Patrik Godin

I en av dikterna i Bruno K. Öijers senaste diktsamling, Svart som silver, talas det om hur Mozart och Hank Williams "regnar bort" i sina gravar. Men jag tänker att det är just när Mozart och Hank Williams möts, som Öijer är som bäst.

Det behövs den där blandningen av en behärskad, liksom framtuktad klarhet och patetiska gester för att hans poesi riktigt ska växa. Lägerelden får gärna spraka och månen lysa isande kall och ensam. Men i så fall måste en överjordiskt skönsjungande näktergal spela i någon närbelägen buske. Och så ovanpå detta, ett ting laddat med trivialitet: en cigarett, en kopp kaffe, en pappersservett.

I Svart som silver syns detta kanske tydligare än någonsin förr. Dikter där ett 'jag' konfronteras med ett 'du', kanske ibland också med en tredje person; dikter där inte en bärande bild sträcks ut så pass att den spricker, eller blir alltför konstfärdigt deformerad - utan där till synes oförenliga bilder krockar, skär sig, för att slutligen på något magiskt sätt mötas: det är där det händer.

Då har Öijer få övermän i den samtida, svenska poesin.

Vid andra (sällsynta) tillfällen närmar han sig det genanta. En dikt som "Sky av lögn" - där riksdagshuset kopplas ihop med lögner och damm, och trädens löv med solidaritet mellan människor - brister i både skärpa och komplexitet. Här är ett 'jag' som vet något om världens tillstånd; och nu är det hans uppdrag att få oss alla andra att förstå detta något - och tycka likadant.

Dock är nog många villiga att förlåta Öijer även detta. För med rader som "Jag satt ensam och drack gin på en bar" har han ju sina mest inbitna fans säkrade. Och med dikter som "Aldrig", "Bågskyttar" och "Blodet i snön" besegrar han oss övriga dödliga.