Patrik Godin

HEJ!

"Vad ordet obillig betyder har jag inte lyckats lista ut, vare sig med hjälp av SAOL eller andra lexikon."
   Meningen ovan är hämtad från ett arbete, författat av en folkhögskolelev. Jag stöter på den efter att ha googlat på ordet obillig.   
   Vill man vara lite syrlig kan man meddela uppsatsförfattaren att obillig faktiskt finns med i SAOL:s 11:e upplaga (som var den aktuella 1994, när uppsatsen skrevs). Ordet står precis där det borde, inklämt mellan obildning och objekt.
   Frågan är dock om en sådan syrlighet leder någon vart. Dessutom är det väl bättre att erkänna sin okunnighet än att inte låtsas om den - och använda ordet på ett felaktigt sätt.
   För det förekommer. Flera av sökträffarna röjer en syn på obillig som vore det närmast ett motsatsord till billig.
   Alltså: om något är obilligt så är det dyrt.
   Fast egentligen är inte heller det en sådan dum tanke. Förleden o- utnyttjas ju för att negera ord: oansvarig, osäker, otur. Sätter man det istället framför ett ord som billig, borde man logiskt sett erhålla det billigas motsats.
   Problemet med den slutsatsen är emellertid att den bygger på att billig bara har en betydelse, 'som kan köpas för ett lågt pris'. Och riktigt så enkelt är det inte.
   Dels kan man hitta ordet i meningar som, 'han kom billigt undan', 'ett billigt skämt' eller 'en billig klänning'. Där står billig för något som är lindrigt, dåligt eller till och med vulgärt.
   Dels förekommer det i juridiska sammanhang, med innebörden skälig, rimlig. Detta är även dess ursprungliga betydelse. Av sökträffarna att döma är det också det vanligaste bruket av det negerande obillig. För det innebär nämligen just detta: oskälig, orimlig: 'kraven på ersättning var obilliga.'
   Men vad är då faran med att använda obillig som synonymt med dyrt? 
   Ja, ett svar är att begreppet redan är inmutat - och då i den bemärkelse som nämnts ovan. Därmed löper man risk att bli missförstådd om man använder det på något annat vis.
   I en av sökträffarna talas det exempelvis om ett ingrepp i en bilmotor, och ingreppet beskrivs som ganska obilligt. Med det skulle ju kunna avses att  reparationen är så omfattande att det inte är rimligt att genomföra den. Men förmodligen är den helt enkelt bara kostsam. 
   Osäkerheten i tolkningen, beror hur som helst på ett vacklande bruk av ett redan definierat begrepp.

En av de starkaste scenerna i Christopher R. Brownings bok Helt vanliga män handlar om herr och fru Wohlauf. De är nygifta, hon är gravid i fjärde månaden. Han är kapten och knyts på sommaren 1942 till reservpolisbataljon 101. Det är denna bataljon - bestående av "helt vanliga män" - som är ämnet för Brownings bok.

 
(Män ur reservpolisbataljon 101)

I den scen jag talar om är delar av bataljonen igång med ett av sina huvudsakliga värv: att samla ihop och deportera människor av judisk börd till förintelselägren. Man befinner sig i Polen, på torget i Miedzyrzec. Det är stekande hett. Många av fångarna svimmar av utmattning efter att i flera timmar ha tvingats stå eller sitta helt stilla i solen. De som flyr eller inte lyder order misshandlas eller skjuts på fläcken.

Kapten Wohlauf är en av dem som leder aktionen. Hans hustru är med honom, kanske för att de håller på att fira smekmånad och inte kan vara ifrån varandra. Hon står "väl synlig i sin klänning vid torget och [betraktar] det hela på nära håll".

Det som får scenen att gränsa till det outhärdliga är förstås kontrasten mellan de lidande och plågade människorna och den nygifta, gravida fru Wohlauf. Ondska är lättare att ta in om den serveras utan nyanser.

