Patrik Godin

(Klicka här för en bättre bild)

HEJ!

Enligt myten föddes Afrodite (Venus) ur havets skum utanför Cyperns kust. Därför är också ett av hennes tillnamn Kypris (den cypriska).
   En av dem som tolkat denna händelse i sin konst är Sandro Botticelli (1445-1510). Runt 1480 utförde han verket Venus födelse för medicéernas Villa di Castello. I det ses kärleksgudinnan stå naken på en snäcka, i ett regn av rosor. Hon är omgiven av bland annat  Zefyros, västanvinden och en nymf i purpurfärgad mantel. I fonden kan man skymta en dunkel trädlund, och bakom den det grönskimrande havet.
   Konstverket hör tidsmässigt hemma i renässansen. Men vid en första anblick kan man fråga sig om det även är ett renässansverk rent stilmässigt.
   Nu hänger ju svaret på den frågan för all del ihop med vad man lägger i begreppet. Icke desto mindre finns det en poetisk sprödhet och en svävande, eterisk lyster över hela tavlan. Vilket kanske inte är det man först kommer att tänka på när det gäller renässanskonst.
   Här finns inte mycket av Michelangelos monumentalitet, av Masaccios geometriska balans och Leonardos och Verrocchios nästan anatomiska realism.
   Samtidigt beskriver ju verket en antik myt. Och detta att hämta sina motiv i antiken är ju ett av det mest typiska renässansdragen.
   Dessutom finns det en sensualitet i Venus nakenhet, som vittnar om en ny tid. Hennes pose är fotad på en antik staty, och den har också något statuariskt över sig. Men med det upphöjda trängs även något jordbundet och kroppsligt. Man brukar tala om ett nyplatonskt inflytande, dvs att det kristna och antika smälter ihop till en ny helhet. Den sinnliga Venus får drag av den himmelska Jungfru Maria - och vice versa. Själ och kropp, ande och materia tar färg av varandra i ett aldrig upphörande utbyte.
   Och precis där någonstans ligger väl också storheten i Venus födelse. Verket spretar åt många olika håll, beskriver en rörelse såväl uppåt som nedåt. Är på samma gång förändring och vila.
   Liksom mytens Afrodite föds det på nytt varje dag.