Patrik Godin

Varje gång jag läser ordet rökelse - vilket för all del inte är särskilt ofta - så blir det fel. Jag får det till rörelse istället. Och detta händer även om ordet är sammansatt: rökelsekar, rökelseångor, rökelsedoft - i samtliga fall byts förleden ut mot rörelse-.

På ett ögonblick rättas det dock sedan i mitt huvud, och jag når dit jag ska, till rökelsen.

Nu är denna lilla fördröjning ingen katastrof, snarare en bekräftelse på vad modern läsforskning länge har hävdat. Vi läser inte i enstaka ljud, som följer på varandra i ett slags pärlband, och vilka till slut bildar ett begripligt ord. Istället tycks läsning ske med hjälp av ordbilder, fragment av eller fullständiga ord som sätts ihop till större, meningsbärande enheter.

Och till vår hjälp har vi minnet.

För vi läser inte bara vad vi ser, vi har även förväntningar på det vi läser. Dels ger oss sammanhanget en känsla för vad som komma skall (i en text om löpning förväntar jag mig inte rökelse, men väl rörelse). Dels minns vi ord som vi sett ofta; de tycks virvla omkring i oss och poppa upp när något som påminner om dem är på väg.

Naturligtvis påverkar det här läsinlärningsmetodiken. Bort med m-o-r r-o-r och in med mor ror - för att göra det enkelt. Att bli en kompetent läsare handlar dock framförallt om att ständigt matas med ord: på så sätt tränar vi upp strategier för att kompensera för alla de felslut vi gör.

Men de här rönen har också större implikationer. För vad de säger är ju att vi egentligen ligger steget före orden, före språket, när vi tar del av en text. Vi chansar, tippar, har vissa förutfattade meningar om vad som ska komma härnäst. Vi lägger orden tillrätta en mikrosekund innan de verkligen tar plats inne i vårt syncentrum.

Det kan ge upphov till fel och missförstånd. Men det kan också bädda för spännande nybildningar och möten. Ett ord som rörelsedoft vill jag inte byta mot någon rökelse i världen.

En trepan är ett instrument som påminner om en korkskruv. Två eller tre fötter för att kunna måtta någorlunda rakt och få stadga, och sedan en skruv i mitten. Tekniken kan på ytan förefalla enkel: två- eller trefoten placeras runt det område som ska trepaneras och därpå borrar man ned skruven.

Användningsområdet är dock inte en vinflaska och dess kork, utan den mänskliga skallen.

Orsakerna till att ingreppet utförts har varierat. En utgick från att en ond ande, som tagit en patient i besittning, behövde släppas ut. Men det kunde också vara så att vävnaden i skallen tryckts in till följd av ett kraftigt slag eller en kula. Då "lyfte" läkaren upp skallbenet till dess rätta nivå med hjälp av trepanen. En tredje orsak var att man ville komma åt att "operera" inne i huvudet.

Trepanation är det äldsta, nu kända kirurgiska ingreppet, spårat ända till stenåldern. Att det använts i vad vi skulle kalla vidskepliga sammanhang och för mer "vetenskapliga" syften är därför inte märkligt. Utifrån de teorier man har om ex. sjukdomsorsaker anpassas åtgärder, hjälpmedel och diagnoskriterier. Så är det naturligtvis än idag.

För den patient som undergick en trepanering var detta dock inte alltid till någon tröst, eftersom dödligheten måste ha varit betydande. Patienten fick ju ett öppet hål in i skallen, vilket innebär stora risker för infektion.

Bevarade kranier visar emellertid att en patient kunde överleva ett ingrepp. Hålet i huvudet växte igen, och det kunde till och med bli så att patienten genomgick ytterligare en "behandling" senare i livet.

Det är en iakttagelse som är långt ifrån ny. Men varje gång man åter får den bekräftad för sig, så gör styrkan och sanningshalten i den sig påmind på ett sätt, som om man aldrig hade tänkt på det förut.

Nämligen detta: att de litterära verk, där stil och ämne nästan totalt går upp i varandra, av ren oundviklighet måste bli bestående.

Därför lever ännu idag Faulkners The Sound and the Fury, Flauberts Madame Bovary och Hjalmar Bergmans Herr von Hancken.

Och jag skulle bli förvånad om inte detsamma en gång kommer att kunna sägas om Joan Didions Ett år av magiskt tänkande.

Det är en bok om sorg, om att handskas med - nej, överleva sorgen. Den 30 december 2003 mister Joan Didion sin man sedan 40 år, och boken handlar om året som följer på den händelsen. Parallellt med Didions arbete för att finna sig själv igen, för att inte bokstavligen krossas av minnenas tyngd, får vi följa hennes dotters kamp med sin egen bräckliga hälsa. Det senare spåret innebär en rörelse framåt: hur ska det gå för dottern, Quintana, ska hon överleva, ska hon bli bra?

Men det förra spåret, minnenas makt, handlar om repetition, om omtagningar och variationer. Det beskriver snarast en virvel, där Didion gång efter annan överväldigas av hågkomster och ekon från sitt långa äktenskap. Ett hotellrum, en gata, ett visst datum: allt slungar med obönhörlig kraft Didion bakåt i tillvaron. Till en tid som var, och som aldrig kommer åter.

Och det är här stilen kommer in. För hennes stil präglas även den av ett slags trevande och grävande cirkelrörelser. Hon skriver sig fram (eller tillbaka) till en punkt där hon kan vistas, ja härda ut, trots att hennes liv har slagits i spillror. Hennes sökande efter en framkomlig väg sitter lika mycket i prosan som i ämnet. Och som läsare kommer man snart på sig själv med att inte ligga riktigt rakt. Med att sväva.

Fullständigt utelämnad har man plötsligt ingenting annat att förlita sig på än Didions penna. Hennes kamp har blivit vår. Men vi står utan vapen.

Hippokrates - läkekonstens fader. Fast nyare forskning har antytt att han plockat en hel del från Egypten och Mesopotamien. Vilket i sig inte är ägnat att förvåna, då Medelhavet under antiken utgjorde en svårligen överskattad förbindelselänk mellan södra Europa, norra Afrika och Mellanöstern. Det lilla vi vet om Hippokrates pekar dessutom mot att han hörde hemma på ön Kos, och alltså befann sig mitt i korsdraget från de tre kontinenterna. Men egentligen är han väldigt otydlig, faktiskt mer av en tradition än en person.

Till detta kommer, att en viktig del av Hippokrates arbetssätt - hur systematisk han än må ha varit - verkar ha bestått av att ta över äldre tankegods och spekulera sig fram till vissa slutsatser. Där finns förvisso ett prövande och lite skeptiskt förhållningssätt till världen och vetenskapen. Men där finns också empiriska studier som enbart tjänar till att befästa redan etablerade sanningar, inte till att få fram nya resultat.

Kanske är Hippokrates främsta insats att han - i likhet med en hel del andra grekiska vetenskapsmän - minskade gudarnas makt över vetenskapen. I Mesopotamien var en "läkares" främsta uppgift att komma underfund med vilken gud som orsakat den sjukdom som en patient led av. Ty endast genom att blidka guden - göra bot för sin missgärning - kunde patienten hoppas på att tillfriskna.

Yngre än Hippokrates är Herofilos (200-tal f.Kr.). Han gick på många sätt betydligt längre än Hippokrates i ett empiriskt arbetssätt. Han undersökte hjärnan och synnerven, utförde dissektioner av fortplantningsorganen och polemiserade mot Aristoteles uppfattning att sädesvätska bildas i blodkärlen. Herofilos menade istället att den bildas i testiklarna, vilket ju får anses vara en tanke med viss bäring.

I slutändan är väl ett epitet som "läkekonstens fader" dock föga fruktbart. Det pekar på ett ursprung, en punkt där allting börjar. Och då måste man först komma överens om vad det är som ska börja. Empiriskt baserade slutsatser och evidensstudier - eller spekulation grundad på snille, smak och tradition?

"30 000 sörjde Haiders begravning", stod det på kanal 5:s text-tv härom dagen. Vad som avsågs var naturligtvis den österrikiske högerpopulisten Jörg Haiders begravning. Och det man sörjde var förstås inte själva ritualen i sig, utan det faktum att partiledaren omkommit i en bilolycka för en tid sedan.

En preposition - under, på eller vid - hade löst saken. Fast å andra sidan skulle en annan preposition, som för, helt ha ändrat betydelsen hos verbet 'sörjde' - från att ha med 'sorg' att göra till att 'ta ansvar för utförandet av': 30 000 såg till att Haiders begravning blev av.

Preposition betyder 'ställning framför' (pre-position), och det är ofta där man finner dem: Glaset står på bordet. I det fallet styr prepositionen på substantivet bord. Dock återfinns en del prepositioner även efter sitt bestämningsord (eg. postpositioner): jorden runt.

Ordklassen är ganska spretig och knepig att definiera. Många gånger beskrivs prepositioner som 'lägesord' och liknande, men det fångar bara en del av deras betydelse. För de kan även uttrycka ex. tid ('stanna i ett dygn'), medel ('cykla utan stöd') och ägande ('äldre med diabetes').