Det här är ont, det här är gott. Här är bödeln, där offret.

Men fru Wohlauf passar inte in i det mönstret. Vi vet faktiskt inte riktigt var vi ska stoppa in henne. Hon är en åskådare, en bystander - ja, visst. Men även som en sådan sticker hon ut.

För hon står bara där, tyst på torget. Inuti henne växer barnet. Hon har tagit av sig på överkroppen för värmens skull.

HEJ!

Den 21 november 1811 höjde Heinrich von Kleist sin pistol och sköt fru Henriette Vogel till döds. Därefter riktade han pistolen mot sig själv och tryckte av. När man fann dem en stund senare var de bägge två döda.


(Heinrich von Kleist, 1777-1811)

Den tyske författaren och dramatikern Heinrich von Kleist är väl numera främst känd för sin kortroman Michael Kohlhaas - och för sin våldsamma död. Ekot av skotten hörs ännu, är emblematiskt för romantiken på samma sätt som det ensamma, misskända geniet och den för tidiga döden.
   Men även hästhandlaren Kohlhaas lever kvar. Denne utsätts för ett övergrepp av en junker, och när samhället vägrar ge honom rätt tar han saken i egna händer. Han startar ett uppror i 1500-talets Tyskland. Till en början har han endast hjälp av en handfull man. Sedan sluter sig allt fler till honom. Snart är hela landet i gungning.
   Kohlhaas stöter dock också på patrull. Hans hustru dör, hans närmaste man misshandlas svårt och dödas sedan, Martin Luther, som uppträder i berättelsen, vänder sig inledningsvis emot Kohlhaas, vilket går honom djupt till sinnes.
   Likväl står han fast vid sitt krav på upprättelse. Lantjunkern som har bestulit honom på hans hästar måste straffas. Först sedan han fått gehör för sin sak resignerar han. Därpå blir han avrättad - för brott mot landsfreden.
   Men Michael Kohlhaas dör nöjd. Måhända gäller detsamma för Heinrich von Kleist. För i ett brev till sin halvsyster skriver han dagen före själv-mordet:

Och nu farväl - må himlen skänka dig en död, blott hälften så fylld av glädje och outsägligt lugn som min.

HEJ!

När man är stadd på resa i främmande land, stöter man ofta på ett och annat som fascinerar. Det kan vara en maträtt, en byggnad, en nymodighet eller utsikten från ett berg.
   Det är nog ganska vanligt, det har säkert hänt de flesta - genom alla tider.
   Hör här bara:
 
Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddsoppa ur den...

                                                           Ur brev till Per Staaff, 18 september, 1883

 (Marcel Duchamps)


Vid pennan? August Strindberg.

HEJ!

Den 21 januari 1793 avrättas Frankrikes kung Ludvig XVI. Franska revolutionen har pågått i nästan fyra år, och den har det senaste året börjat radikaliseras allt mer. Avrättningen av först kungen och sedan drottningen - Marie Antoinette - är ett uttryck för detta.


 
Två dagar efter giljotineringen av kungen, skickar Nationalförsamlingen ("riksdagen") ut följande kungörelse:

Medborgare, tyrannen finns inte längre. Under en lång tid har högljudda protester mot hans existens skallat från krigens offer i Frankrike och Europa... Han har betalat sitt straff och från folket har bara hörts tillfredsställelse med republiken och friheten.
[...]
Nationalförsamlingen och franska folket äger nu bara ett gemensamt sinne och en gemensam känsla, och det är friheten och broderskapet.

Samma dag - alltså den 23 januari - skriver en fransk adelsman och Parisbo i ett brev till en vän i England:

---den skräckfyllda händelsen den 21 januari har väckt bestörtning överallt och det är värt att lägga märke till att t o m de mest ivriga anhängarna av revolutionen tyckte åtgärden var överdriven och farlig.

