Patrik Godin

Precis innan föreställningen ska börja, sitter jag instoppad i härden. Ingen annan är med mig, ty jag är ett väsen, ett spöke. Eller rättare sagt en hammarsmed som dött av kolosförgiftning.

Men alldeles strax nu ska jag återuppstå igen från de döda. Sotig och skitig och hes och trasig väntar jag i mörkret, bokstavligen uppkrupen i skorstenspipan. Sorlet från publiken har lagt sig, de dova hammarslagen har upphört och järnet klingar inte mer.

En hostning, en harkling, ett skrap av gummisulor på den uppbyggda läktaren är allt som hörs därute på andra sidan. Själv ger jag inga ljud ifrån mig, för jag finns ju inte - inte än.

Men om bara ett ögonblick ska jag krypa ut härifrån. Om bara ett ögonblick ska jag göras levande igen. Smyga omkring i smedjan som en rest från förr. Klättra på väggarna, sitta i en nisch under taket och dingla med benen, iaktta och längta och veta att det där var jag en gång.

Jag var en hammarsmed. Nu är jag ett väsen. Je suis l´âme de la forge!

Det är ganska trångt härinne, lite sådär smutsfuktigt och spindeläckligt. Att belysningen just dämpats är ingenting som jag märker något av. Det gör så att säga ingen skillnad. Sotet kan inte bli svartare i alla fall.

Och så plötsligt: en fullständig och kompakt tystnad. Som i en grav. Nu är det äntligen dags - hoppas bara att inte fötterna har somnat. Jag gör mig beredd, hukar, sticker ut händer och huvud genom eldstaden...

Hur roligt och stimulerande det än var att agera spöke, så hoppas jag någonstans att det dröjer ett tag till nästa gång det är dags. Det är liksom lite kul att leva.