Patrik Godin

De recensioner jag läst av Jörgen Sjöströms Newton och gravitationen innehåller framförallt två invändningar. Den ena handlar om att Sjöströms prosa är rätt träig och onjutbar ("trögflytande", tror jag det stod). Den andra går ut på att den idéhistoriska bakgrunden i boken - innan Newton ens kliver in på banan - är alltför lång och omfattande.

Och visst, Sjöström skriver knappast som en driven författare av facket. Framför allt "andas" inte hans språk, dvs. det är föga varierat ifråga om meningslängd, ordval och konstruktioner. Till yttermera visso skäms texten av en del rena korrekturmissar: ordluckor, prepositionsfel, citationstecken som hamnat snett.

Å andra sidan ska det genast sägas att det inte är något lätt ämne Jörgen Sjöström tagit sig an. Att skriva förståeligt och pedagogiskt om - åtminstone för en lekman - tämligen avancerad fysik är inte det lättaste. Och med det lyckas Sjöström mycket bra.

Den andra invändningen har jag svårare att godta. Sjöström avhandlar förvisso både Aristoteles, skolastiken (om än styvmoderligt) och 15- och 1600-talets stora kanoner (Kopernikus, Kepler, Galilei, Descartes) innan han når fram till Isaac Newton och gravitationen. Men det gör han helt rätt i. Newton talade ju själv om att han "stått på en jättes axlar", med andra ord nått sina resultat med hjälp av sina föregångare.

Dessutom har man inom filosofi- och vetenskapshistoria haft en tendens att bli väl romantisk i sin skildring av banbrytande, vetenskapliga insatser. Det ensamma geniet som på trots mot all rim och reson (och i livsfarlig opposition mot katolska kyrkan, myndigheterna, vetenskapssamfundet) på egen hand kommer sanningen på spåren - det är en inte ovanlig berättelse i de här sammanhangen.

 (Isaac Newton, 1642 - 1727)

Med sin idéhistoriska utblick visar Sjöström tvärtom hur oerhört beroende varje människa är av sina föregångare, av traditionen. Även när det gamla och förhärskande välts över ända, så är ju det förflutna hela tiden närvarande.

Någon gång är väl kopplingarna till Newton inte glasklara. Men för det mesta så tjänar det idéhistoriska avsnittet verkligen sitt syfte. Att Sjöström också berör arvet efter Newton, vilket innebär att Einstein tas upp, gör ju inte saken sämre.