Det finns böcker som är mer eller mindre umbärliga - det vet de flesta, så även litteraturhistorikern Staffan Bergsten, docenten som aldrig blev professor. I sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) frågar han sig också mycket riktigt om det är en onödig bok han har skrivit.
Själv är jag benägen att svara ja på den frågan.
Inte så att själv tanken inte är god - för det är den. Men problemen är uppenbara, och Bergsten berör dem själv: avgränsningar, viktningar, representativitet kontra estetisk och poetisk bäring. Det är ju egentligen frågor som varje författare av ett översiktsverk ställs inför, men sätten att komma runt dem varierar.
Personligen är jag smått förtjust i Göran Häggs böcker om den svenska och den internationella litteraturen. Han är subjektiv som en krönikör eller proffstyckare i tv. Det blir ofta förenklat och litet ytligt, men det är på något sätt ärligt.
Bergsten - denna försiktighetens apostel - väljer en rakt motsatt väg. Visst försöker han krydda sin text med ett och annat ställningstagande (som när han menar att Oscar Levertins rimpar domnat/somnat "inte hör till de mest välfunna"). Men för det mesta känner man igenom honom från hans tidigare böcker om ex. Tranströmer: han berättar det vi redan sett, läst, hört och - dessvärre - ofta hunnit tröttna på.
Någon gång kan hans otidsenlighet som av en ren sinkadus träffa prick. Såtillvida gör han rätt i att uppvärdera Tegnér, som det numera är så inne att hacka på, att ingen längre tycks ha läst honom. Han är bland de bättre vi har haft, hur det än skramlar av götisk retorik och patetiska helahanden-pekningar.
Framför allt kan man dock undra vad den här boken tillför. Urvalet av poeter är så konventionellt som det gärna kan bli. Detsamma kan sägas om de dikter som får representera dem. Och då inställer sig ju frågan varför man inte lika gärna kan konsultera tidigare genomgångar av hela den svenska litteraturen.
(Staffan Bergsten, f. 1932)
Annars har ju Staffan Bergsten en fördel gentemot föregångare som Lönnroth och Delblanc eller Algulin och Olsson: han skriver tjugo år senare. Därmed har flera av de författare, som de senaste 35 åren varit mer eller mindre i ropet, tagit ytterligare steg mot kanonisering. Till dem hör Lars Gustafsson, Cornelis Vreeswijk och Eva Ström, kanske också Bruno K Öijer. Men detta tycks ha gått Bergsten fullständigt förbi.
Han maler på från sin kateder, medan världen fortsätter därute.
Det faktum att jag - efter att ha följt en debatt om FRA-lagen i SVT - på måfå slår i en antologi med svenska dikter och får upp den här:
Det sitter en herre i himlens sal, och till hans åldriga händer gå knippen av trådar i tusental från vart människoliv han tänder. Han samlar dem alla, och rycker han till, så niga och bocka vi som han vill och göra så lustiga piruetter, vi stackars marionetter.
Bättre kan väl inte rädslan hos FRA-motståndarna sammanfattas - vare sig den är befogad eller ej.
Det hände sig vid den här tiden på året, fast för 399 år sedan, att dogen av Venedig under viss ansträngning masade sig uppför trapporna i Kampanilen. I sitt följe hade han stadens senatorer. Det bör ha låtit av siden och flåsningar, av hostningar och spetsar som gnids mot hud och tyg.
Anledningen till att dessa bemärkta herrar underkastade sig omaket att bestiga Kampanilen - stadens högsta byggnadsverk - hade med grannstaden Padua att göra. Där fanns nämligen en professor i matematik, som den här sommaren hade hört talas om en märklig upptäckt i Holland. En skomakargesäll hade, av en ren slump som det verkar, med ett visst avstånd placerat en postiv lins framför en starkare, negativ lins, och sedan tittat genom dem.
Det han såg förbluffade honom, ty världen blev större.
Och minst lika förbluffad torde dogen av Venedig ha blivit, när han nu satte ögat till matematikprofessorns egenhändigt konstruerade kikare. För han kunde se Padua, gatorna där, människorna som rörde sig på dem. De befann sig betydligt närmare än vad som borde vara fysiskt möjligt.
