Norrlands Akvavit och Stundande natten

Två väletablerade författare, bägge nominerade till Augustpriset. En av dem vann det, den andre har redan vunnit det, är mer känd hos den breda allmänheten och sitter i Svenska Akademien.

Deras böcker har åtminstone en del gemensamt; bland annat är de tunna, ordknappa och tämligen återhållsamma, det vill säga de flyr det svulstiga och utsmyckade. De har bägge en man i huvudrollen. Det är de här männens dilemma som utgör böckerna driv och nav.

Carl-Henning Wijkmarks vinnande bok - Stundande natten - har ett ganska klassiskt upplägg. Skådepelaren Hasse ligger för döden på sal 5, en terminalavdelning. Via drömmar, samtal med sina medpatienter och hågkomster ser han tillbaka på sitt liv, resonerar om döden, kärleken och vänskapen. Upplösningen är knappast oväntad.

Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit bygger på en betydligt mer originell intrig. En predikant som för femtio år sedan var med och frälste det inre av Västerbotten har nu - 2007 - kommit på andra tankar. Gud finns inte, och religion och tron på ett liv efter detta är humbug. Om detta måste han berätta - för samma människor och på samma platser där han tidigare predikat raka motsatsen.

image76 (Carl-Henning Wijkmark)

Att tävla i litteratur låter sig naturligtvis inte göras, bristen på objektiva mått, typ tidtagning, är alltför stor. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag tycker Wijkmarks bok är väl värd priset. Hasse, huvudpersonen, har en självinsikt som han inte koketterar med. Närhelst han - och romanen - riskerar att bli för patetisk, för "filosofiskt" spekulativ eller snärjig, så påpekar Hasse det. Och byter spår. Det gör honom mänsklig. Här blandas torra abstraktioner med kroppsvätskor, sedelärande historier med skrönor. Ändå bibehålls hela tiden balansen, och mot slutet vidgar sig boken till en mörkerlandning värdigt en Dante.

image75 (Torgny Lindgren)

Lindgren, å sin sida, har byggt upp en egen värld (ett faktum som han driver med i romanen), ett eget idiom och en mycket särpräglad, lindgrensk ton. Den är lätt ironisk, distanserad och sval. Inte ens i en mördares eller ett mords närhet skorrar det.

Detta gör författaren Torgny Lindgren till den han är. Men den tonen riskerar också att ställa sig i vägen, lägga sig mellan karaktärerna i hans böcker och läsaren. Ja, mellan det mesta som är mänskligt. Allt svävar, även om man någonstans anar existensen av, om inte en nyckel, så åtminstone en dold strömfåra vars porlande ibland når upp mellan orden och då utgör historiernas suggestionskraft.

Bortom ironierna och den kyliga distansen finns en berättelse och människor av kött och blod som ska beröra mig. Efter Pölsan gör de det alltmer sällan. Och vad värre är: jag grubblar inte längre på vad som finns där bakom den västerbottniska masken.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0