Patrik Godin

Läser Göran Tunströms novellsamling Det sanna livet, och slås av två saker. Ett: vilken vidunderlig författare han är när han är som bäst. Två: när han har problem beror det ofta på hans fantasi.

Ifråga om fantasin påminner Tunström om Harry Martinson (såsom Olof Lagercrantz såg det): uppslagen, hugskotten och kreativiteten bär ibland iväg med honom så att berättelserna tappar i fokus. De är sällan ointressanta. Men inte minst i noveller är ofta koncentration, ett någorlunda slutet rum, att föredra. Och alla idéer är inte värda att följa upp. Det är bl a därför som berättelser som Jimmy Tulpan och Champagne före middagen förblir tämligen mediokra. Ja, den sistnämnda anser jag i princip vara högoktanigt skräp.

Men ta en novell som Det sanna livet - är den ett under av koncentration? Ja - i vidare bemärkelse. Ämnet är en resa, eller snarast en påtvingad flykt till Jerusalem. Resan utmejslas med dramatiken och förtätningen hos en lyckad road movie. Huvudpersonerna, två judiska bröder, rymmer å andra sidan dimensioner som många romanförfattare går bet på att frilägga under fyrahundra sidor.

Och det är just i detta som Tunström är en mästare: att oupphörligen låta sina karaktärer spränga sig ur den begränsade värld som är deras. Hos Göran Tunström kan omständigheter och givna villkor förgöra oss. Men de kan aldrig vinna.