Patrik Godin

August Strindbergs Fordringsägare i TV4, med regi av Thorsten Flinck. Förutom Flinck själv så medverkar också dramatenskådespelerskan Elin Klinga och - Henrik Schyffert.
 
Av Schyffert är det svårt att riktig veta vad man ska vänta sig. Men han gör inte bort sig, i vissa ögonblick hittar han helt rätt i ton och uttryck. Vid andra tillfällen ligger Strindbergs språk inte speciellt väl i hans mun. Replikerna känns inte som en nödvändig konsekvens av vad som sägs och händer där och då. De blir påklistrade, skaver och skramlar som allt till nöds inövat rabblande.

Thorsten Flinck säger sig vilja värna om det "teatraliska" inom teatern. Och det låter ju friskt. Närhelst han framträder offentligt - i filmer, på scen, i intervjuer - så framstår också det teatraliska som ett av grundackorden i hans väsen.

I Fordringsägare är han dock som allra bäst när han dämpar sitt agerande. När gesterna mildras, röstläget sänks, när tempot saktas ned och han låter en ryckning i ansiktet eller en förstulen blick ge replikerna ytterligare innehåll. Då gnistrar det av en diabolisk makt som man inte kan undgå att tro på. Och svepas med av.

Bäst är nog ändå Elin Klinga. Hon behärskar alla stämningslägen, kastar sig med oförändrad intensitet mellan halvt patetiska utspel och kylig resignation. Det är proffsigt bortom det hantverksskickliga. Det är liv. Tyvärr för Schyfferts del så hade han kanske klarat sig ändå bättre i en något mindre imponerande omgivning.

Fordringsägare tillhör annars inte någon av de pjäser jag sätter högst hos Strindberg, den innehåller lite för mycket av skrivet program och maliciös beräkning. Det blir som schack med datorn, på en nivå man på förhand vet att man inte klarar av.

Visst smäller det till i språket emellanåt. Men stycket saknar ändå exempelvis en Fröken Julies fullkomligt förintande obönhörlighet och konsekvens, trots dess anspråk på att vara just konsekvent, naturalistiskt. Fordringsägare blir aldrig riktigt organisk, utan stannar kvar i formlernas värld.