Jaha - och vem ska man tro på?
   För även om brevet och kungörelsen i verkligheten är betydligt längre, så inser man snabbt att vi här har två källor som motsäger varandra. Förutsatt att de är äkta, kan vi likafullt inte använda oss av båda två. I alla fall inte om vi vill veta något om hur folket reagerade på avrättningen av kungen .
   Så vad göra?
   Det enklaste är naturligtvis att gräva fram ytterligare källor och jämföra dem med dessa två. Är bara källäget tillräckligt bra, bör man på så sätt kunna få en rimlig bild av situationen.
   Men om läget nu inte är sådant? Om det - kort sagt - råder källtorka.  
   Då får man helt enkelt nöja sig med de källor som står till buds. Och då återstår endast att närma sig dem med ett kritiskt och öppet sinnelag.
   Fram alltså med några källkritiska principer!
   Bägge dokumenten är samtida. Dessutom befinner sig deras upphovsmän mitt uppe i själva skeendet. Detta behöver dock inte tala för dem, eftersom det ändå kan vara svårt att få en klar uppfattning om hur stämningen egentligen är bland folket. Man har ju knappast gjort några bredare undersökningar, eller ens tagit del av en sådan.
  Vilket leder oss in på vad adelsmannen respektive National-församlingen har för underlag för sina "analyser". Och framför allt: vad de har för syften med sina skrifter.
   Är de - med andra ord - tendentiösa?
   Eller snarare: exakt hur tendentiösa är de?
   Nationalförsamlingen var ju direkt inblandad i avrättningen, så den har givetvis ett intresse av att motivera handlingen. Det är en ren propagandaskrift, och kan som sådan förefalla tämligen värdelös.
   Men adelsmannen har även han skäl att vinkla sitt brev på ett visst sätt. För kungen var symbolen för det feodala förtryck som drev fram revolutionen. Och adeln och prästerna var tätt allierade med honom, åtminstone i den stora massans ögon. 
   Samtidigt kan det tyckas vara skillnad på en officiell kungörelse och ett privat brev. Och så är det självfallet. Men då vi inte vet något om honom som skickat brevet, och inte vem som är mottagaren, är det svårt att slå fast vilken funktion brevet var tänkt att ha. Därmed kan vi inte heller rakt upp och ned hävda att det skulle vara en bättre källa.
   Och då står man där igen - och skriker efter fler spår av det förgångna.
   Berättelserna om det förflutna når inte djupare än källorna tillåter.
 

HEJ!

Det finns gränser och det finns gränser. Ofta uppfattas väl en gräns som ett streck på en karta. Eller som en typ av stopp eller hinder. Hindret kan vara naturligt: en flod, en skog, ett berg. Men det kan också vara uppfört av människohand, som en befäst mur, och mer eller mindre möjligt att passera.



   Berlinmuren var en sådan gräns. Den höll människor åtskilda, förhindrade passage och kontakt. Men knuten till Berlinmuren blev ju så småningom också föreställningen om järnridån - det vill säga den mentala barriär som enligt Winston Churchill redan under 40-talet var på väg att resas i Europa.  
   Självklart förekom det inte ett fritt flöde av människor mellan öst och väst under kalla kriget. Långt därifrån. Men järnridån symboliserade ändå mer än något blott fysiskt: hit men inte längre. Den skar ett djupt ideologiskt snitt mellan två olika sätt att se på världen - politiskt, ekonomiskt, militärt.
   Ett ytterligare exempel på gräns är de romerska limes. Dessa - som floderna Rhen och Donau - bidrog till att spjälka upp den då kända världen i ett 'innanför' och ett 'utanför' (det romerska imperiet.)
   Samtidigt var limes inte absoluta. Varor och människor, idéer och föreställningar vandrade in och ut. När Rom var som störst och mäktigast var trafiken ut från imperiet livligast. Det kan man se på arkeologiska fynd från 200-talet här i Sverige: romerska eller romerskinspirerade serviser, guldsmycken och vapen.
   Efterhand som imperiet tappade i kraft ökade genomsläppligheten åt bägge hållen. Till slut kunde gränserna inte längre upprätthållas, de störtade samman och upphörde att fylla sin ursprungliga funktion.
   Skogsbandet mellan Skåne och Småland har också utgjort en gräns, nämligen mellan Sverige och Danmark. Området var ofta krigsdrabbat, inte minst på 1600-talet; och man bodde bokstavligen vägg i vägg med fienden.
   Tidigt förekom det dock en typ av gränshandel här, utom statsmaktens överinseende. En sådan som Gustav Vasa försökte därför alltmer ihärdigt ta kontroll över handeln, med varierande resultat.
   Dessutom slöt man i det här området ofta s.k. gränsfreder: ett slags separatfred som gick ut på att man varnade varandra på ömse sidor när en fiendehär (dansk eller svensk) nalkades.
   Frederna och handeln var med andra ord ytterst gränsöverskridande.

