Den svenska poesins oumbärlighet

Det finns böcker som är mer eller mindre umbärliga - det vet de flesta, så även litteraturhistorikern Staffan Bergsten, docenten som aldrig blev professor. I sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) frågar han sig också mycket riktigt om det är en onödig bok han har skrivit.

Själv är jag benägen att svara ja på den frågan.

Inte så att själv tanken inte är god - för det är den. Men problemen är uppenbara, och Bergsten berör dem själv: avgränsningar, viktningar, representativitet kontra estetisk och poetisk bäring. Det är ju egentligen frågor som varje författare av ett översiktsverk ställs inför, men sätten att komma runt dem varierar.


Personligen är jag smått förtjust i Göran Häggs böcker om den svenska och den internationella litteraturen. Han är subjektiv som en krönikör eller proffstyckare i tv. Det blir ofta förenklat och litet ytligt, men det är på något sätt ärligt.

Bergsten - denna försiktighetens apostel - väljer en rakt motsatt väg. Visst försöker han krydda sin text med ett och annat ställningstagande (som när han menar att Oscar Levertins rimpar domnat/somnat "inte hör till de mest välfunna"). Men för det mesta känner man igenom honom från hans tidigare böcker om ex. Tranströmer: han berättar det vi redan sett, läst, hört och - dessvärre - ofta hunnit tröttna på.

Någon gång kan hans otidsenlighet som av en ren sinkadus träffa prick. Såtillvida gör han rätt i att uppvärdera Tegnér, som det numera är så inne att hacka på, att ingen längre tycks ha läst honom. Han är bland de bättre vi har haft, hur det än skramlar av götisk retorik och patetiska helahanden-pekningar.

Framför allt kan man dock undra vad den här boken tillför. Urvalet av poeter är så konventionellt som det gärna kan bli. Detsamma kan sägas om de dikter som får representera dem. Och då inställer sig ju frågan varför man inte lika gärna kan konsultera tidigare genomgångar av hela den svenska litteraturen.

 
(Staffan Bergsten, f. 1932)

Annars har ju Staffan Bergsten en fördel gentemot föregångare som Lönnroth och Delblanc eller Algulin och Olsson: han skriver tjugo år senare. Därmed har flera av de författare, som de senaste 35 åren varit mer eller mindre i ropet, tagit ytterligare steg mot kanonisering. Till dem hör Lars Gustafsson, Cornelis Vreeswijk och Eva Ström, kanske också Bruno K Öijer. Men detta tycks ha gått Bergsten fullständigt förbi.

Han maler på från sin kateder, medan världen fortsätter därute.


Kommentarer
Postat av: Oskar

Han verkar inte överbegåvad, nej.

2008-10-23 @ 01:50:17
URL: http://www.lidaker.se/ankdammen
Postat av: Patrik Godin

Om hans begåvning har jag ingen aning. Men det skulle förvåna mig mycket om det är något fel på den. Han har bara skrivit en bok som jag har en del invändningar emot.

2008-10-25 @ 09:03:29
Postat av: Oskar

Själv skulle jag bli förvånad om det är något rätt med den. Han har tydligen fullkomligt uteslutit Ola Hansson, inte precis ett tecken på känslighet. Och om Lars Gustafsson också saknas så är det ytterligare ett bevis för att man bara ska avfärda mannen. Vars hysteriska, innehållslösa skrik i samband med Peter Lutherssons "stridsstudie" inte precis imponerade. Det är ju tyvärr inte så att alla människor bakom en kateder har hamnat där på grund av sin intelligens. Skriver han något om Bertil Malmberg?

2008-10-29 @ 00:00:11
URL: http://www.lidaker.se/ankdammen
Postat av: Patrik Godin

Jag hör vad du säger - och jag är också kritisk mot urvalet. Men vad jag vänder mig emot är att det skulle ha med begåvning att göra. Det är nog andra mekanismer som är i svang här.

2008-10-29 @ 11:56:41
Postat av: Oskar

Well, om man utesluter Ola Hansson och Lars Gustafsson och anser att det enda väsentliga hos Bertil Malmberg är hans Schiller-översättningar ― ja, då blir åtminstone jag fullt övertygad om att man inte har alla hjärnceller på plats.

2008-10-29 @ 17:02:06
URL: http://www.lidaker.se/ankdammen

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0