Göran Persson skriver historia
HEJ!
Göran Perssons memoarer Min väg, mina val har just släppts. Idag söndag kommenteras de av Niklas Ekdal på ledarplats i DN.
Efter några positiva, inledande ord når Ekdal fram till en kritik av Persson - och av den socialdemokratiska historieskrivningen - som är ganska vanlig numera.
Bakgrunden till den kritiken ser ungefär ut så här:
För trettiofem år sedan låg Sverige på en topplacering i världen vad avser ekonomiskt välstånd. Ända sedan andra världskrigets slut hade industrin mer eller mindre gått på högvarv. Arbetskraftsinvandring hade krävts för att produktionen inte skulle tappa fart.
Samtidigt hade rekordåren inte fört med sig ökade klyftor. Tvärtom var skillnaden mellan rik och fattig, och mellan män och kvinnor, vid en internationell jämförelse förhållandevis liten.
Bygget av välfärdsstaten, folkhemmet ägde rum parallellt med det ekonomiska undret.
Under hela den här perioden satt det socialdemokratiska partiet och dess ledare vid makten: Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Mycket av deras program kunde därför genomföras. Den offentliga sektorn svällde, skattetrycket steg, näringslivet reglerades från statligt håll, fördelningspolitiken framstod som närmast radikal.
Summa summarum: Socialdemokraterna skapade det moderna Sverige.
Enligt Ekdal (och en hel del andra) är det dock felaktigt - på gränsen till historieförfalskning - att ge socialdemokratin hela äran av att ha frambringat den svenska välfärdsstaten.
För det första var läget ytterst gynnsamt efter andra världskriget. Sverige hade stått utanför kriget och kunde därför bidra till Europas uppbyggnad från allra första början. Socialdemokraterna kom med andra ord till ett dukat bord. Även om Högern hade suttit vid makten hela tiden, så hade ett framgångsrikt Sverige vuxit fram.
Det gick liksom inte att misslyckas.
För det andra (vilket Ekdal dock inte nämner vid just det här tillfället) hade Socialdemokraterna inte egen majoritet. De var beroende av andra partier för att kunna genomföra sin politik. Vanligast var att man fick hjälp av Bondeförbundet (dagens centerparti). Under 50-talet bildade man exempelvis koalitionsregering med dem.
Ekdal påpekar även att Persson och Socialdemokraterna inte bara tar åt sig äran av att ha rest folkhemmet på egen hand. De ger också borgarna skulden för att ha raserat det.
Under regeringen Bildt, 1991-94.
Naturligtvis finns det en alternativ historia att skriva även här. Ekdal menar bland annat att det snarare var den hårda statliga regleringen av näringslivet som låg bakom 90-talskrisen i Sverige. Och eftersom Socialdemokraterna bar ansvaret för regleringen, så bär de också ansvaret för den nuvarande rötan i folkhemmet.
Vem sa att historia bara används som vapen på Balkan?
Eva Ebner
Eva Ebner delade sitt öde med en miljon andra kvinnor. Och då talar vi bara om Tyskland. Gå in här och läs om ett lidande som det är ytterst svårt att sätta ord på.
Madame Bovary möter Robinson
Sätter mig ned för att läsa om Doris Lessings debutroman Gräset sjunger. Det börjar dramatiskt: med en tidningsnotis om ett mord i Ngesi i Syd-Rhodesia. En död kvinna, en man som blivit galen. Språket glasklart, skarpt som hos J.M. Coetzee. Eller snarare: Coetzees språk är lika precist som Lessings.
Nästan omedelbart börjar en misstanke smyga sig på: varför känner jag inte igen mig?
Men jag läser vidare. Hur svagt avtryck en bok än har gjort - och hur lång tid det än har gått sedan man läste den förra gången - brukar det förr eller senare dyka upp något, en scen, ett tonfall, en händelse som man minns.
En bit längre in i boken, och ännu ingenting som klingar bekant. Fast just för tillfället har jag lagt den onda aningen åt sidan. Istället är jag totalt uppslukad av det jag läser. Huvudpersonen - Mary Turner - gifter sig och flyttar ut på en gård som hennes man, lantbrukaren Richard, äger.