(Kampanilen i Vendig)
Dogen hade just fått vara med om något exceptionellt: att se mer än vad som är möjligt för det mänskliga ögat på naturlig väg. Betydelsen av det kan knappast överskattas. Kraftiga kikare (och andra ögats hjälpmedel) är ju närmast en förutsättning för att ett vetenskapsideal, som bygger på iakttagelse och empiri ska kunna slå igenom på bred front.
Men om detta visste nog dogen föga. Däremot kunde han av andra anledningar gilla den nya värld som öppnades för honom; så mycket, till och med, att professorn från grannstaden tillerkändes en professur på livstid, samt en löneförhöjning.
Galilei Galileo hade anledning att vara nöjd. Åtminstone för ett tag.
Återigen en undersökning, återigen med Förintelsen som grund. Och återigen klena, för att inte säga uppseendeväckande klena, resultat.
Skillnaden den här gången är dock att det är lärare, och inte elever, som blamerat sig. Förra gången det begav sig, runt sekelskiftet, inrättade Göran Persson myndigheten Forum för levande historia. Det återstår att se vad nuvarande statsministern tar sig till.
Kanske en kanon i historieundervisningen för lärarstudenter?
I Danmark har man infört en sådan s k innehållskanon. Det innebär i korthet att 25-40 perioder och händelser i dansk och europeisk historia utgör en grund - en kanon - i undervisningen.
Bakom beslutet ligger bl a det faktum att danska högskolestudenter har visat sig ha tämligen ytliga historiska kunskaper. Många av dem vet exempelvis inte när D-dagen ägde rum.
Tanken på att historieämnet måste stärkas - i såväl Sverige som Danmark - sympatiserar nog många med. Men meningarna går säkert isär om huruvida den främsta orsaken till detta är elevernas dåliga allmänbildning.
Behöver en elev kunna placera D-dagen exakt i tiden - om hon nu inte har för avsikt att ställa upp i Jeopardy? En del tycker förmodligen att det är viktigare att hon vet vad D-dagen innebar. Och gör hon det, så lär hon också kunna dra slutsatsen att den utspelade sig i slutet av andra världskriget.
Annars får hon väl helt enkelt googla på ordet. Eller slå upp det i en bok.
Egentligen är hela tanken på att vi skulle kunna komma överens om ett nationellt "bildningsarv" ganska märklig. I vår föränderliga värld behöver man någonting att hålla fast vid, att orientera sig utifrån - visst. Och historien kan tjäna som ett utmärkt verktyg i det sammanhanget. Den ger perspektiv, erbjuder ett slags "tidsdjup" som förtydligar identiteten hos enskilda individer och hos hela regioner och länder.
Historia innebär också en möjlighet till inblick i främmande människors villkor. Att ta del av vad andra människor - på andra platser, i andra tider - har levt under för omständigheter, kan ge våra egna liv en ytterligare klangbotten. Det kan, helt enkelt, medföra att vi tar vår egen tid och vår egen tillvaro något mindre för given.
Men vägen fram till ett sådant "bruk" av historien går knappast via klubbandet av ett antal viktiga händelser som alla ska känna till. Om en härskare var en landsfader eller en tyrann är en relevant frågeställning. Hur bilden av honom (eller henne) har använts genom historien likaså. Utifrån vilka händelser, och vilken härskare, man sedan väljer att diskutera frågan är dock inte alls lika givet.
Nu är ju Förintelsen en väldigt speciell händelse, vars återverkningar sträcker sig långt utanför det rent historiska fältet. Dessutom är lärare inte elever, och kraven på deras kunskaper måste naturligtvis vara betydligt högre än för elvernas del.
Samtidigt finns det ju inget som säger att man inte kan undervisa om Förintelsen på ett bra och insiktsfullt sätt, trots att man inte vet vad romerna kallar Förintelsen på romani (vilket var en av frågorna - jag har själv gjort undersökningen ifråga). Vidare så arbetar många lärare med att läsa in sig på och repetera ett ämnesområde - för detaljernas skull - när det är aktuellt att undervisa om just den delen av historien.
Sedan kan jag kanske hålla med om att man även i sömnen bör veta att Gulag inte var ett förintelseläger för judar. Men ska den typen av kunskaper kanoniseras på lärarutbildningen, blir det digra luntor att innantilllära sig för framtidens studenter.
