Patrik Godin

Niels Steensen hade ett problem. Han hade nämligen dissekerat en haj och sedan jämfört disektionsmaterialet med fossila fynd som gjorts i vissa bergartslager. Jämförelsen visade att hajen en gång levat i ett forntida hav, som numera var höga berg i Italien.

(Fossil av hajtänder och en dissekerad haj)

Till detta kom att Niels Steensen (eller Nicolaus Steno, som var hans latiniserade namn) via geologiska undersökningar slutit sig till att varje bergartslager är äldre än det närmast ovanliggande. De olika lager som man hittade vid en utgrävning hade alla en gång utgjort landytan.

Det kan tyckas trivialt för oss i vår tid, men betydelsen av dessa rön blev på sikt oerhörd. För den danske Stenos upptäckter, som bl a lades fram 1669 i Prodromus, pekade entydigt på en sak: jorden måste vara åtskilligt äldre än de 6000 år som Bibeln stipulerade.

Från Steensens horisont innebar detta som sagt ett problem. För vid sidan av sina geologiska studier var han strängt upptagen av religiösa grubblerier. Med tiden konverterade han också till katolicismen. Och då ville han inte längre veta av sina vetenskapliga resultat.

Fast faktum kvarstod ju: de fossila fynden skulle inte bara försvinna. Men de kunde kanske tolkas annorlunda?

 (Niels Steensen, 1638 - 1686)

Steensen grubblade vidare - och kom så småningom fram till att fossilerna inte alls stammade från urtida hajar. De var istället stelnad spillning från härföraren Hannibals elefanter (vilka som bekant hade vandrat över Alperna på väg ned i Italien under Romarrikets dagar).

Niels Steensen kunde nu lugnt låta viga sig till biskop.