Patrik Godin

HEJ!

Don DeLillos Cosmopolis (2003) innehåller en del rappa repliker av typen "En vacker dag blir man vuxen och då har ens mor ingen att prata med". Men man stöter även på sånt som mera känns som trött manér, exempelvis: "Det finns smärta så det räcker åt alla nu." Eller "Vi dör på veckosluten också, Jane."     
   Uppslaget till romanen är annars rätt fyndigt. 
   En morgon har den unge miljardären Eric Packer fått för sig att han ska klippa sig. På en annan sida av Manhattan än där han bor. I en vräkig och högteknologiskt utrustad limousin ger han sig ut på en odyssé genom delar av New York.
   Romanen utspelar sig sedan under ungefär ett dygn. På vägen stoppas Packers ekipage upp av trafikstockningar, presidentbesök, våldsamma kravaller. Han träffar sin nyblivna hustru, ett antal älskarinnor, flera av sina medarbetare. Samtidigt finns det ett hot mot hans liv - och han valutaspekulerar dessutom friskt, med katastrofala resultat.


  
Det som stör mest med boken är att den vill säga så mycket om vår tid: Om kapitalismens råa mekanismer. Om mediesamhällets yviga clownerier. Om den globala by, som för tillfället är vår värld.
   Det är för all del relevanta frågor; problemet är bara att DeLillo... säger det. 
   För författare som vill berätta något om hur de upplever sin samtid, ställs alltid inför ett problem: hur får jag fiktionen att stå pall för min analys? 
   Ett sätt, oftast inte vidare elegant, är helt enkelt att författaren pladdrar på själv. Frågan är då bara varför hon inte skriver en traktat istället. Eller en politisk kampskrift.
   Att göra en, eller möjligtvis ett par, av bokens karaktärer till språkrör är ett annat beprövat trick. Fast då krävs att den eller de som levererar sanningarna också någorlunda går i ton med vad de säger. Samt att deras visdomar följer naturligt av handlingen 
   Är karaktärerna inte trovärdiga - är det de säger inte förenligt med vad de gör, med de val de träffar, med de vägar handlingen i övrigt rör sig längs - ja då blir sanningarna påfrestande, lätt genanta. Och läsaren tar strax spjärn emot dem. Sen må de vara hur sanna som helst. 
   De stora samtidskildringarna utger sig sällan för att vara just - stora samtidsskildringar.