbaka på ordet fjäll. Fast vilket fjäll då, undrar vän av ordning? Området nordväst om Stockholm är väl inte särdeles rikt på höga berg?
Nej, men här finns ytterligare en komplikation med ortnamn: de är inte alltid vad de tycks utge sig för att vara. Fjäll betyder nämligen också 'ägostycke' och det är vad som är aktuellt i namnet Järfälla. Det kan således omskrivas 'det spjut- eller kilformade ägostycket.'
Både Stockholm och Järfälla är vad man brukar benämna bebyggelsenamn. Den typen av ortnamn är mycket vanliga. En annan typ är naturnamn, dvs. namn på sjöar, älvar, berg m.m. En hel del bebyggelsenamn har sitt ursprung i naturnamnen (ex. staden Sandviken).
Därutöver talar man även om ägonamn och anläggningsnamn (artefaktnamn). De förra finns i orter som Perstorp och Mariannelund: de uttrycker ägande av jordbruksmark på ett eller annat sätt (Pers torp = 'Pers nybygge'). De senare är namn på anläggningar (ej bebyggelser) skapade av människor, såsom kvarnar, broar, dammar etc.
Så - det kan med andra ord vara mödan värt att hålla ögonen öppna ute på vägarna i sommar. Skyltarna man passerar står ofta för något mer än blott ett avstånd att lägga bakom sig. Och vem vet: kanske även din egen hemort bär på ännu oupptäckta hemligheter!
Läs gärna vidare:
Svenskt ortnamnslexikon, 2003
Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige, 1988 (5 uppl.)
Nils Ferlin
(Nils Ferlin, 1898-1961)
Det finns så många gårdar - envar har ju fått sin,
och de fjärmar mig så ofta ifrån vägen.
Så många granna gårdar, men ingen gård är min
- det gör mig lite ängslig och förlägen.
Jag dröjde väl en smula och jag kom väl lite vill
- kanhända har man räknat mig som borta?
Eller kanske har man glömt att jag någonsin fanns till?
- Det var bättre när nätterna var korta.
(1938)
Ibland gör man bäst i att hålla tyst. Det här är ett sådant tillfälle.
http://www.ferlin.se/index.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Ferlin#De_f.C3.B6rsta_.C3.A5ren
Vad visste egentligen Eratosthenes?
HEJ!
Alla som har svårt för matematik, men som ändå någon gång har lyckats lösa en hyfsat komplicerad uppgift, vet hur det känns. Man pendlar mellan Jag kan ju faktiskt och Det var bara tur; alltså mellan hopp och fortsatt förtvivlan.
Fast om man sedan inte begriper hur man egentligen gjorde för att finna den rätta lösningen (och alltså inte skulle klara av att göra om det), så växer sig tvivlet strax lite starkare. Och när svaret dessutom visar sig vara totalt obegripligt, trots att det är "rätt" - ja då finns inte längre någon återvändo.
Man ger upp. Och börjar blogga istället.
En som knappast kan ha förlitat sig enbart på tur var den grekiske matematikern, geografen, historikern, författaren m.m. Eratosthenes (200-talet f.Kr.) Han är känd som grundläggaren av den matematiska geografin; framför allt därför att han på ett sinnrikt sätt beräknade jordens omkrets. Med hjälp av skillnaden i solens position vid middagstid vid sommarsolståndet i Alexandria respektive Assuan (Syene) - och med avståndet städerna emellan - kunde han fastställa omkretsen till ca 40 000 km.
(Klicka här för en bättre bild)
Det värdet är i princip korrekt. Men problemet var att få skulle erkänna eller ens bry sig om det under mer än tusen år.
I dess ställe kom beräkningar av Ptolemaios, Strabon och andra att betraktas som de riktiga. De visade på en omkrets om ca 28 000 km, vilket fick till följd att jorden uppfattades som mindre än den egentligen är. Det var bland annat därför som Columbus vågade sig ut på det Vida Havet (Atlanten och Stilla havet sågs som samma vatten) trots alla risker som var förenade med det.
Vad man kan undra över är dock hur Eratosthenes såg på sin egen lösning. Tvivlade han på den? Var han övertygad om och jublande glad över att han hade träffat prick? Var den obegriplig, men rätt?
Genomfors han, kort sagt, av känslor som även mindre bemärkta "matematiker" har stor erfarenhet av?
Naturligtvis kunde han inte veta att hans resultat skulle falla i glömska. Eller att det skulle visa sig vara acceptabelt även den dag då man hade metoder och instrument för att avgöra detta.
