MEDELTIDEN
År 1492
Att gnugga årtal är knappast på modet nuförtiden. Fast det finns ju vissa årtal som man inte kommer runt. 1789 är väl ett, 1939 ett annat.
Och så - förstås - 1492.
För det året föll Granada, morernas (muslimernas) sista fäste i Spanien. Nu var landet helt återerövrat.
Och nu var det redo att bli - Spanien.
(Granadas fall 2 januari 1492, av Francisco Pradilla Ortiz)
De morer som blivit kvar tvångsdöptes och förvandlades till morisker, till skillnad från judarna som slängdes ut. Så småningom förpassades dock även moriskerna ut ur landet.
Spanien utvecklades till en nationalstat, till en supermakt med ett välde så vidsträckt att solen aldrig gick ner i det. De sociala skillnaderna var visserligen enorma; de olika landsändarna drog inte jämt, man talade inte samma språk och landet regerades emellanåt av tämligen verklighets-främmande kungar och drottningar.
Men icke desto mindre var Iberiska halvön efter 1580 spansk, den var katolsk och europeisk. Och åtminstone den katolska kategorin utgjorde hörnstenen i de flestas identitet - vare sig man ville det eller inte.
Andalusien
I och med Granadas fall slogs också den unika andalusiska kulturen i södra och mellersta Spanien sönder en gång för alla. Detta område - al-Andalus - bestod av en blandning av olika kulturer och religioner. Den muslimska kulturen hade sedan 700-talet kommit att bli den dominerande, liksom det arabiska språket. Men här fanns också kristna och judar, vilka ofta även de använde sig av arabiskan; inte så få av dem hade dessutom konverterat, bland annat av ekonomiska skäl.
När den spanska återerövringen av halvön tog ordentlig fart på 1200-talet, innebar det inte att den andalusiska kulturen gick i bitar. Städer som Cordoba, Malaga, Sevilla och Granada fortsatte att vara tummelplatser för människor med skilda religiösa övertygelser. Även efter 1200-talet talar man därför om en convivencia (en samlevnadens tid).
Det vore en överdrift att hävda att livet i Andalusien löpte friktionsfritt, att området var en enda stor smältdegel. Men att tankar och idéer utbyttes är ofrånkomligt. I synnerhet århundradena mellan 900- och 1100-talet tycks ha varit fruktsamma, en veritabel guldålder. Och lite senare framträdde inflytelserika filosofer, jurister och vetenskapsmän som Muhammed ibn Rushd (Averroës) och Moshe ben Maimon (Moses Maimonides).
(Muhammed ibn Rushd, "Averroës". Detalj av Andrea de Bonaiuto)
Ordning i kaos
Vad som i själva verket hände i Andalusien under medeltiden, var att tid och rum var inbegripna i en ständig växelverkan. Här pågick en ivrig översättarverksamhet: det antika arvet, som delvis bevarats i arabiska översättningar gjordes tillgängligt på latin. Den arabisk/persisk/muslimska vetenskapen, som tidvis florerat vid hoven i Bagdad och Damaskus, utvecklades och korsbefruktades med den judisk-kristna och den grekiska.
På ett sätt kan man hävda att Andalusien bekräftar (eller borde bekräfta) en hel del fördomar om medeltiden. Här möttes öst och väst och nu och då i en enda virvlande, kaotisk röra.
Och just det kaosartade och ostrukturerade är väl ett av medeltidens kännemärken. Vi tänker på den som en tid av förvirring, en tid som ofta led brist på stabila, enkla kategorier. Identiteter och lojaliteter bytte plats mest hela tiden.
Idag langobard, imorgon ostrogot.
Själva epokbeteckningen betyder 'mellantid', en lång, mörk parantes mellan antikens klarhet och ljus och renässansens tro på människan. För under medeltiden lever man på jorden men har blicken i himlen. Man är vidskeplig, man trevar sig fram genom tillvaron och förstår inte sitt eget bästa.
Och visst innehöll medeltiden folkomflyttningar och pest, korståg och krig. Stater och städer växte fram och gick under. Upproren var många, allianserna ännu fler. Kättarbålen sprakade och universum betraktades alltför ofta genom en hoprullad bannbulla. Den som försöker reda ut vilka som står mot vem i svenskt 1400-tal, gör bäst i att ta en Excelfil och en hemlig formel till hjälp.
Allt detta virrvarr ska naturligtvis inte förskönas eller övertolkas. På de flesta håll i Europa tjänade dessutom kristendomen som en sammanhållande, enhetlig faktor. Men någon gång - kan man inbilla sig - erbjöd oordningen ändå vitala miljöer: miljöer där tankar och erfarenheter trasslades samman och vandrade mellan människor med vitt skilda bakgrunder. Och mitt i trasslet kunde ibland en sorts ordning uppstå.
En ordning som vi i brist på bättre kan kalla vetenskap.
Sett ur det perspektivet kan det finnas skäl att även i fortsättningen lägga 1492 på minnet. Måhända visar det sig till och med, att ytterligare något av vikt ägde rum det året.
Kommentarer
Trackback
