När kriget kom till konsten

image48

I början av 1800-talet drog Napoleons arméer fram över Europa. Preussen besegrades, Ryssland och Österrike likaså. Flera landsdelar besattes också av fransk trupp, däribland Spanien.
    Som alla ockupationer av främmande makt väckte även den franska ont blod på många håll. I Spanien gjorde man emellanåt så hårdnackat motstånd att det har fått ge upphov till termen gerillakrig (av spa. guerilla). 
   Efter ett uppror i Madrid våren 1808, så avrättades spanska motståndsmän på flera olika ställen. Det är en sådan avrättning - på berget Príncipo Pío 3 maj, 1808 - som vi ser på målningen ovan. 
   Den är utförd av Francisco de Goya år 1814. Och visst tål den att studeras för sina konstnärliga kvaliteter. Den strikta kompositionen. Ljusspelet från den nästan självlysande lyktan. Den Kristusliknande partisanens patetiska gestik. Lystern i den vita skjortan. Det ansiktslösa barbariet hos soldaterna. Den realistiskt tecknade fasan hos de omkringstående spanjorerna.
   Värt att notera är emellertid också att konstnären tagit på sig en delvis ny uppgift. Med sin realism - som även kan studeras i en svit kallad Krigets fasor - släpper nämligen Goya in världen här och nu i konsten. Han vill visa på det orättfärdiga och grymma i den franska ockupationen; och han gör det med det medel som står honom till buds: måleriet.
   På så vis slår Goya an tonen för resten av seklet. Inom såväl konsten som litteraturen kommer samtiden och dess konflikter att ges mer och mer utrymme. Problem kommer att ställas under debatt. Omvärlden kommer att lyssnas av på ett sätt som till icke ringa del Goya - själv döv - gått i bräschen för.
   Det fascinerande med honom är att han gör allt detta under den tämligen världsfrånvända epok, som vi kallar romantiken. Om inte annat, säger det väl en del om epokbeteckningars trubbighet och dåliga räckvidd. Eller åtminstone något om Fransisco de Goyas storhet. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0