Gunnar Ekelöf och 2000-talet (del 2)

HEJ!

I fredags lovade jag att berätta varför Gunnar Ekelöf inte förtjänar att bli bortglömd, om det nu skulle föreligga en sådan risk. Ska jag göra det enkelt för mig, kan jag ju hänvisa till att det i år är precis hundra år sedan han föddes. Detta uppmärksammas under året, vilket väl ändå tyder på att hans diktning lever vidare, och är värd att göra det.
   Läs mer här.
   Men man måste naturligtvis också precisera vad det är i Ekelöfs verk, som gör honom i allra högsta grad läsvärd även i vårt sekel. Jag tänkte här begränsa mig till tre saker.
   Det första är hans behandling av (den svenska) naturen. Från att ofta ha tagit i alltför kraftigt under trettiotalet, utvecklas Ekelöf under 40- och 50-talet till en oerhört varsam och mångbottnad naturskildrare. Sveriges, och Medelhavsområdets, landskap förs in med säker hand, till synes utan ansträngning. Och väl där så laddar de hans dikter med nya dimensioner - och landskapet får i sin tur en ny laddning av den poetiska omgivning som det nu placerats i. 
   På så vis lär han oss (precis som Bellman eller Fröding) att betrakta och uppfatta den svenska naturen på ett delvis annorlunda sätt. Kanske tycker vi oss alltid ha sett det Ekelöf ser, men tidigare har vi liksom inte vetat om det.
   Eller åtminstone inte fått det uttryckt på just det här viset.
   Något liknande kan sägas om Ekelöfs hantering av det moderna svenska samhälle som växer fram under efterkrigstiden, dvs. välfärds-staten, folkhemmet. Mot detta ibland alltför kyligt välordnade, menlöst omhuldade och utslätat planerade, ställer Ekelöf det individuella, det annorlunda och särpräglade. Det som bryter mönstren och relativiserar vår egen tillvaro: andra kulturer, andra språk och traditioner, det främmande och oförutsägbara.
   De inte alltid så räta vinklarna.
   Detta kan tyckas trivialt, för numera är det många som försöker sig på just det: att utmana vår moderna, svenska självbild. Men Ekelöf är långt före sin tid med att göra det, och han gör det fortfarande bättre än de flesta.
   Till sist finns hos honom också en otrolig språkrikedom, ett nästan besatt begär att tänja och böja och vrida på orden, leka med formuleringar och uttryck, prova och förkasta, krama ur och åter fylla på. Han framkallar inte enbart vår natur på nytt, rör inte bara om i vår svenska självbild. Han för också det svenska språket i minst sagt oanade riktningar. Han slungar iväg vårt land och vårt språk, ut i världen, in i historien. När de till slut återvänder, är de för alltid förändrade.
   Så, börja gärna med att läsa Om hösten (1951). Gå vidare med Strountes (1955). Därifrån finns det sedan ingen väg tillbaka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0