HEJ!



Under en tid framöver kommer jag att blogga om historia åt bokförlaget Natur & Kultur. Från och med måndag kan du alltså även läsa mig här.
   Den här bloggen fortsätter dock som vanligt: med en blandning av historia, konst, litteratur och språkhistoria.
   Väl mött!

HEJ!

Ett av de tidigaste, ännu bevarade breven av Stig Dagerman är ställt till hans far. Dagerman växte upp hos sina farföräldrar i Älvkarleby, och i november 1932 skriver den då nioårige Dagerman till fadern i Stockholm:

Kära far, jag mår bra hoppas du gör det samma. Det går bra för mig i skolan. I morse gick jag upp kl. halv sex, Henning [Dagermans farbror] väckte mig då. Jag har börjat låna böcker i skolan, den boken som jag lånade först hette Booker varshington.

 (Stig Dagerman, 1923-1954)

Den 5 november 1954 tog Dagerman sitt liv. Självmordet föregicks av en lång period med depressioner, skrivkramp och självmordsförsök.
   Två veckor före sin död skriver han i ett brev till skådespelerskan Inga Landgré:

Den gudomliga kärleken? Det är väl den som ska göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i.

Det är lite drygt tjugo år mellan dessa två brev. Men där ryms en hel levnad: två äktenskap, barn. Romaner som Ormen (1945) och Bröllopsbesvär (1949). Reportageboken Tysk höst (1947). Dramerna Skuggan av Mart (1948) och Den yttersta dagen (1952). 
   Noveller, dagsedlar, tidningsartiklar i syndikalistpressen. Ännu fler dramer, ännu fler romaner. Priser, resor. -
   Tempot i Dagermans liv är högt. Från det tidiga mötet med litteraturen - i barndomsbrevet - löper en rak linje ända till slutet. I det sena brev som citerades ovan talar han även om Herman Hesses Stäppvargen.
   Så att rama in Stig Dagerman med hjälp av hans egna ord, är inte en helt vilseflugen tanke.

År 1492

Att gnugga årtal är knappast på modet nuförtiden. Fast det finns ju vissa årtal som man inte kommer runt. 1789 är väl ett, 1939 ett annat. 
   Och så - förstås - 1492.
   För det året föll Granada, morernas (muslimernas) sista fäste i Spanien. Nu var landet helt återerövrat. 
   Och nu var det redo att bli - Spanien.

 (Granadas fall 2 januari 1492, av Francisco  Pradilla Ortiz)

   De morer som blivit kvar tvångsdöptes och förvandlades till morisker, till skillnad från judarna som slängdes ut. Så småningom förpassades dock även moriskerna ut ur landet. 
   Spanien utvecklades till en nationalstat, till en supermakt med ett välde så vidsträckt att solen aldrig gick ner i det. De sociala skillnaderna var visserligen enorma; de olika landsändarna drog inte jämt, man talade inte samma språk och landet regerades emellanåt av tämligen verklighets-främmande kungar och drottningar.
   Men icke desto mindre var Iberiska halvön efter 1580 spansk, den var katolsk och europeisk. Och åtminstone den katolska kategorin utgjorde hörnstenen i de flestas identitet - vare sig man ville det eller inte.

