Mig äger ingen

Jag känner inte Åsa Linderborg; men på 90-talet hände det någon gång att vi hamnade på samma seminarium vid Historicum i Uppsala. Hon tedde sig då - om jag minns rätt - som en som hade svar på det mesta.

På den vägen har hon väl fortsatt, nu i rollen som kulturskribent och debattör. Emellanåt framstår hon i politiska diskussioner som lika svart-vit och ideologiskt enögd som någonsin Jan Myrdal. Hon tycks sitta inne med ett facit på världen.



Desto mer fascinerande är det då att den stora styrkan i hennes bok Mig äger ingen är just frånvaron av förenklade svar och förklaringsmodeller. Porträttet av hennes far, härdarmästaren Leif Andersson, är på samma gång distanserat, sakligt och så närgånget och kärleksfullt att Åsa Linderborg tycks sitta i hans handflata och skriva.

Men ända in i Leif Andersson kommer vi inte. Visst berör Linderborg strukturella omständigheter, såsom arbetarklassens hårda villkor och det "förväxta brukssamhället" Västerås sociala skiktningar. Visst tassar hon omkring i psykologins utmarker när hon skildrar faderns komplicerade förhållande till sina föräldrar och syskon.

Dessutom finns här ett grundtrauma - den januaridag då Linderborgs mamma lämnar henne och hennes far. Det verkar han aldrig riktig komma över. Det river upp ett sår i honom som kommer att bestå.

Exakt i vilken utsträckning allt detta präglade härdarmästaren får vi dock inte veta - av den enkla anledningen att ingen kan berätta det. Inte Åsa Linderborg, och inte Leif Andersson. Hans ångest och alkoholproblem och tillkortakommanden och förmåga att lyckas och misslyckas förs egentligen aldrig tillbaka på några riktigt tydliga orsaker.

Och det är just därför boken känns så mänsklig. Eller för att travestera Michel Ekman á propos Carl Jonas Love Almqvist: "gåtan" Leif Andersson kräver inte en lösning, utan tillägnelse.


Kommentarer
Postat av: Maria Sandelin

Jag är drabbad av samma förvåning som du. Och faktiskt var det mitt intryck av Åsa Linderborg som en person med en lite väl enkel syn på världen som länge fick mig att avstå från att läsa hennes roman. Men när den den tusende omdömesgilla personen sagt att jag ABSOLUT borde läsa Mig äger ingen, så läste jag den, och blev helt tagen. Den är trots allt skriven "inifrån" - nyanserat, kärleksfullt och utan några fällande domar.

2008-07-04 @ 22:19:09
Postat av: Patrik Godin

Man ska inte psykologisera alltför mycket - men den gamla klyschan att politik är en sak, människor något annat, verkar trots allt ganska gångbar här; i synnerhet när människan är någon i ens närhet. Då blir liksom system och strukturer inte alltid de bästa analysinstrumenten.

2008-07-05 @ 08:58:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0