Patrik Godin

HEJ!

Jag vacklar mellan att kommentera Sveriges vinst mot Slovakien i ishockey, eller att skriva om 'det sentimentala arvet efter Hemingway'. Men det får bli det senare, eftersom hockey-VM (liksom nästan all övrig sport) är mer eller mindre sönderbloggat vid det här laget.
   Så - till saken!
   Få förnekar att Goethe med sin bok Den unge Werthers lidanden (1774) sände en sentimental chockvåg genom det litterära Europa. Snart skulle alla unga män klä sig som Werther, gråta som Werther, älska och lida som Werther - åtminstone i böckernas värld.
   Inte så ringa är väl heller de, som påpekat att en litterär hårding som Hemingway egentligen är ganska sentimental. Framför allt den senare och tröttare Hemingway - i Över floden in bland träden - har väldigt nära till gråten. Naturen används som hos Goethe: för att vittna om alltings tragiska skönhet, om förgängelsen, om människans förbannade jävla lott att vara människa. 
   Vad är då problemet med allt det här? Låt dem tjura ifred! 
   Jo, visst. Men vad som har hänt är, att medan Goethes roman och det sentimentala arvet ifrån den har förpassats till historieböckerna, så lever Hemingways i allra högsta grad; och ofta med katastrofala resultat. Tydligast kan detta i dessa dagar iakttas hos en av våra mest uppburna svenska artister, Plura Jonsson i Eldkvarn. 
   Läs bara de här raderna av Plura:     

Nu rullar tårar nedför kinden/ när jag kör ut genom Södertull/ ikväll ska jag bli full/ för kärlekens skull

Vad den här grabben har missat är bland annat att den tidige Hemingway inte alls låter sin sentimentalitet komma upp till ytan. Tvärtom ligger den i romaner som Och solen har sin gång och Farväl till vapnen hoppackad mellan raderna, som ett tickande, tragiskt  dynamitpaket. 
   Ska den fram så får läsaren själv snörvla fram den.
   Ta som exempel avslutningsscenen i Farväl till vapnen. Där har huvudpersonen, Frederic Henry, precis förlorat sin fru och sitt ofödda barn under en förlossning. Han släpps in till hustrun på sjukhuset för att ta adjö av henne. Han förmår inte göra det. Han går hem till sitt hotell i regnet. 
   Det är allt.
   Inget om hur han känner sig, ingen gråt, inga tankar på självmord eller på att supa sig lycklig igen. Sånt måste läsaren själv lägga till, om han nu vill det.
   Men Plura gör precis tvärtom; han gör vad den sene Hemingway gjorde: blir ställföreträdande gråtare åt läsaren. Därför är han också oläslig. Precis som det mesta av Hemingway efter säg 1940.
   Tur för Plura att han har musiken att dölja de värsta skavankerna med!