Patrik Godin

Globaliseringen är sedan länge ett faktum. En sökning på ordet ger närmare två miljoner träffar. På Regeringskansliets hemsida förklaras begreppet så här:

Globalisering syftar i vid mening på handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder. Även mjukare begrepp såsom kultur, miljö, attityder och livsåskådning kan omfattas av begreppet globalisering.

Frågan är bara när hela processen började. De senaste decennierna talar man ofta om, för det är under den perioden som informationsutbytet i världen formligen exploderar.

Men samtidigt kan man ju med visst fog flytta starten bakåt i tiden. Till 1800-talets massiva teknikutveckling. Till 1700-talets brittiska expansion på haven. Till Columbus "upptäckt" av Nya världen.

Här är en som i alla fall tidigt hade koll på vad den "moderna" globaliseringen kan innebära.

I Mirja Unges senaste bok, novellsamlingen Brorsan är mätt, finns en novell som är tämligen tråkig. Den heter "Du och jag" och är - tack och lov - ganska kort. Den handlar om ett par, ett du och ett jag; samt om en tredje person som håller på att ta sig in mellan det här paret.

Otroheten fullbordas aldrig, men den finns där som ett latent hot. Risken för att den när som helst ska äga rum, utgör en hämsko på känslor och tillit, har en sordinerande effekt på kommunikationen mellan de bägge huvudkaraktärerna.

Och detta är ju Unge: utforskandet av kvinnan, språkförbistringen och kylan som topprider människorna och deras samspel, känslan av underliggande fara, av att allt när som helst kan gå åt helvete.

Fast det gör det sällan.

Dessutom har Mirja Unge ett säreget och mycket personligt språk, som när det fungerar är ett utmärkt verktyg för att förmedla och gestalta hennes teman. Detta syns tydligt i en annan novell i samlingen, "Jul för fan".

I den har allt som man stört sig på i "Du och jag" som genom ett trollslag förvandlats till ett berättelsens suggestiva kraftfält. Borta är de tomma manéren, bristen på ett verkligt vettigt uppslag, formen utan innehåll. I stället är det taffliga och trevande mötet mellan en far och en dotter på julafton riktigt gripande i all sin torftighet. Plötsligt känns det som om den här historien inte skulle ha kunnat berättas på något annat sätt.

Och det är ofta ett tecken på en lyckad novell.

Jag minns några rader ur en populär låt:

The flowers that you gave me/ are just about to die

Det handlar om en kärlek som inte längre är, och de vissnande blommorna får stå som en symbol för det. Banalt, övertydligt och enkelt - just så som populärmusik ofta fungerar. Ska okomplicerade - i betydelsen entydiga, svartvita - känslolägen förmedlas måste också symbolerna som förmedlar dem vara genomskinliga och lätta att ta in.

På samma sätt går det ofta till i filmens värld. Regn är förstämning, en fågel som stiger mot en klarblå himmel är en bärare av frihet.

Ändå har jag någonting emot att placera en sån som Martin Scorsese i det här facket. Men slutscenerna i filmen "Departed" ger mig knappast något val. Då har först en av de centrala karaktärerna skjutits strax efter att han stigit in i sin lägenhet. Det är den första katastrofen, eftersom de döda redan är legio. Nu blir det liksom en för mycket. (Sedan är många döda i sig inte en brist - tänk bara på Hamlet. Men här är mordet så uppenbart av moralisk art: den onde måste få sitt straff.)

Kanske försöker Scorsese dock bara vara trogen originalet, alltså den film ("Infernal Affairs") som "Departed" är en remake av. Men slutbilden - den andra katastrofen - kan enbart han själv skyllas för. Då fångas först den förgyllda kupolen till The State House of Massachusetts in genom ett fönster. Det är en vy som återkommit genom hela filmen - som en garant för det sanna och ädla, som en (ironisk?) kontrast mot allt det falska och genomruttna som "Departed" gestaltar.

Därpå springer en råtta förbi på fönsterkarmen. Och råttor (rats = tjallare) finns det gott om i Boston. Det har vi fått veta under drygt två timmar. Nu påminns vi om det igen.

