De hedniska svenskarna
HEJ!
Om du vistats i Sverige på 1870-talet, hade du säkert lagt märke till att det på många håll i landet sjöd av aktivitet.
Järnhanteringen var inne i en expansiv fas: stålåldern var här, och Sverige blev snabbt en viktig kugge i den. Även trävaruindustrin gick på högvarv. Efterfrågan på sågade trävaror var stor ute i Europa, inte minst i England. Vid sidan av Canada och Norge såg Sverige till att leverera.
Jordbruket mekaniserades och producerade ett överskott som gick på export, "polarklimatet" till trots. Verkstads- och textilindustrierna fick sitt genombrott just under detta årtionde.
Frågan är bara vad allt detta berodde på?
För en av dem som verkligen var med, så var svaret enkelt.
(Joseph Arthur de Gobineau, 1816-1882)
Greve Joseph Arthur de Gobineau, en av portalfigurerna i rasismens idéhistoria, befann sig 1874 i Stockholm med anledning av den stora kongress som då ägde rum där. Det fullständiga namnet på den var "Den internationella kongressen för antropologi och förhistorisk arkeologi".
Gobineau hyste ett brinnande intresse för en av 1800-talets mest omsvärmade föreställningar: den om ariermyten kopplad till germanerna, och då framförallt till nordborna. Därför blev Sverige en översvallande upplevelse för honom. Mycket riktigt kom han också att bli kvar här långt efter att kongressen avslutats; närmare bestämt i fyra år.
Och vad Gobineau lade märke till, utöver industrins och jordbrukets kraftiga uppsving, var att det fanns många ogifta kvinnor som födde illegitima barn. Dessutom var kvinnorna ganska fria och självständiga.
Detta, menade Gobineau, hängde ihop med att kristendomen (och därmed det kristna äktenskapet) aldrig på allvar hade slagit rot i landet. Det fanns fortfarande ett stråk av hedendom kvar, en rest av förkristen oppositionslusta, något ociviliserat, kargt och "naturligt".
Eller - om man så vill - något forngermanskt.
Och givetvis måste analysinstrumenten då kalibreras utifrån detta. Sveriges förträfflighet, dess förvandling från agrart och efterblivet till industrialiserat och, så småningom, "modernt", beror ytterst på specifika egenskaper i den överlägsna, svenska rasen. Dessa egenskaper har levt kvar genom historien. Inte ens kristendomen har kunnat tvätta bort dem.
Att ett gediget empiriskt underlag inte alltid räcker för att slutsatserna ska bli rimliga, torde vara allmänt känt. Är den teori som fakta silas genom uppåt väggarna, löper resultaten risk att bli därefter. Sällan är det tydligare än i fallet Gobineau och de hedniska svenskarna.
Lästips: Maja Hagerman: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder, 2006.
Fast Gobineau var förstås i Stockholm därför att han var chef för Frankrikes diplomatiska legation.
Och han deltog aldrig i kongressen, vilket framgår av hans utgivna diplomatpost, liksom orsakerna till det:
"Le royaume de Suède-Norvège au tournant de deux règnes. Correspondence diplomatique
d?Arthur de Gobineau, Ministre de France á Stockholm 1872?1877", red. Jean-François och
Maryvonne de Raymond (Paris, 1994).
Detta ur det överspecialiserade, frankofona, vetandets repertoar.
:)
Du har rätt i att jag kunde ha nämnt att Gobineau var i Sverige som franskt sändebud. Det var naturligtvis också den främsta orsaken till att han stannade här. Fast hade han hatat landet kanske han hade begärt att bli förflyttad betydligt tidigare än vad som nu skedde. För mot slutet av sin vistelse var han ju inte riktigt lika hänförd...
Ifråga om deltagandet på kongressen går jag helt på M. Hagermans uppgifter. Hon säger att Gobineaus namn finns i dokumentationen "prydligt tryckt i förteckningen över kongressens deltagare." (s.298) Utifrån detta drar både hon och jag slutsatsen att han faktiskt bevistade kongressen - men det måste naturligtvis inte ha varit på det viset; din källa verkar ju rätt vederhäftig.
Har du tipsat Maja Hagerman om detta?
