Patrik Godin

Högskoleprovet hösten 2007. Den sista frågan i ord-provet handlar om ordet wallraffa. Som svarsalternativ anges bland annat 'ge ut en bok på eget förlag' och 'göra en snabb karriär inom media'.

Rätt svar är dock förstås att 'arbeta under falsk identitet i journalistiskt syfte'. För det var precis det han gjorde, den (väst)tyske journalisten Günther Wallraff. I en bok som Gantz unden (Längst därnere, 1985) avslöjade han de miserabla förhållanden som inte minst människor med turkiskt ursprung arbetade under i dåtidens Västtyskland.

Hans metod - att "spela" turkisk gästarbetare för att på så sätt kunna tränga in på djupet i sitt ämne - har diskuterats och även kritiserats. Men den har också blivit stilbildande.

I så pass hög grad att verbet wallraffa alltsedan 1975 är en del av det svenska språket.

 
Günther Wallraff, f. 1942

I den turbulens som uppstått runt den idag utgivna En dramatikers dagbok av Lars Norén, så kommer jag återigen att tänka på Günther Wallraff.

Själv säger Norén förvisso att han efterstävat uppriktighet och autencitet. Därför har han heller inte väjt för vare sig intima detaljer eller diverse "sanningar" om exempelvis kollegor och journalister.

Lars Norén, f. 1944

Men samtidigt - och det är Norén naturligtvis fullt på det klara med - är det 'jag' som uppträder på dagboksbladen en litterär konstruktion, en karaktär i ett gestaltat stycke verklighet. Det har, liksom alla dagboksjag, för all del varit på plats, lyssnat av, deltagit. Men det har även spelat rollen av älskare, regissör, författare.

Därför är också jaget i En dramatikers dagbok inte så mycket Lars Norén, som någon som under det namnet wallraffat i sitt eget liv. Och därpå skrivit en bok om det.