Patrik Godin

Det finns en särskild sorts historiska romaner, som sällan eller aldrig misslyckas med att genera mig. Något med dem - ibland också hos en sådan eminent författare som Walter Scott - fungerar bara inte.

Värst är det oftast i romaner från 1800-talet, och då i sådana som söker sig långt tillbaka i tiden. Men det finns även goda exempel från förra seklet: Mobergs Rid i natt, Fridegårds Trägudars land, Frans G Bengtssons Röde orm.

Hit hör dock inte ex. Kerstin Ekman, kanske beroende på att hon nöjer sig med att gå några decennier bakåt, till 1900-talets första hälft. Men det har också att göra med att hon inte faller i fällan att försöka likna äldres tiders tal (vilket naturligtvis är omöjligt) Kanske ska man inte ens kalla hennes Katrineholmssvit för historisk, trots att det perspektivet tydligt finns med.

Annat då, som sagt, med 1800-talsmännen. Tänk Rydbergs Singoalla. Och lyssna på det här:

Först och främst såg judens ögon de två tusen dukater, som utfästs för detta huvud: men han greps av blygsel inför sin girighet och ansträngde sig för att undertrycka sina eviga tankar på guldet, vilka likt en msk slingrar sig om judesjälen.

Det här stycket finns hos en av 1800-talets största författare, nämligen Nikolaj Gogol (Taras Bulba). Den berättelsen (förvisso en av hans svagaste) pekar på några av problemen med historiska romaner: de ibland katastrofala skildringarna av bifigurerna (till vilka ofta hör kvinnor och etniska minoriteter); upptagenheten vid moraliska budskap, vid blodet, nationen och den vanliga människans heroism.

Paradoxalt nog återfinns det starkaste partiet i Taras Bulba i det sista kapitlet, när kosackhövdingen Taras just ska brännas på bål. Trettio polacker har det krävts för att fälla honom. Nu är han slagen i kedjor, fastspikad i ett träd, svårt misshandlad och på gränsen till medvetslös. Som i en dimma får han syn på sina män, vaknar till, ropar åt dem hur de ska fly (till ett par väntande båtar) och räddar på så vis livhanken på dem.

Just där och då är Taras Bulba inte längre människa, han är bliven historien, kosackernas egen världsande. Och kanske är det här det ligger: problemen med många historiska romaner är i slutändan inte bristen på realism, utan tvärtom den litet halvhjärtade viljan till densamma. Det är först när karaktärerna helt lämnar tillvaron - den historiska såväl som författarens egna, samtida - som romanerna börjar gnistra. Och det händer alltför sällan.

På rak arm kan jag bara dra mig till minnes ett enda exempel: Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas.