Patrik Godin

     
(Klicka här för en bättre bild)

HEJ!

Målningen ovan illustrerar bebådelsen och utgör mittavlan i det så kallade Mérodealtaret (ca 1425-28). Konstnären är - ja, vem då? Förmodligen en flamländare vid namn Robert Campin (ca 1375-1444). Men det har länge varit osäkert, och därför titulerar man honom ofta kort och gott som Flémallemästaren.
   Det är en märklig målning, på många sätt en milstolpe i konsthistorien. Motivet med bebådelsen är inget nytt. Men miljön som denna för mänskligheten så avgörande händelse utspelar sig i, är tämligen uppseendeväckande: den är snarast vardaglig, full med konkreta detaljer. Där finns möbler, ett ljus som just brunnit ut, en vas med vita liljor, en uppslagen bok på bordet, en vattenkittel och en handduk i fonden. 
   Och så vidare.
   Vi befinner oss alltså inte i Det heliga landet vid vår tideräknings början, utan i ett borgerligt, flamländskt hem på 1400-talet. Det heligaste av ögonblick har fått en inramning som vore närmast otänkbar tidigare. För i äldre medeltida målningar måste heligheten signaleras med alla till buds stående medel: via miljön, via glorior och bladguld, kroppshållning och ansiktsuttryck. Perspektiv saknas i stor utsträckning (även om undantag finns, ex Giotto). Bristen på djup spelar ändå ingen roll, syftet är inte att placera in aktörerna här och nu. De hör hemma i en annan värld, är oplacerbara i tiden och i ett historiskt sammanhang.
   Hos Campin, däremot, är perspektivet förvisso något taffligt, men det finns där. Tingen och människorna är distinkta och ordnade i förhållande till varandra. De är förankrade i en någorlunda gripbar verklighet.
   De är, på sätt och vis, realistiska.
   Samtidigt finns det bryggor även bakåt i tiden. Motivet är ju trots allt religiöst, någonting annat än vanligt vardagsliv. Och det måste framgå. Campin löser detta bland annat genom att förse varje alldagligt föremål med en symbolisk betydelse. De vita liljorna anspelar således på Marias jungfrulighet, vattenkitteln på "det levande vattnets brunn" etc.
   För en nutida betraktare blir det svårt att snappa upp alla dubbelmeningar. När läser man in för mycket i en detalj, och när för lite? Och hur nödvändigt är det egentligen att känna till alla bibetydelser hos exempelvis det utbrunna ljuset? Blotta aningen om att de finns där, bidrar hur som helst till att ladda målningen med en säregen kraft. Syftet är detsamma som med alla religiösa målningar. Men medlen skiljer sig åt.
   I slutändan kan Flémallemästarens metod ibland påminna om James Joyces. Även han hade ju för avsikt att späcka det enkla och jordnära med dubbeltydigheter, med symbolisk kraft, ja, med någon typ av helighet. Och liksom Robert Campin har Joyce också givit upphov till en hel industri av uttolkare. Att låta eftervärlden gissa gåtor är tydligen ett bra sätt att säkra sin odödlighet på.