Patrik Godin

1981 kom första delen i det som skulle bli en svit om fyra böcker. Författare var Sven Delblanc, och denna första del heter Samuels bok. Den blev ett mästerverk, medan övriga tre delar i sviten inte är lika betydande, i synnerhet inte de två sista.

Samuels bok handlar om författarens morfar, prästvigd i USA. Om hans misslyckade försök att få verka som präst med fulla rättigheter också i Sverige. Dörr efter dörr stängs för honom, och till slut är han fullständigt nedbruten: psykiskt sjuk och utfattig slutar han sina dagar som byfåne.

Det mest frapperande med romanen är tonen. Eller snarare tonerna - samt Delblancs förmåga att skapa en samklang mellan dem. För i boken varvas pastor Samuel Erikssons dagboksanteckningar med en allvetande berättare och en berättelse i jagform.

Det är ett vanskligt företag. Dels kan tonerna inte harmoniera fullt ut - då kunde de ju lika gärna vara en och densamma. Dels får de inte spreta alltför mycket, så att historien faller sönder i fragment utan inbördes överensstämmelse.

Delblanc ror dock detta i land med en beundransvärd säkerhet. Han lyckas få de olika berättarrösterna att ta färg av varandra, och på så sätt berika varandra, utan att de för den skull någonsin kletar ihop. Porträttet av pastor Eriksson har något av en Picassomålning över sig: han framträder hela tiden ur olika vinklar, samtidigt.

Detta gör honom till en både komplex och, bisarrt nog, ytterst fascinerande människa. Men det medför även att gestaltningen av Samuels tragedi blir så övertygande, att läsaren efter en stund inte orkar värja sig mot den.

Och därmed har romanen också lämnat de mediokras skara.