Patrik Godin

Jag ser Henri de Toulouse-Lautrec på Nationalmuseum, och jag tänker på jazz. Jag har väl läst om den jämförelsen någonstans, men glömt var. Eller också är tanken bara tämligen sökt. Jazzen är ju yngre och sprungen ur en helt annan verklighet.

Fast Toulouse-Lautrec var förvisso en outsider, en krympling eftersom hans ben slutat växa under hans tonårstid. Handikappet berodde på en ärftlig skelettsjukdom. Och ärftlighet som belastning och sjukdomar som satte spår för livet fanns det hyfsat gott om i den grevliga Toulouse-släkten från Albi i Sydfrankrike.

 Henri de Toulouse-Lautrec, 1864-1901

Men det är ändå inte där den sticker fram, jazzen, utan i måleriet. I miljöerna dels: bordellerna, kabaréerna, de ruffiga rummen med de rustika möblerna, de inte fullt så perfekta kropparna och de vissnade, otydligt tecknade ansiktsdragen. I linjerna dels: de jugendartade kurvorna som ger schvung, rytm, berusning och glädje åt de ömsom sprudlande, ömsom rätt stillastående motiven.

Fast det är klart, koloriten är inte vidare jazzig - eller kanske ändå: fräck och utmanande för sin tid, lätt att se på och tycka om numera. Faktiskt tilltalande i sådan grad att det är kö utanför museet redan innan dörrarna slås upp denna småmuliga fredag.

På något (egentligen ganska kokett) sätt är det ofta svårt att hänryckas av det som nått en sådan allmän acceptans, att det inte finns någon annan väg att gå än att gilla det. Som att lyssna till Louis Armstrong i en hiss.