Och en film som för övrigt innehåller en hel del av värde, sjunker som en sten i vatten. Vissnar som en ros.

Precis innan föreställningen ska börja, sitter jag instoppad i härden. Ingen annan är med mig, ty jag är ett väsen, ett spöke. Eller rättare sagt en hammarsmed som dött av kolosförgiftning.

Men alldeles strax nu ska jag återuppstå igen från de döda. Sotig och skitig och hes och trasig väntar jag i mörkret, bokstavligen uppkrupen i skorstenspipan. Sorlet från publiken har lagt sig, de dova hammarslagen har upphört och järnet klingar inte mer.

En hostning, en harkling, ett skrap av gummisulor på den uppbyggda läktaren är allt som hörs därute på andra sidan. Själv ger jag inga ljud ifrån mig, för jag finns ju inte - inte än.

Men om bara ett ögonblick ska jag krypa ut härifrån. Om bara ett ögonblick ska jag göras levande igen. Smyga omkring i smedjan som en rest från förr. Klättra på väggarna, sitta i en nisch under taket och dingla med benen, iaktta och längta och veta att det där var jag en gång.

Jag var en hammarsmed. Nu är jag ett väsen. Je suis l´âme de la forge!

Det är ganska trångt härinne, lite sådär smutsfuktigt och spindeläckligt. Att belysningen just dämpats är ingenting som jag märker något av. Det gör så att säga ingen skillnad. Sotet kan inte bli svartare i alla fall.

Och så plötsligt: en fullständig och kompakt tystnad. Som i en grav. Nu är det äntligen dags - hoppas bara att inte fötterna har somnat. Jag gör mig beredd, hukar, sticker ut händer och huvud genom eldstaden...

Hur roligt och stimulerande det än var att agera spöke, så hoppas jag någonstans att det dröjer ett tag till nästa gång det är dags. Det är liksom lite kul att leva.

"Efter ett par tre glas fann Lasse det enbart rörande att se hur Edvin hela tiden såg till att hans kvinna hade mat på tallriken, med vilken ömhet han skalade räkor och la för henne, hur vackert han arrangerade rätterna på hennes tallrik."

Och ätandet och drickande och Edvins omsorger fortsätter. Det pågår ett symposion. Deltagare är Kicki och Lasse, huvudpersonerna i boken med samma namn, skriven av Peter Kihlgård.

Kicki och Lasse och Kickis mamma Solveig och hennes nye man Edvin. Alkoholen flödar, konflikterna poppar upp och klingar av, inte sällan till följd av Lasses humor eller mamma Solveigs lynnighet. Och så på grund av Edvin förstås, han som en gång försökt hänga sig och nu har en röst som gör att han helst är tyst - och låter Solveig husera och orera fritt.

Det är dråpligt och rörande och hejdlöst roligt, omöjligt att återberätta. Det är Fanny och Alexander och Lars Norén och Piraten i en enda, oemotståndlig virvel.

Kapitlet Symposion kommer i slutet av denna ganska okonventionella kärleksroman. Det förbereder för den final, som egentligen är en uvertyr. För i bokens sista kapitel träffas Kicki och Lasse för första gången. Och då vet redan läsaren hur det ska gå - det har mer eller mindre öppet avslöjats redan i romanens inledning.

På så vis är Kickis och Lasses stormiga kärlekshistoria främst en serie scener, en räcka händelser med sin egen inneboende logik och dramatiska kurva. Kronologins meningsskapande schema är fjärran; kanske för att våra minnen av kärleken ofta utgörs av ett antal laddade, mer eller mindre ljussatta, kaotiskt sprakande klimax.

Kärlek som oordning och nåd, som Lars Ahlin skulle ha sagt.

Fenomen finns det gott om nuförtiden. Hockeyspelaren Douglas Murray är väl på väg att bli ett. Eller var - fram till att Sverige kvaddades av Finland igår kväll.

Författaren Jens Lapidus, däremot, är nog redan att beteckna som ett fenomen. Han senaste bok Aldrig fucka upp har förvisso fått ett ganska svalt mottagande, men den lär sälja som aldrig förr i alla fall.