Men om man leker med tanken att Eratosthenes var säker på att hans svar var korrekt, att det var sanningen. Att detta till och med gick att slutgiltigt bevisa, och att han gjorde det. Skulle det då ha inneburit någon skillnad?
Förmodligen inte.
För som Thomas Kuhn har visat så är det inte bara de vetenskapliga resultatens sanningshalt som är det avgörande kriteriet på vilket inflytande de får. Det spelar också in vad vetenskapssamhället så att säga kommer överens om att acceptera som det sanna och rimliga. Sedan blir det detta som gång efter annan upprepas och reproduceras. Som ligger till grund för framsteg och innovationer, för anslag, ära och upphöjelse. År efter år. Sekel efter sekel - tills slutligen en Einstein eller en Darwin kommer och välter allt över ända.
Så till alla er som förtvivlar när ni misslyckats med en matematisk lösning: misströsta inte! Att ha rätt är inte alltid en kungsväg till lyckan. Det kommer ni att märka nästa gång ekvationen faktiskt går ihop.
Att läsa vidare:
Dick Harrison: Skapelsens geografi, 1998
Alla som har svårt för matematik, men som ändå någon gång har lyckats lösa en hyfsat komplicerad uppgift, vet hur det känns. Man pendlar mellan Jag kan ju faktiskt och Det var bara tur; alltså mellan hopp och fortsatt förtvivlan.
Fast om man sedan inte begriper hur man egentligen gjorde för att finna den rätta lösningen (och alltså inte skulle klara av att göra om det), så växer sig tvivlet strax lite starkare. Och när svaret dessutom visar sig vara totalt obegripligt, trots att det är "rätt" - ja då finns inte längre någon återvändo.
Man ger upp. Och börjar blogga istället.
En som knappast kan ha förlitat sig enbart på tur var den grekiske matematikern, geografen, historikern, författaren m.m. Eratosthenes (200-talet f.Kr.) Han är känd som grundläggaren av den matematiska geografin; framför allt därför att han på ett sinnrikt sätt beräknade jordens omkrets. Med hjälp av skillnaden i solens position vid middagstid vid sommarsolståndet i Alexandria respektive Assuan (Syene) - och med avståndet städerna emellan - kunde han fastställa omkretsen till ca 40 000 km.
(Klicka här för en bättre bild)Det värdet är i princip korrekt. Men problemet var att få skulle erkänna eller ens bry sig om det under mer än tusen år.
I dess ställe kom beräkningar av Ptolemaios, Strabon och andra att betraktas som de riktiga. De visade på en omkrets om ca 28 000 km, vilket fick till följd att jorden uppfattades som mindre än den egentligen är. Det var bland annat därför som Columbus vågade sig ut på det Vida Havet (Atlanten och Stilla havet sågs som samma vatten) trots alla risker som var förenade med det.
Vad man kan undra över är dock hur Eratosthenes såg på sin egen lösning. Tvivlade han på den? Var han övertygad om och jublande glad över att han hade träffat prick? Var den obegriplig, men rätt?
Genomfors han, kort sagt, av känslor som även mindre bemärkta "matematiker" har stor erfarenhet av?
Naturligtvis kunde han inte veta att hans resultat skulle falla i glömska. Eller att det skulle visa sig vara acceptabelt även den dag då man hade metoder och instrument för att avgöra detta.
Men om man leker med tanken att Eratosthenes var säker på att hans svar var korrekt, att det var sanningen. Att detta till och med gick att slutgiltigt bevisa, och att han gjorde det. Skulle det då ha inneburit någon skillnad?
Förmodligen inte.
För som Thomas Kuhn har visat så är det inte bara de vetenskapliga resultatens sanningshalt som är det avgörande kriteriet på vilket inflytande de får. Det spelar också in vad vetenskapssamhället så att säga kommer överens om att acceptera som det sanna och rimliga. Sedan blir det detta som gång efter annan upprepas och reproduceras. Som ligger till grund för framsteg och innovationer, för anslag, ära och upphöjelse. År efter år. Sekel efter sekel - tills slutligen en Einstein eller en Darwin kommer och välter allt över ända.
Så till alla er som förtvivlar när ni misslyckats med en matematisk lösning: misströsta inte! Att ha rätt är inte alltid en kungsväg till lyckan. Det kommer ni att märka nästa gång ekvationen faktiskt går ihop.
Att läsa vidare:
Dick Harrison: Skapelsens geografi, 1998