Jordbruket går tämligen dåligt. Förfallet tilltar. Mary får allt större problem att finna sig tillrätta.
The Grass Is Singing, 1950. (Gräset sjunger, 1951)
Ganska snart kommer jag att tänka på Madame Bovary. Mary har en hel del av henne i sig. Drömmarna som krockar med verkligheten, en sorts aningslöshet blandad med djärv (och någon gång lite småaktig) oppositionslusta. I egenskap av kvinnor är de klavbundna av sitt kön, visst. Men de går inte bara till storms mot det. De utforskar också de roller de fått sig tilldelade, blir ibland överraskade av - och undantagsvis nöjda med - vad de finner. Inte sällan flyr de även in i sin könstillhörighet, hoppas på att finna en trygghet i den trots allt.
Om de bara låter allt vara som det borde, som det är.
Men för varje gång det sker, växer sig hatet starkare. Det är ett hat riktat mot omvärlden, mot de äkta männen och mot dem själva.
Vad knuffar dem egentligen över stupet? Samhället, könsrollerna, klass-hierarkierna eller - i Lessings fall - rasmotsättningarna?
Eller har de blott sig själva att skylla?
Doris Lessing ger inget entydigt svar. Men hon gestaltar frågorna så rasande skickligt att jag nästan är övertygad nu: jag har inte läst Gräset sjunger förut. Orsaken till att jag ändå har fått för mig det, kan jag inte ange. Men något så här utomordentligt drabbande skulle jag inte ha glömt.
Under tiden håller gården och jordbruket på att fullständigt gå i putten. Det ena projektet efter det andra misslyckas. Solen steker, det röda dammet yr. I närheten finns förvisso både grannar och tjänstefolk, "infödingar". Men ändå lever Mary Turner och hennes man i princip isolerade från omvärlden, som på en öde ö. De har med sig samhället och dess konflikter till ön. De har med sig sina minnen. Men väl där iscensätter de sedan stora delar av dramat på egen hand. Det är först med inträdet av Moses, en svart tjänare, som någon annan på riktigt allvar tar plats i deras gemensamma liv.
Moses blir en katalysator för skeendet. Porträttet av honom är styvt, spelet mellan honom och Mary tidlöst, allmängiltigt. De skepp som då och då kan siktas vid horisonten (pengar, lycka, framgång, barn, nedbrutna ras- och könsbarriärer) stävar obönhörligt vidare, ut på öppna havet.
Inte minst det borde jag ha kommit ihåg.
3-1
HEJ!
Jag tror det var Kerstin Ekman som sa, att man i sin läsning bör tänka 3-1. Ja, hon uttryckte sig inte riktigt så vanvördigt förstås. Men vad hon menade var att man bör försöka läsa ett modernt verk på tre klassiker. Annars är det lätt att man fastnar i klassikerna, och tappar bort nuet.
Eftersom Kerstin Ekman är en klok människa beslöt jag mig för att följa hennes råd. Jag bad en bibliotekarie leta fram en av årets mest omtalade böcker. Den är skriven av en manlig författare som kan sägas vara i ropet. Han är född i slutet av sjuttiotalet, och han har vad jag förstår ett par böcker bakom sig.
I torsdags fick jag hans senaste roman i min hand; i fredags började jag läsa.
Det höll i hundrafemtio sidor. För igår - måndag - lämnade jag tillbaka den.
Författaren är otvivelaktigt begåvad, inte minst språkligt. Problemet är bara att han fortfarande tycks vara i färd med att utforska sin begåvning. Som det är nu kastar den omkring med honom, tar honom med på emellanåt rätt bländade utfärder - men också på en hel del mördande tråkiga luftsprång.
Det blir ord, ord, ord. Det blir litteratur om litteratur, språk om språk. Och till slut är väl tanken att det hela ska klappa ihop - vilket det också gör, om man nu ska tro de recensioner jag har läst.
