Kungen är död!

HEJ!

Den 21 januari 1793 avrättas Frankrikes kung Ludvig XVI. Franska revolutionen har pågått i nästan fyra år, och den har det senaste året börjat radikaliseras allt mer. Avrättningen av först kungen och sedan drottningen - Marie Antoinette - är ett uttryck för detta.

image42
 
Två dagar efter giljotineringen av kungen, skickar Nationalförsamlingen ("riksdagen") ut följande kungörelse:

Medborgare, tyrannen finns inte längre. Under en lång tid har högljudda protester mot hans existens skallat från krigens offer i Frankrike och Europa... Han har betalat sitt straff och från folket har bara hörts tillfredsställelse med republiken och friheten.
[...]
Nationalförsamlingen och franska folket äger nu bara
ett gemensamt sinne och en gemensam känsla, och det är friheten och broderskapet.

Samma dag - alltså den 23 januari - skriver en fransk adelsman och Parisbo i ett brev till en vän i England:

---den skräckfyllda händelsen den 21 januari har väckt bestörtning överallt och det är värt att lägga märke till att t o m de mest ivriga anhängarna av revolutionen tyckte åtgärden var överdriven och farlig.

Jaha - och vem ska man tro på?
   För även om brevet och kungörelsen i verkligheten är betydligt längre, så inser man snabbt att vi här har två källor som motsäger varandra. Förutsatt att de är äkta, kan vi likafullt inte använda oss av båda två. I alla fall inte om vi vill veta något om hur folket reagerade på avrättningen av kungen .
   Så vad göra?
   Det enklaste är naturligtvis att gräva fram ytterligare källor och jämföra dem med dessa två. Är bara källäget tillräckligt bra, bör man på så sätt kunna få en rimlig bild av situationen.
   Men om läget nu inte är sådant? Om det - kort sagt - råder källtorka.  
   Då får man helt enkelt nöja sig med de källor som står till buds. Och då återstår endast att närma sig dem med ett kritiskt och öppet sinnelag.
   Fram alltså med några källkritiska principer!
   Bägge dokumenten är samtida. Dessutom befinner sig deras upphovsmän mitt uppe i själva skeendet. Detta behöver dock inte tala för dem, eftersom det ändå kan vara svårt att få en klar uppfattning om hur stämningen egentligen är bland folket. Man har ju knappast gjort några bredare undersökningar, eller ens tagit del av en sådan.
  Vilket leder oss in på vad adelsmannen respektive National-församlingen har för underlag för sina "analyser". Och framför allt: vad de har för syften med sina skrifter.
   Är de - med andra ord - tendentiösa?
   Eller snarare: exakt hur tendentiösa är de?
   Nationalförsamlingen var ju direkt inblandad i avrättningen, så den har givetvis ett intresse av att motivera handlingen. Det är en ren propagandaskrift, och kan som sådan förefalla tämligen värdelös.
   Men adelsmannen har även han skäl att vinkla sitt brev på ett visst sätt. För kungen var symbolen för det feodala förtryck som drev fram revolutionen. Och adeln och prästerna var tätt allierade med honom, åtminstone i den stora massans ögon. 
   Samtidigt kan det tyckas vara skillnad på en officiell kungörelse och ett privat brev. Och så är det självfallet. Men då vi inte vet något om honom som skickat brevet, och inte vem som är mottagaren, är det svårt att slå fast vilken funktion brevet var tänkt att ha. Därmed kan vi inte heller rakt upp och ned hävda att det skulle vara en bättre källa.
   Och då står man där igen - och skriker efter fler spår av det förgångna.
   Berättelserna om det förflutna når inte djupare än källorna tillåter.
 


Kommentarer
Postat av: kokoa

iop uwpaejdriojwksdö goml

2007-10-26 @ 16:09:27
Postat av: Patrik

Ytterst sant! Och väl uttryckt. Jag håller med till punkt och pricka.

2007-10-26 @ 20:24:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0