Andalusien

I och med Granadas fall slogs också den unika andalusiska kulturen i södra och mellersta Spanien sönder en gång för alla. Detta område - al-Andalus - bestod av en blandning av olika kulturer och religioner. Den muslimska kulturen hade sedan 700-talet kommit att bli den dominerande, liksom det arabiska språket. Men här fanns också kristna och judar, vilka ofta även de använde sig av arabiskan; inte så få av dem hade dessutom konverterat, bland annat av ekonomiska skäl.
   När den spanska återerövringen av halvön tog ordentlig fart på 1200-talet, innebar det inte att den andalusiska kulturen gick i bitar. Städer som Cordoba, Malaga, Sevilla och Granada fortsatte att vara tummelplatser för människor med skilda religiösa övertygelser. Även efter 1200-talet talar man därför om en convivencia (en samlevnadens tid). 
   Det vore en överdrift att hävda att livet i Andalusien löpte friktionsfritt, att området var en enda stor smältdegel. Men att tankar och idéer utbyttes är ofrånkomligt. I synnerhet århundradena mellan 900- och 1100-talet tycks ha varit fruktsamma, en veritabel guldålder. Och lite senare framträdde inflytelserika filosofer, jurister och vetenskapsmän som Muhammed ibn Rushd (Averroës) och Moshe ben Maimon (Moses Maimonides).

 
(Muhammed ibn Rushd, "Averroës". Detalj av Andrea de Bonaiuto)

Ordning i kaos

Vad som i själva verket hände i Andalusien under medeltiden, var att tid och rum var inbegripna i en ständig växelverkan. Här pågick en ivrig översättarverksamhet: det antika arvet, som delvis bevarats i arabiska översättningar gjordes tillgängligt på latin. Den arabisk/persisk/muslimska vetenskapen, som tidvis florerat vid hoven i Bagdad och Damaskus, utvecklades och korsbefruktades med den judisk-kristna och den grekiska.
   På ett sätt kan man hävda att Andalusien bekräftar (eller borde bekräfta) en hel del fördomar om medeltiden. Här möttes öst och väst och nu och då i en enda virvlande, kaotisk röra. 
   Och just det kaosartade och ostrukturerade är väl ett av medeltidens kännemärken. Vi tänker på den som en tid av förvirring, en tid som ofta led brist på stabila, enkla kategorier. Identiteter och lojaliteter bytte plats mest hela tiden.     
   Idag langobard, imorgon ostrogot. 
   Själva epokbeteckningen betyder 'mellantid', en lång, mörk parantes mellan antikens klarhet och ljus och renässansens tro på människan. För under medeltiden lever man på jorden men har blicken i himlen. Man är vidskeplig, man trevar sig fram genom tillvaron och förstår inte sitt eget bästa.
   Och visst innehöll medeltiden folkomflyttningar och pest, korståg och krig. Stater och städer växte fram och gick under. Upproren var många, allianserna ännu fler. Kättarbålen sprakade och universum betraktades alltför ofta genom en hoprullad bannbulla. Den som försöker reda ut vilka som står mot vem i svenskt 1400-tal, gör bäst i att ta en Excelfil och en hemlig formel till hjälp.
   Allt detta virrvarr ska naturligtvis inte förskönas eller övertolkas. På de flesta håll i Europa tjänade dessutom kristendomen som en sammanhållande, enhetlig faktor. Men någon gång - kan man inbilla sig - erbjöd oordningen ändå vitala miljöer: miljöer där tankar och erfarenheter trasslades samman och vandrade mellan människor med vitt skilda bakgrunder. Och mitt i trasslet kunde ibland en sorts ordning uppstå. 
   En ordning som vi i brist på bättre kan kalla vetenskap.
  Sett ur det perspektivet kan det finnas skäl att även i fortsättningen lägga 1492 på minnet. Måhända visar det sig till och med, att ytterligare något av vikt ägde rum det året.  