Är det här då bara gnäll? Ett mossigt och krampaktigt försvar för äldre litteratur? Nej, jag har läst kanoniserade verk som är ännu värre. Och jag kommer säkert läsa den här författaren igen. Jag ser faktiskt fram emot den dag då han inte längre jagar runt hela tjugokilometersslingan, på jakt efter sin begåvnings utmarker.
Förhoppningsvis kliver han förr eller senare ur elljusspåret, och sätter sig under ett träd och röker.
De hedniska svenskarna
HEJ!
Om du vistats i Sverige på 1870-talet, hade du säkert lagt märke till att det på många håll i landet sjöd av aktivitet.
Järnhanteringen var inne i en expansiv fas: stålåldern var här, och Sverige blev snabbt en viktig kugge i den. Även trävaruindustrin gick på högvarv. Efterfrågan på sågade trävaror var stor ute i Europa, inte minst i England. Vid sidan av Canada och Norge såg Sverige till att leverera.
Jordbruket mekaniserades och producerade ett överskott som gick på export, "polarklimatet" till trots. Verkstads- och textilindustrierna fick sitt genombrott just under detta årtionde.
Frågan är bara vad allt detta berodde på?
För en av dem som verkligen var med, så var svaret enkelt.
(Joseph Arthur de Gobineau, 1816-1882)
Greve Joseph Arthur de Gobineau, en av portalfigurerna i rasismens idéhistoria, befann sig 1874 i Stockholm med anledning av den stora kongress som då ägde rum där. Det fullständiga namnet på den var "Den internationella kongressen för antropologi och förhistorisk arkeologi".
Gobineau hyste ett brinnande intresse för en av 1800-talets mest omsvärmade föreställningar: den om ariermyten kopplad till germanerna, och då framförallt till nordborna. Därför blev Sverige en översvallande upplevelse för honom. Mycket riktigt kom han också att bli kvar här långt efter att kongressen avslutats; närmare bestämt i fyra år.
Och vad Gobineau lade märke till, utöver industrins och jordbrukets kraftiga uppsving, var att det fanns många ogifta kvinnor som födde illegitima barn. Dessutom var kvinnorna ganska fria och självständiga.
Detta, menade Gobineau, hängde ihop med att kristendomen (och därmed det kristna äktenskapet) aldrig på allvar hade slagit rot i landet. Det fanns fortfarande ett stråk av hedendom kvar, en rest av förkristen oppositionslusta, något ociviliserat, kargt och "naturligt".
Eller - om man så vill - något forngermanskt.
Och givetvis måste analysinstrumenten då kalibreras utifrån detta. Sveriges förträfflighet, dess förvandling från agrart och efterblivet till industrialiserat och, så småningom, "modernt", beror ytterst på specifika egenskaper i den överlägsna, svenska rasen. Dessa egenskaper har levt kvar genom historien. Inte ens kristendomen har kunnat tvätta bort dem.
Att ett gediget empiriskt underlag inte alltid räcker för att slutsatserna ska bli rimliga, torde vara allmänt känt. Är den teori som fakta silas genom uppåt väggarna, löper resultaten risk att bli därefter. Sällan är det tydligare än i fallet Gobineau och de hedniska svenskarna.
Lästips: Maja Hagerman: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder, 2006.
Glänta på dörren, Svenska Akademien!
HEJ!
Årets nobelpristagare i litteratur är utsedd. Det blev, som bekant, engelskan Doris Lessing. Av reaktionerna att döma var det ett ganska populärt val.
Fast det är klart - några kritiska röster har ju hörts. Bland annat har man ansett att Lessing borde ha fått priset för länge sedan. Det är så dags nu, tycks man resonera.
Sånt gläfs är dock ingenting mot den rytande storm som Nobelpriset i litteratur emellanåt kan orsaka. Minns bara Elfriede Jelineks utnämning härom året. Som i de flesta tävlingar där det bara finns plats för en vinnare åt gången, så vimlar det av förståsigpåare, smakdomare och motståndarcoacher som vill säga sitt om slutresultatet.
Den typen av protester förefaller inte gå dagens medlemmar av Akademien särdeles djupt till sinnes. Åtminstone visar man det inte utåt. Och det med all rätt.