Och hans debutbok, Snabba cash, syntes ett tag överallt, i alla bokhyllor och bokhandelsfönster, på soffbord av glas, på dragspelsbussar och pendeltåg och t-banor.

 
Jens Lapidus, f. 1974

Såväl Lapidus förlag som han själv tycks dessutom ha vett nog att odla fenomenet. Här kan man i detalj studera det. Jonas Malmsjö läser ur nya romanen. På ett YouTube-klipp uttalar sig Lapidus om recensionerna av den. Flera kritiker får en skopa ovett. Eva Beckman och Jonas Thente tvålas dit, bland annat genom att Jan Lapidus låtsas ha dålig koll på vad de heter.

Men inte nog med det. De bärande karaktärerna ur Aldrig fucka upp "bloggade" ett tag om sig själva på hemsidan - fram till och med bokens utgivningsdatum ungefär.

Själv blev jag förtjust i Snabba cash. Illusionen av att den var skriven av någon som var expert på sitt ämne - Stockholms undre värld - upprätthölls med bravur. Intrigen var lövtunn men språket drivet och i perfekt samklang med romanens karaktärer och miljöer.

Att Lapidus nu på relativt kort tid skrivit en uppföljare är egentligen ingenting märkligt; inte heller det faktum att han har en hemsida där han bjuder på sig själv. Så ser fenomen ut numera. Det var länge sedan de enbart handlade om '(natur)företeelser' och 'märkliga händelser' och 'fenomenala personer'.

För några år sedan hamnade jag i en dispyt. Ämnet var stridsvagnar. Jag höll på ryssarnas T-34, min antagonist på tyskarnas Panther. Vi dunkade varandra i huvudet med fakta: kanonkalibrar, maxfarter, skydd.

Problemet var naturligtvis - som alltid - att vi talade förbi varandra. Han tänkte sig ett slags tornering: T-34:an och Panthern uppställda mitt emot varandra på ett öppet fält.

Själv föreställde jag mig en lerig, myllrande östfront. Massor av stridsvagnar som kör fast, som bombas sönder och beskjuts med pansarvärn. Och då var ju den ryska vagnen att föredra. Den var rörligare, smidigare och framför allt lättare att ersätta.

 Begrep han inte det?

Nej. Därför att för honom var det vagn mot vagn som gällde. Det var de enda omständigheterna som betydde något.

Så här i efterhand ger jag honom gärna rätt. Det bekymrar mig inte det minsta. Vad som är värre är att jag alls hamnade i en sådan diskussion. Att jag med näbbar och klor försvarade en stridvagnsmodell (och en rysk dessutom). Vi skrek nog till och med åt varandra. Folk stannade och tittade.

Och jag stod upp för min T-34. Frågan är bara varför.

Jag ser Henri de Toulouse-Lautrec på Nationalmuseum, och jag tänker på jazz. Jag har väl läst om den jämförelsen någonstans, men glömt var. Eller också är tanken bara tämligen sökt. Jazzen är ju yngre och sprungen ur en helt annan verklighet.

Fast Toulouse-Lautrec var förvisso en outsider, en krympling eftersom hans ben slutat växa under hans tonårstid. Handikappet berodde på en ärftlig skelettsjukdom. Och ärftlighet som belastning och sjukdomar som satte spår för livet fanns det hyfsat gott om i den grevliga Toulouse-släkten från Albi i Sydfrankrike.

 Henri de Toulouse-Lautrec, 1864-1901

Men det är ändå inte där den sticker fram, jazzen, utan i måleriet. I miljöerna dels: bordellerna, kabaréerna, de ruffiga rummen med de rustika möblerna, de inte fullt så perfekta kropparna och de vissnade, otydligt tecknade ansiktsdragen. I linjerna dels: de jugendartade kurvorna som ger schvung, rytm, berusning och glädje åt de ömsom sprudlande, ömsom rätt stillastående motiven.

Fast det är klart, koloriten är inte vidare jazzig - eller kanske ändå: fräck och utmanande för sin tid, lätt att se på och tycka om numera. Faktiskt tilltalande i sådan grad att det är kö utanför museet redan innan dörrarna slås upp denna småmuliga fredag.