Målningen här ovan är utförd av Gentile Bellini (d. 1507), bror till den mer kände Giovanni Bellini. Den är betitlad Korsets mirakel på San Lorenzobron, och den återges bland annat i första bandet av Dick Harrisons stora verk om ofrihetens historia. Målningen intresserar Harrison därför att en slav av afrikanskt ursprung finns med till höger i bilden. Han står invid en kanal i Venedig, till synes sysselsatt med att tvätta kläder. Harrison skriver:
Den svarte fyller ingen egentlig funktion mer än som en naturlig utfyllnad på duken. Han är där eftersom han förväntas så vara. På Bellinis tid var slaveriet en del av vardagen, i Venedig som i så många andra sydeuropeiska städer. (s. 274)
Att detta är historiskt korrekt tvivlar jag inte på. Däremot är det lite väl förenklat att påstå att slaven inte fyller "någon egentlig funktion". I själva verket fyller slaven flera funktioner. Rent hantverksmässigt kan en konstnär åstadkomma djup och dramatik, rytm och rörelse i en målning på många sätt. Ett är att utnyttja skuggor och ljus (såsom Rembrandt). Ett annat att låta olika färger harmoniera med och brytas mot varandra. Ett tredje är att "lämna kvar" penselföringen i färgen (som hos Van Gogh). Till detta kommer naturligtvis perspektivet: geometriska figurer, olika storlekar på tingen (större i förgrunden, mindre i bakgrunden) osv. Och därmed är vi framme vid några av slavens "funktioner". För hans mörka hud samspelar med övriga mörka partier i målningen, samtidigt som den kontrasterar mot de ljusa ytorna (i ex. husfasaderna och i kläderna hos de kyrkans män som står på bron och kanalstränderna). Dessutom hjälper slaven till att ge målningen djup, genom att (tillsammans med bl.a. byggnaderna och bron) bilda en triangel, eller rättare ett slags tunnel som mynnar i huset i bakgrunden. Slaven befinner sig i närheten av centrallinjen, och det är svårt att inte på ett tidigt stadium lägga märke till honom. Däremot går det givetvis inte att hävda att slaven spelar någon avgörande roll rent motiviskt. På så sätt har Harrison en poäng. Bellini verkar ju vara lika intresserad av folklivet som av korsets mirakel. Och i det folklivet utgör slaven ett naturligt inslag, varken mer eller mindre. Måhända var det så att slaven inte på något sätt väckte uppmärksamhet i sin samtid. Men att han finns där utan någon som helst anledning, stämmer inte helt. Det handlar bara om från vilket håll man närmar sig målningen.
Den som läser Klas Gustafsons biografi över Cornelis Vreeswijk - Ett bluesliv (2007) - gör klokt i att bredvid den lägga ex. Jan Erik Volds och Eva Ströms artiklar "Kungahövding vid vattenbrynet" och "Medkänslan genomtränger allt".
Detta för balansens skull.
För den bild av Vreeswijk som framförallt tecknas i Gustafsons bok är den av den geniala slarvern; löpsedelsföljetongen och drinkaren Cees. Och den bilden är naturligtvis sann. Och den går ju inte att bortse ifrån.
Men emellanåt känns det som om slagsidan åt det hållet blir väl kraftig i Ett bluesliv. Visst går Gustafson då och då in på analyser av texterna och musiken, men det sker trots allt tämligen sparsamt. Jämför man med exempelvis Robert Sheltons biografi över Bob Dylan (No Direction Home) så är skillnaderna uppenbara. Shelton kan musik, så till den milda grad att man bör ha åtminstone ytliga kunskaper om bluesens historia och gitarrspel för att riktigt ta till sig hans bok.
Gustafson nämner det, men det tål att understrykas: Cornelis Vreeswijks nästan maniskt stora produktion är förvisso ojämn. Men den hade knappast varit möjlig om han inte någon gång då och då sänkt promillehalten och ställt in partydojorna i garderoben.
För det är väl som mäster Cees själv säger: ingen kan i längden sitta på krogen och skriva. Inte ens Evert Taube. Han bara låtsas.
(Kampanilen i Vendig)