Litteraturpriset är bara en av en mängd uppgifter de är satta att utföra. De kan knappast ödsla tid på att stå upp för och försvara sina val i alla väder. Även om flera av dem säkerligen inte skulle dra sig för att göra det.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det vore ytterst intressant att få ta del av hur diskussionerna har låtit. Vilka överväganden som har gjorts, vilka argument som har förts fram just för "vinnaren".
Och då menar jag tämligen omgående efter det att en pristagare utsetts.
När kritiken mot Svenska Akademien är som mest imbecill får man ibland intrycket att folk tror att männen och kvinnorna där arbetar med hjälp av en dold agenda. De har en kravprofil utifrån vilken de vaskar fram sin kandidat. Svårtillgänglig, vänsterradikal, kvinna, utomeuropeisk är de tydligaste dragen i den profilen.
Även om den ständige sekreteraren och de andra knappast fäster någon vikt vid sådant knaster, är det önskvärt att de tar loven av en del av det. Kanske kunde man tänka sig en mildare variant på Riksbankens metod att offentliggöra protokollen som ligger bakom vissa av deras beslut.
Vad nu stadgarna än säger om det.
Om inte annat skulle offentliggörandet tjäna ett folkbildande syfte. Det är nog rätt många som respekterar exempelvis Torgny Lindgrens eller Kristina Lugns åsikter om ett visst författarskaps förtjänster. Att få ta del av valda bitar av dem - strax efter att pristagaren tillkännagivits - skulle därför vara av intresse för åtskilliga ur den läsande allmänheten.
Att någon ur Svenska Akademien då och då skulle blogga från sammanträdena är nog en alltför from förhoppning.
Historia som kamp
HEJ!
Med anledning av en ledare i söndagens DN skrev jag ett inlägg här. DN-artikeln - och min text - handlar i korthet om det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Eller rättare: om att man i Frankrike och USA har slagit fast från officiellt håll (såsom i den franska nationalförsamlingen) att det verkligen rörde sig om ett folkmord.
Att lagstifta om tolkningen av historiska förlopp är problematiskt. Sedan spelar det ingen roll om man är övertygad om att ett folkmord verkligen ägde rum. Att det inte - som det ibland heter - var ett av situationen framtvingat och nödvändigt våld; alltså något som snarast kan kallas för en krigshandling, ett värnande om landets säkerhet - eller vilka epitet man nu väljer att ta till.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tämligen omgående fördes Förintelsen på tal. Varför får man inte förneka den, när det är tillåtet att förneka det turkiska folkmordet?
Och så vidare.
Det är ju en truism, men en alltid lika fascinerande sådan: att en del historiska händelser genom åren packats fulla med dynamit. Blotta omnämnandet av Vietnamkriget eller staten Israel får folk att studsa upp från sina stolar, ur sina soffor och - reagera. I tal och skrift, med plakat och slagord.
Inte sällan även med ett irrande och kutande och viskande i underjordiska gångar.
I vår interaktiva värld, i bloggarnas och svarskommentarernas tidevarv, så innehåller reaktionerna dessutom en ytterligare dimension. De späckas med länkar, siffror, sidhänvisningar, citat, citat av citat och referat i en sådan utsträckning att de blir mycket svåra att bemöta.
Var ska man börja? På vad ska man ta sikte?
Plocka upp en aspekt, ta avstamp i ett påstående - och din antagonist hoppar raskt över till nästa tuva.
Följ efter - bara för att få se honom försvinna.
Till slut står man där med våta fötter. Och med en dröm om en hederlig gammal armbrytning.
Doris Lessing
HEJ!
Den 87-åriga engelskan Doris Lessing får årets Nobelpris i litteratur. Och den här gången kan ingen grymta över att priset gått till någon obskyr och tämligen oläslig poet från provinsen. Doris Lessing är ett välbekant namn för många.
(Doris Lessing, f. 1919)
Men helt smärtfri är förstås inte utnämningen. Vad som slinker igenom är en och annan kritisk röst som menar att Lessing borde ha fått priset för länge sedan.
Att ge det till henne nu? Då kunde man lika gärna ha låtit bli.
