Den återuppståndne författaren
HEJ!
Egentligen började det väl redan på 1800-talet. Det var ju då som religionen här i Västerlandet slutgiltigt ersattes av vetenskapen. Det subjektiva, känslomässiga, intuitiva och slumpartade fick ge vika för det objektiva och lagbundna. Individen strök på foten för lackmuspappret.
På litteraturens område kom sedan de ryska formalisterna. De följdes snart av de anglosaxiska nykritikerna, med T.S. Eliot i spetsen. Slutligen trädde de franska strukturalisterna fram och slog i den sista spiken i kistan.
Nu var det ett faktum. Författaren var död.
Och det räckte naturligtvis inte med författaren själv. Bort försvann även historien, det omgivande samhället, ekonomin, politiken och de filosofiska idéerna om desamma.
Kort sagt: det biografiska.
För all del försökte de marxistiskt influerade strukturalisterna då och då att infoga diverse abstrakta strukturer (såsom samhällets 'värdesystem' ) i analysen. Men på det hela taget så var den gamla, samhälls- och individförankrade tolkningstraditionen passé.
Istället inriktade man sig nu med full kraft på verket och texten: dess 'spelsätt', retoriska figurer, grammatiska strukturer. Ingenting utanför texten tillskrevs någon som helst betydelse.
De lingvistiska termerna flödade.
Det senaste decenniet har dock en viss tillnyktring skett. Och kanske kan man också se floden av romaner med en verklig (men död) författare i huvudrollen som en del av detta. Såväl Bellman som Kellgren har ju uppträtt i romangestalt på senare år.
I själva verket går det att med ett enkelt tankeexperiment utmana hela föreställningen om författarens obetydlighet för sitt eget verk, så snart detta är färdigt och möter sin läsare.
Kring Homeros, den som med Iliaden & Odysséen inleder den europeiska litteraturen, råder numera viss konsensus. Han härstammade från Mindre Asiens kust och levde någon gång på 700-talet f.Kr. Detta har man kommit fram till bland annat genom kritiska textstudier.
Men frågan är varför man har lagt ned sådan möda på det. Och framför allt: vad skulle hända om förhållandet visade sig vara ett annat än vad man tidigare antagit?
För säker är man inte. Och avvikande uppfattningar finns det gott om. Har verkligen någon Homeros levat som kan kopplas till Iliaden & Odysséen? Och om så är fallet, är han då ensam upphovsman till bägge eposen - alltså författare till dem i modern mening?
Antag nu att fakta framkommer som otvetydigt omkullkastar den teorin. Istället är Homeros nämligen en kvinna, av spartanskt ursprung, verksam på 400-talet f.Kr. (Nej, det är inte möjligt, bl.a. av språkliga skäl. Men häng med ändå - för tankeexperimentets skull!)
I ett slag skulle denna upptäckt ställa nästan vartenda ord i de bägge berättelserna i ett nytt ljus. Otaliga omläsningar och omtolkningar av dem skulle genast äga rum. Massor med nya tjänster skulle utannonseras på litteraturinstitutionerna världen över.
Vad är egentligen verkens innersta kärna? Vad är ironiskt, vad allvarligt menat? Vilka teman är i grunden de bärande?
Men inte nog med detta. Därutöver skulle ju stadstaten Sparta - detta militarismens och fascismens urhem - skifta färg i eftervärldens ögon. Måhända bli mjukare, mer humant? Åtminstone skulle bilden av det nyanseras i betydande grad.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att författaren knappast led något annat än en skendöd. Fast alltför säker ska man förstås inte vara. Läs Paul Auster eller Philip Roth och grubbla vidare!
HEJ!
Egentligen började det väl redan på 1800-talet. Det var ju då som religionen här i Västerlandet slutgiltigt ersattes av vetenskapen. Det subjektiva, känslomässiga, intuitiva och slumpartade fick ge vika för det objektiva och lagbundna. Individen strök på foten för lackmuspappret.
På litteraturens område kom sedan de ryska formalisterna. De följdes snart av de anglosaxiska nykritikerna, med T.S. Eliot i spetsen. Slutligen trädde de franska strukturalisterna fram och slog i den sista spiken i kistan.
Nu var det ett faktum. Författaren var död.
Och det räckte naturligtvis inte med författaren själv. Bort försvann även historien, det omgivande samhället, ekonomin, politiken och de filosofiska idéerna om desamma.
Kort sagt: det biografiska.
För all del försökte de marxistiskt influerade strukturalisterna då och då att infoga diverse abstrakta strukturer (såsom samhällets 'värdesystem' ) i analysen. Men på det hela taget så var den gamla, samhälls- och individförankrade tolkningstraditionen passé.
Istället inriktade man sig nu med full kraft på verket och texten: dess 'spelsätt', retoriska figurer, grammatiska strukturer. Ingenting utanför texten tillskrevs någon som helst betydelse.
De lingvistiska termerna flödade.
Det senaste decenniet har dock en viss tillnyktring skett. Och kanske kan man också se floden av romaner med en verklig (men död) författare i huvudrollen som en del av detta. Såväl Bellman som Kellgren har ju uppträtt i romangestalt på senare år.
I själva verket går det att med ett enkelt tankeexperiment utmana hela föreställningen om författarens obetydlighet för sitt eget verk, så snart detta är färdigt och möter sin läsare.
Kring Homeros, den som med Iliaden & Odysséen inleder den europeiska litteraturen, råder numera viss konsensus. Han härstammade från Mindre Asiens kust och levde någon gång på 700-talet f.Kr. Detta har man kommit fram till bland annat genom kritiska textstudier.
Men frågan är varför man har lagt ned sådan möda på det. Och framför allt: vad skulle hända om förhållandet visade sig vara ett annat än vad man tidigare antagit?
För säker är man inte. Och avvikande uppfattningar finns det gott om. Har verkligen någon Homeros levat som kan kopplas till Iliaden & Odysséen? Och om så är fallet, är han då ensam upphovsman till bägge eposen - alltså författare till dem i modern mening?
Antag nu att fakta framkommer som otvetydigt omkullkastar den teorin. Istället är Homeros nämligen en kvinna, av spartanskt ursprung, verksam på 400-talet f.Kr. (Nej, det är inte möjligt, bl.a. av språkliga skäl. Men häng med ändå - för tankeexperimentets skull!)
I ett slag skulle denna upptäckt ställa nästan vartenda ord i de bägge berättelserna i ett nytt ljus. Otaliga omläsningar och omtolkningar av dem skulle genast äga rum. Massor med nya tjänster skulle utannonseras på litteraturinstitutionerna världen över.
Vad är egentligen verkens innersta kärna? Vad är ironiskt, vad allvarligt menat? Vilka teman är i grunden de bärande?
Men inte nog med detta. Därutöver skulle ju stadstaten Sparta - detta militarismens och fascismens urhem - skifta färg i eftervärldens ögon. Måhända bli mjukare, mer humant? Åtminstone skulle bilden av det nyanseras i betydande grad.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att författaren knappast led något annat än en skendöd. Fast alltför säker ska man förstås inte vara. Läs Paul Auster eller Philip Roth och grubbla vidare!
Kommentarer
Trackback