HEJ!

Låt vara att jag upprepar mig. Men ibland är det svårt att låta bli. För dagens DN innehåller ett par artiklar om Gunnar Ekelöf. Och i en av dem frågar man redan i ingressen:
   "Hur står han sig på 2000-talet?"
   Sedan visar det sig att man har kontaktat en del yngre poeter för att förhöra sig om deras förhållande till Ekelöfs poesi. Och flera av dem säger att hans dikter inte är så särdeles aktuella för dem.
   Ekelöf håller alltså på att monteras ned.
   Litteraturforskaren Anders Mortensen förklarar att det är "alla poeters öde att de ska bli föraktade och bespottade. Inte av allmänheten utan av de yngre poeterna."
   Göran Greider slår å sin sida fast att han inte tycker om personen Ekelöf. Det har visst med klass att göra. Men trots Ekelöfs överklassbakgrund så "älskar" Greider  hans dikter.
   Får jag bara - ytterst anspråkslöst - påminna om vad jag skrev i ämnet Gunnar Ekelöf här och här för några månader sedan?

STORMEN

Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter - fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan. 

                                                                 
                                                                                       (Ur Rosenaltaret, 1919)

HEJ!

Den 22 juli skrev jag om Erik Johan Stagnelius här. Bland annat påpekade jag då hur lite vi egentligen vet om hans liv - och hur mycket av hans liv vi ändå läser in i dikterna.
   Eller om det nu är tvärtom.
   Det är hur som helst en vansklig metod. Men vi gör det - i ett slags pedagogiskt nit - därför att vi har ett behov av det.
   Romantiken framträder nämligen i lite klarare gestalt då, tycks det som.
   I dagens DN anmäler Ingrid Elam en ny biografi över Stagnelius, författad av Göran Hägg. Hon diskuterar där återigen hur få källorna till Stagnelius liv faktiskt är, och hur svårt det därmed blir att på dem bygga en levnadsteckning.
   Frågan är om det ens är meningsfullt.

HEJ!

Skulle det här fotot vara lika fascinerande om man inte visste att kvinnan på det är Edith Södergran? 



   Kanske inte. Men likafullt skulle man nog stanna till vid det en sekund extra. För visst är det förbryllande?
   Varför plockar hon exempelvis lite nervöst med händerna? Vad är det som skymtar i fonden? 
   Och hennes ögon - vad är det egentligen med dem? De verkar vara på väg att slutas. Är det en miss i fotograferingsögonblicket? Eller är det kylig beräkning?
   Den som något känner till poetens biografi, påminner sig möjligen att det tidigt konstaterades att Södergran led av tbc. Redan 1908 - när hon var sexton år - fick hon det beskedet. Det var också den sjukdomen som kom att leda till hennes förtidiga död 1923.
   Aha! 
   La petite fiancée de la mort. Och det kryllar ju sannerligen av sjukdom och död i hennes dikter: "Landet som icke är", "Ankomst till Hades", "Sjuka dagar". 
   Fast vid närmare eftertanke - är det verkligen undergång, eller ens bräcklighet, som de där halvslutna ögonen utstrålar?
   Är det inte snarare en sorts trots? Ett upproriskt eller åtminstone självsäkert, stolt och lätt blaserat trots?
   Som i dikterna "Triumf att finnas till" och "Vierge moderne".
   Ögonen går i så fall ypperligt väl ihop med posen, det likgiltiga lutandet mot väggen, de avmätt hopknipna läpparna. 
   Hakan som liksom trycks uppåt av det sjukhusvita klädesplagget.
   Vid åsynen av det här fotot är det inte svårt att föreställa sig hur den i pressen utskällda - hur den för sin djärva, expressionistiska poesi hånade - svarar sina belackare: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
   Vilket naturligtvis också skedde. I förordet till diktsamlingen Septemberlyran  (1918).
   Så de sjukdomsplufsiga kinderna är knappast det som får oss att dröja en stund vid fotot. Snarare är det tidlösheten i posen. Vi tycker oss ha sett den förr, hos andra självmedvetna rebeller och bildstormare.
   Och det har vi - fastän långt senare.