Och det är sant att Lessing var desto mer omtalad för 30 år sedan. Läser man Göran Häggs Världens litteraturhistoria från år 2000, så finner man att Doris Lessing får en rad. Vi upplyses om att Lessing är född 1919, i Rhodesia (vilket för övrigt inte stämmer - hon är född i nuvarande Iran). Två av hennes verk nämns, men inte det kanske mest inflytelserika (Den femte sanningen, 1962).
Konstigt nog säger detta mindre om Göran Hägg och mer om Doris Lessings statuts på 2000-talet.
När kriget kom till konsten
I början av 1800-talet drog Napoleons arméer fram över Europa. Preussen besegrades, Ryssland och Österrike likaså. Flera landsdelar besattes också av fransk trupp, däribland Spanien.
Som alla ockupationer av främmande makt väckte även den franska ont blod på många håll. I Spanien gjorde man emellanåt så hårdnackat motstånd att det har fått ge upphov till termen gerillakrig (av spa. guerilla).
Efter ett uppror i Madrid våren 1808, så avrättades spanska motståndsmän på flera olika ställen. Det är en sådan avrättning - på berget Príncipo Pío 3 maj, 1808 - som vi ser på målningen ovan.
Den är utförd av Francisco de Goya år 1814. Och visst tål den att studeras för sina konstnärliga kvaliteter. Den strikta kompositionen. Ljusspelet från den nästan självlysande lyktan. Den Kristusliknande partisanens patetiska gestik. Lystern i den vita skjortan. Det ansiktslösa barbariet hos soldaterna. Den realistiskt tecknade fasan hos de omkringstående spanjorerna.
Värt att notera är emellertid också att konstnären tagit på sig en delvis ny uppgift. Med sin realism - som även kan studeras i en svit kallad Krigets fasor - släpper nämligen Goya in världen här och nu i konsten. Han vill visa på det orättfärdiga och grymma i den franska ockupationen; och han gör det med det medel som står honom till buds: måleriet.
På så vis slår Goya an tonen för resten av seklet. Inom såväl konsten som litteraturen kommer samtiden och dess konflikter att ges mer och mer utrymme. Problem kommer att ställas under debatt. Omvärlden kommer att lyssnas av på ett sätt som till icke ringa del Goya - själv döv - gått i bräschen för.
Det fascinerande med honom är att han gör allt detta under den tämligen världsfrånvända epok, som vi kallar romantiken. Om inte annat, säger det väl en del om epokbeteckningars trubbighet och dåliga räckvidd. Eller åtminstone något om Fransisco de Goyas storhet.
Snacka går ju
HEJ!
Fråga ett antal människor vad som skiljer oss från djuren. Vad svarar de? Den upprätta gången. Det utvecklade förnuftet. Verktygshanteringen. Att vi är medvetna om oss själva, om vår egen dödlighet?
Några kommer garanterat att säga: språket. Det faktum att vi kan kommunicera med varandra på en förbluffande hög nivå.
Detta är nu inget nytt, det har länge genererat en på samma gång tämligen frän och litet komisk debatt. Inte minst har man intresserat sig för hur språket egentligen uppkom.
Efter att vi rent anatomiskt utvecklats så pass att det var möjligt för oss att frambringa olika typer av språkljud - hur kom det sig då att vi började tala?
Svaret på det varierar. En del menar att talet uppstod som en följd av att vi människor är sociala varelser med starka sociala behov. Detta ledde fram till att vi - så att säga - började umgås även verbalt.
Andra vill istället peka på estetiska drivkrafter. Redan små barn nynnar ju gärna och sjunger, leker med orden, bildar nya, omskapar och "felanvänder". Rim, ramsor och klanger vidgar och smörjer barns ordförråd, är en viktig del i deras tillägnelse av språket.
Ytterligare en idé handlar om hur ett alltmer avancerat samarbete mellan människor (ex. vid jakt) kräver nya och förfinade verktyg för samarbetets organisering. Att leda och samordna gemensamma företag utan språkets hjälp är svårt att föreställa sig bortanför en viss gräns.
