Glänta på dörren, Svenska Akademien!

HEJ!

Årets nobelpristagare i litteratur är utsedd. Det blev, som bekant, engelskan Doris Lessing. Av reaktionerna att döma var det ett ganska populärt val.
   Fast det är klart - några kritiska röster har ju hörts. Bland annat har man ansett att Lessing borde ha fått priset för länge sedan. Det är så dags nu, tycks man resonera.
   Sånt gläfs är dock ingenting mot den rytande storm som Nobelpriset i litteratur emellanåt kan orsaka. Minns bara Elfriede Jelineks utnämning härom året. Som i de flesta tävlingar där det bara finns plats för en vinnare åt gången, så vimlar det av förståsigpåare, smakdomare och motståndarcoacher som vill säga sitt om slutresultatet.
   Den typen av protester förefaller inte gå dagens medlemmar av Akademien särdeles djupt till sinnes. Åtminstone visar man det inte utåt. Och det med all rätt.
   Litteraturpriset är bara en av en mängd uppgifter de är satta att utföra. De kan knappast ödsla tid på att stå upp för och försvara sina val i alla väder. Även om flera av dem säkerligen inte skulle dra sig för att göra det.
   Samtidigt går det inte att komma ifrån att det vore ytterst intressant att få ta del av hur diskussionerna har låtit. Vilka överväganden som har gjorts, vilka argument som har förts fram just för "vinnaren". 
   Och då menar jag tämligen omgående efter det att en pristagare utsetts. 

image50

När kritiken mot Svenska Akademien är som mest imbecill får man ibland intrycket att folk tror att männen och kvinnorna där arbetar med hjälp av en dold agenda. De har en kravprofil utifrån vilken de vaskar fram sin kandidat. Svårtillgänglig, vänsterradikal, kvinna, utomeuropeisk är de tydligaste dragen i den profilen.
   Även om den ständige sekreteraren och de andra knappast fäster någon vikt vid sådant knaster, är det önskvärt att de tar loven av en del av det. Kanske kunde man tänka sig en mildare variant på Riksbankens metod att offentliggöra protokollen som ligger bakom vissa av deras beslut.
   Vad nu stadgarna än säger om det.
   Om inte annat skulle offentliggörandet tjäna ett folkbildande syfte. Det är nog rätt många som respekterar exempelvis Torgny Lindgrens eller Kristina Lugns åsikter om ett visst författarskaps förtjänster. Att få ta del av valda bitar av dem - strax efter att pristagaren tillkännagivits - skulle därför vara av intresse för åtskilliga ur den läsande allmänheten.
   Att någon ur Svenska Akademien då och då skulle blogga från sammanträdena är nog en alltför from förhoppning.   


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0