Målaren och regnet
Vid målning av exempelvis ett uteförråd, bör man först bestryka hela träytan med en skyddande täckfärg; därefter anbringar man den kulör som man tänkt sig att förrådet ska lysa i. Förmodligen krävs då två ytterligare strykningar.
Sagt och gjort.
Täckfärgen smetas på. Det tar ett par timmar. Solen gassar inte, men syns. Puh. Klart.
Ströläser på burken. Bör inte användas om risk för regn föreligger inom ca 8 timmar.
En snabb titt uppåt avslöjar plötsligt en hoper tunga moln; de cirklar som ilskna indianer runt om stället där vi bor. Och där var ett stänk - mitt i nyllet.
Fan också.
Men vänta nu! Drar de inte bort ändå, de regnstinna, blygråa molnen? Jo, för stunden. Bara sju timmar kvar.
Så nu sitter jag här och väntar, med blicken begravd i himlen.
Sommarläsning del 2
Sten Steensen Blicher: En i Sverige tämligen okänd dansk. Men denne försupne präst har skrivit några av de finaste novellerna som finns på det danska språket - åtminstone om man får tro Sven Stolpe. Och det har jag för vana att göra. Prova "Marie" (för beskrivningen av det jylländska kustlandskapet) och "En klockares dagbok" (för intensiteten i språk och känslolägen).
Stig Claesson: Supportern tillhör Slas bästa böcker, säger de som vet. Och novelletterna i den här samlingen är verkligen storstilade. Sådär slängigt skrivna av någon som bara på ytan är lätt på handen. I själva verket måste det ligga timmar av avvägningar och sökanden efter de rätta orden. Ulf Lundell torde ha lärt sig en hel del här.
Aksel Sandemose: Varulven kan te sig skrämmande. Den är tjock, den är en klassiker och den har knappast ett traditionellt upplägg. Men Sandemose maler på med sin "spruckna" kompositionsteknik, där bit fogas till bit under femhundra tättryckta sidor. Fram växer en roman så mångbottnad, att det säkerligen tar ett helt liv innan man verkligen kan säga att man har läst den.
Camilla Läckberg
Det är 27 grader varmt i nordvästra Skåne, och jag ligger inne hela dagen och läser Camilla Läckbergs Sjöjungfrun.
Misären är fullständig.
För på sidan 229 i den boken sitter en person och gråter. Han är ledsen, det kan man ju förstå. Folk har dött til höger och vänster, ett par spädbarn har dränkts, en trettonårig, handikappad flicka har våldtagits.
Och - får man förmoda - därför så är mannen lite tagen:
Gråten började stilla, och sakta bildades en liten pöl på bordet.
Jag kan egentligen köpa det mesta i Sjöjungfrun. Det helt osannolika i att Erica Falck tillåts leka polis. Att det går att räkna ut vem mördaren är efter halva boken. Att tårar tillrar i ögonvrår och att antingen det klämkäcka eller det bestialiska görs till norm för allt mellanmänskligt utbyte.
Allt det accepterar jag mer än gärna. Det måste inte finnas med ytliga samhällsanalyser i ramverket; det räcker gott med relationer och fokus på det "kvinnliga" och vardagliga.
Men när det börjar bildas pölar på borden för att folk gråter, ja då tar det stopp. Det är en värre överdrift än allt annat, multipla personligheter inräknat. Den är så bisarr att jag inte längre kan förlåta mig själv för att jag stannat inne. Ute är det ju hundra grader. Minst.