Till dessa tre teorier fogar sig en som handlar om hur våra förfäder med sin talapparat försökte härma ljudet av olika händelser och föremål; samt en annan som går ut på att orden föddes ur ett behov att uttrycka starka känslor.
Vad som är vilket och vem som har rätt kommer vi aldrig att få veta. Det finns inte tillräckligt med källor (eftersom talet kommer före skriften). Och att jämföra med barns språkutveckling är vanskligt av förståeliga skäl.
Huruvida det ens existerar ett entydigt och sant svar på frågan om språkets ursprung är tveksamt. Enklare då att konstatera: de flesta av oss pladdrar på ganska bra, utan att någonsin fundera över varför.
Lästips: Lars Melin: Människan och skriften. Tecken, historia, psykologi, 2000.
Tvätta händerna
[De] är de orenligaste människor Gud har skapat. De tvättar inte händerna efter måltiden. När de tvättar ansikte och händer går det till på följande sätt. En tjänarinna kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat med vatten. Det räcker hon till sin herre och så tvättar han händer, ansikte och hår. Han både tvättar och kammar det i skålen. Sen snyter han sig och spottar i tvättvattnet. När han är färdig, bär flickan skålen till nästa man, som gör på samma sätt.
Vem talar? Och vilka talas det om?
Gå in här och se efter.
Fantasins begränsningar
Man kan sitta mitt i sommaren, i en sommars varma vindar - och hur man än försöker är det omöjligt att föreställa sig vintern. Även om man har varit med om åtskilliga, om sträng kyla, snålblåst och rimfrost i ögonfransarna, så går det bara inte.
Åt andra hållet är väl rörligheten något större: fångad i en höststorm kan den första gröna vårdagen hastigt blinka förbi.
Men mer är det inte.
På samma sätt förhåller det sig med krigsskildringar, de må sedan vara hur välskrivna som helst. Författaren kan ha lagt sig vinn om att i detalj frammana lervällingen, fukten, det öronbedövande dånet. Dofterna, tumultet. Hästarnas paniksprängda ögon, tarmarna som väller fram ur soldaternas bleka kroppar.-
Det hjälper inte, jag är ändå inte riktigt där. Och jag kan inte ta mig dit.
Andra typer av scenarier - fiktiva eller föregivet historiska - fungerar det utmärkt att färdas till. En middag hos Napoleon, en krog i tjugotalets Paris, en bomullsplantage i amerikanska Södern.
Det är enbart runt stridsskildringarna som skranket är för högt. Runt dem - och runt vintern.
Att inte längre vara Alex Schulman
HEJ!
Att Alex Schulman slutar blogga har slagits upp stort de senaste dagarna. Göran Rosenberg, Yrsa Stenius, Peter Wolodarski, Marcus Birro och Plura Jonsson är bara några av alla dem som kommenterat denna praktknall.
Enligt egen utsago trivs inte Alex Schulman med sin roll längre. Bloggen var från början "ett mycket intressant och hisnande... experiment", ett "projekt". Men sedan Schulman förvandlats till ett "fenomen" så hotar bloggen att äta upp honom. Hans läsare vill se mer och mer blod, vill ta del av allt grövre påhopp på kändisar och halvkändisar. Och Schulman har villigt ställt upp.
Tills för några dagar sedan.
Elaka tungor gör gällande att han fick sparken.
Vare som det vill med den saken - men man kan ju också inbilla sig att luften helt enkelt gått ur hela projektet. För de flesta av hans läsare torde vid det här laget ha lärt sig att läsa honom. Det vill säga de förstår att han allt som oftast är ironisk, någon gång satirisk, undantagsvis allvarlig. Och de har även lärt sig när han är vad.
Därmed faller idén med hans blogg. Det är inte längre möjligt att spela på läsarnas osäkerhet: menar karln allvar? är han riktigt klok? Att ändå upprätthålla den illusionen, den överenskommelsen mellan sig själv och sin publik, kräver allt kraftigare vapen.
Efter fem månader känner läsarna naturligtvis inte personen Alex Schulman ett dugg bättre än de gjorde tidigare. Skillnaden nu är bara att de vet om det. Och då är det inte roligt längre.