På något (egentligen ganska kokett) sätt är det ofta svårt att hänryckas av det som nått en sådan allmän acceptans, att det inte finns någon annan väg att gå än att gilla det. Som att lyssna till Louis Armstrong i en hiss.

På vissa håll i Götaland och Svealand är det sommar nu. Per definition, ty dygnsmedeltemperaturen har överstigit tio grader minst fem dagar i rad. I Skåne, antar jag, har häggen nästan blommat över. Kanske är till och med syrenen på gång?

Vare med det hur det vill. Men för hundra år sedan, närmare bestämt 9 maj, 1906, blommade häggen i alla fall för fullt i Lund. I ett brev från poeten Vilhelm Ekelund till författaren Amelie Bjerre står det:

Förresten är den stora häggen ute idag. Den doftar över hela södra staden.

Ekelund passerar området såväl klockan sju om morgnarna, som klockan åtta om kvällarna - något som Amelie Bjerre bör ta som ett insegel på att han inte super. Om henne skriver han att hon verkligen är "det bästa" han haft på mycket länge.

Slutet av brevet är dock stämt i en annan tonart. Där omtalas Lund som den "giftigaste elakaste stad i världen. Så vämjeliga blåsvarta flugor, så långbenta gröna myggor som satt sig på min hud här".

Och i ett brev (till samma adressat) som tillkommit lite senare denna majmånad för 102 år sedan är tonen fortfarande dyster; för att inte säga brusten:

Att Ni så fullkomligt skiter i att jag värderar Er, därom är intet att säga. Det hedrar Ert förstånd och jag själf delar Er smak.

Och längre fram i brevet:

Ni förstår väl också att jag, som genom natur och lefnadsomständigheter fallit obotligt sönder med tillvaron, ej ett ögonblick begärt av Er att Ni skulle förstå ett så raglande och upplöst sinnestillstånd som mitt, som jag själf är den förste att förakta.

Enligt SMHI är det regn och kyla på gång in i landet nästa vecka.

Filmen "No Country for Old Men" har rullat ett tag nu på biograferna. Den är regisserad av bröderna Coen, men bygger som bekant på en roman av den amerikanske författaren Cormac McCarthy.

I Sverige är McCarthy förmodligen mest känd för sin Gränstrilogi, som ju också finns översatt till svenska.

Som McCarthys främsta verk hittills brukar dock Blood Meridian (1985) räknas. Det handlar om en grupp soldater som i mitten av 1800-talet deserterat och tagit sig över gränsen till Mexico. Där jagar de rätt på indianer och skalperar dem; för varje skalp de samlar på sig erhåller de kontant betalning.

Det är blodigt, händelserikt och oerhört grymt. Det slaktas och våldtas och skjuts och rids. Ingen och inget skonas. I centrum av handlingen står en ung grabb, the Kid, samt hans antagonist Judge Holden. Den senare, en albino i jätteformat, tillhör en skurkkategori som får till och med Jago att blekna.

Med tv-serien "Deadwood" har vi på senare år sett exempel på hur den amerikanska Västern kan skildras realistiskt. Hos McCarthy är realismen än skarpare; faktiskt så frän att den slår över i ett slags mytiskt tillstånd där ondskan under den blodröda solen är lika evig som den är okuvlig.  

På Hvitåvellir på Island hölls tidigt varje vinter "välbesökta bollspel", det lär oss ett berömt avsnitt i Egil Skallagrimsons saga. När Egil, som fått ge namn åt sagan, är sju år besöker han bollspelen tillsammans med sin fars män.

Samtidigt som de vuxna spelar så ordnar de yngre deltagarna - på barns vis - ett eget bollspel. Egil ställs mot en äldre pojke som heter Grim. Eftersom Grim "är stark som sina jämnåriga" och dessutom gör sitt bästa, så blir Egil arg. Han dänger till Grim med sitt bollträ, varpå Grim slänger honom till marken.

Förgrymmad går Egil därifrån och berättar för Tord Graneson - en av faderns mannar - vad som hänt. Denne svarar med att ge Egil den skäggyxa som han bär i handen. Egil återvänder, springer fram mot Grim och klyver skallen på honom med yxan.

Svårare än så behöver det inte vara att bli hjälte.