Snacka går ju

HEJ!

Fråga ett antal människor vad som skiljer oss från djuren. Vad svarar de? Den upprätta gången. Det utvecklade förnuftet. Verktygshanteringen. Att vi är medvetna om oss själva, om vår egen dödlighet? 
   Några kommer garanterat att säga: språket. Det faktum att vi kan kommunicera med varandra på en förbluffande hög nivå.
   Detta är nu inget nytt, det har länge genererat en på samma gång tämligen frän och litet komisk debatt. Inte minst har man intresserat sig för hur språket egentligen uppkom.
   Efter att vi rent anatomiskt utvecklats så pass att det var möjligt för oss att frambringa olika typer av språkljud - hur kom det sig då att vi började tala?
   Svaret på det varierar. En del menar att talet uppstod som en följd av att vi människor är sociala varelser med starka sociala behov. Detta ledde fram till att vi - så att säga - började umgås även verbalt.
   Andra vill istället peka på estetiska drivkrafter. Redan små barn nynnar ju gärna och sjunger, leker med orden, bildar nya, omskapar och "felanvänder". Rim, ramsor och klanger vidgar och smörjer barns ordförråd, är en viktig del i deras tillägnelse av språket.
   Ytterligare en idé handlar om hur ett alltmer avancerat samarbete mellan människor (ex. vid jakt) kräver nya och förfinade verktyg för samarbetets organisering. Att leda och samordna gemensamma företag utan språkets hjälp är svårt att föreställa sig bortanför en viss gräns.
   Till dessa tre teorier fogar sig en som handlar om hur våra förfäder med sin talapparat försökte härma ljudet av olika händelser och föremål; samt en annan som går ut på att orden föddes ur ett behov att uttrycka starka känslor.
   Vad som är vilket och vem som har rätt kommer vi aldrig att få veta. Det finns inte tillräckligt med källor (eftersom talet kommer före skriften). Och att jämföra med barns språkutveckling är vanskligt av förståeliga skäl.
   Huruvida det ens existerar ett entydigt och sant svar på frågan om språkets ursprung är tveksamt. Enklare då att konstatera: de flesta av oss pladdrar på ganska bra, utan att någonsin fundera över varför.


Lästips: Lars Melin: Människan och skriften. Tecken, historia, psykologi, 2000.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0