HEJ!

Något har hänt med bloggen. För i SAOL från 1998 (12:e uppl.) finns inte ordet med. Men i förra årets upplaga har det letat sig in. Och det beskrivs som en "personlig DAGBOK PÅ WEBBEN SOM UPPDATERAS KONTINUERLIGT och är öppen för kommentarer."
   Mycket av detta stämmer naturligtvis. En blogg finns på nätet och den upp-dateras (förhoppningsvis) då och då. Inläggen läggs upp kronologiskt. Oftast är det också möjligt att gå in och kommentera dem; varpå bloggaren håller med, argumenterar emot, ryter till eller gottar sig i någon typ av beröm. 
   Utrymmet för kommentarer leder till att läsarna av en blogg bjuds in på ett mer direkt sätt än när de tar del av en bok eller en tidningsartikel. Eventuellt kan ett slags dialog uppstå - vilket är något av bloggens signum. Och bloggarens önskedröm.
   Så långt inga tveksamheter alltså.
   Men definitionen i SAOL innehåller ju även ledet 'personlig dagbok'. Det torde väl, vid sidan av tidsaspekten, ge associationer till den öppenhjärtiga monologen, till det känslosamma och litet hemliga.
   Det är inte för inte som mången dagbok varit försedd med lås.



   Frågan är bara hur väl sådana associationer stämmer in på de otaliga nät-dagböcker, som för närvarande svävar omkring därute i rymden.
   Förvisso finns det gott om självutlämnande bloggar, som tangerar det privata. Camilla Läckbergs är en sådan. Bilder på släktingar och barnens födelsedagstårtor, korta rapporter från resor, från den dagliga kampen mot en värdelös dator, svar på frågor om en skilsmässa - allt finns med.
   Peter Englund tar även han inte sällan avstamp i det personliga (om än inte i det privata). Men ganska snart lösgör sig hans texter och landar slutligen i något mer allmängiltigt. Målningen av ett tak länkar vidare till Bruce Chatwin. Rotandet bland gamla papper mynnar i en utläggning om minnets funktioner. Hans blogg kan därför näppeligen karaktäriseras som en dagbok i gängse mening.
   Rimligtvis lägger det faktum att andra har tillgång till bloggen - att låset så att säga är uppbrutet - ofta hämsko på de mest privata utgjutelserna. Det är inbyggt i själva arenan på vilken texten (eller bilden) ska vistas. 
   Men uttrycket 'personlig dagbok' är olyckligt också av andra skäl.
   För det finns även en tendens mot att allt fler bloggar nischar sig. Några handlar om journalistik, skrivande eller litteratur; andra om dataspel, erotik, musik, konst, bilar eller fotboll. Och det enda som påminner om dagbokens logik på dessa sidor är att inläggen är sorterade i tidsföljd.
   Bloggandet är följaktligen på väg att utvecklas till något, som knappast kan ringas in med hjälp av ett enstaka textmönster (som ju en benämning som 'dagbok' ytterst är ett exempel på). Kanske måste man i slutändan inrikta sig på det rent tekniska: ett verktyg för kronologisk publicering av texter, bilder m.m. på nätet.
  Således är det heller inte alltför djärvt om man påstår, att ordet blogg nog kommer att definieras annorlunda i nästa upplaga av SAOL. Och tur är väl det. För orden och deras innehåll förändras ju ständigt.
   Den dag språket koagulerar för gott, fyller det snart inte någon annan funktion än att utgöra en beskrivning av en värld, som redan varit.