Ibland kan gränsen mot andra ordklasser vara svår att dra. En grundregel är emellertid, att om man har ett ord som man inte vet vad det är för ordklass, så uteslut allt som det absolut inte kan fungera som (adjektiv, verb etc). Det som återstår är då oftast adverb och prepositioner. Sen är det bara att chansa - med 50 % säkerhet blir det rätt.

Prepositioner är givetvis inte alls lika betydelsebärande för en text som substantiv och verb. Men som exemplet med Jörg Haider visar är det ändå inte helt egalt hur man använder - eller inte använder - dem. Allt beror på (av) sammanhanget.

Nobelpristagarens J.M.G. Clézios Afrikanen bärs upp av bilder. Dels rent bokstavligt - genom de många fotografier ur författarens egna samlingar som finns insprängda i den löpande texten. Dels tematiskt - genom de porträtt av Clézios far och av Afrika som tecknas i boken.

Fotografierna först. De fyller en rätt märklig funktion, inte främst för vad de är, utan för vad de inte är - eller innehåller. För man kunde ju tänka sig att de skulle ha fadern själv - läkaren i tropikmedicin, "Afrikanen" - som motiv. Eller varför inte författaren som åtta- eller tioåring - dvs Clézio på 40-talet när han bodde i nuvarande Nigeria tillsammans med sin far och mor?

Men inte. Visst går det att finna kopplingar mellan ord och bild. En lokal kung, en boskapshjord, floder, danser, till och med en karta över Banso, faderns läkardistrikt. Icke desto mindre finns det en litet tvetydig skevhet mellan bild och text, som ju för all del skulle kunna bero på att författarens arkiv inte är särskilt komplett, faderns ivriga fotograferande till trots.

Men kanske är glappet mellan texten och fotografierna fullt logiskt. För inte heller i texten fogas bilderna - av fadern, av Afrika, av författaren som valp - någonsin samman till en helhet. Clézío vistas i Västafrika i två år, och kontinenten sätter spår i honom för alltid. Samtidigt meddelar han oss att han då "lärde sig att glömma". Lämningar från det förflutna - från livet i Nice - existerar inte i det afrikanska hemmet. Och inte några speglar. Det nya och det gamla livet, symboliserat av fadern och av mormodern i Frankrike, hör inte på något sätt ihop. Utgör två oförenliga bilder.

På samma sätt med Afrika. Kärleken till kontinenten lyser igenom på varje sida. Naturen, kroppsligheten, det okonstlade (någon gång känns det lite klichéartat - och ändå tror man på varje ord). Till och med skorpionerna ägnas en passage som genom sin klarhet och kraft vibrerar av något slags skräckblandad ömhet.

Å andra sidan blundar inte Clézio för den koloniala tragedin, för våldet och nöden, för sjukdomarna och grymheten i de lokala konflikterna. Afrika framstår som en del av världen som hela tiden slås sönder och byggs upp igen - ungefär som de gigantiska termitbon Clézio som barn ägnar sig åt att gå lös på med tillskurna käppar.

Samma sprickor framkommer i porträttet av fadern. Bördig från Mauritius, med brittiska rötter, verksam som läkare i Sydamerika och sedan i Västafrika i 22 år, hör han egentligen inte hemma någonstans. Mot slutet av sitt liv - i Frankrike - är han bitter, våldsam, auktoritär och nitisk intill besatthetens gräns. Men dessförinnan har han i sitt yrke ägnat sig åt att ta vård om de allra mest sjuka och utsatta.

Född för över hundra år sedan, bär Clézios far med sig genom livet några av vår tids kännetecken: kluvenheten, gränsöverskridandet, det globala perspektivet. Ord som för övrigt också ringar in delar av sonens författarskap.

De retoriska kunniga har - allt sedan antikens dagar - ofta framhållit hur viktig inledningen på ett tal är. Den kallas för exordium och har en helt avgörande betydelse för hur väl en talare når fram med sitt budskap.

Främst är det tre saker som bör etableras i inledningen. Du som talare ska väcka åhörarnas intresse, du ska antyda vad talet ska handla om och du ska slutligen vinna åhörarnas förtroende.

Beroende på vilken typ av publik du talar till, kan detta dock ske på lite olika sätt. Därför är det viktigt att innan talet skrivs och framförs göra en analys av talsituationen.

Vad kan publiken om ämnet? Vilken inställning har de till det? Till mig som talare?

Ett av de mer berömda talen i retorikens historia, Martin Luther Kings "I Have a Dream" (1963): börjar så här:

I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.

Det är egentligen ett ganska långt tal, men i princip lyckas King med att klämma in alla de tre viktigaste kraven på en inledning redan i denna första mening. Att han är glad att vara på plats där vid Lincoln Memorial, för att tala om segregationen mellan svarta och vita i USA, uttrycker en respekt för dem som lyssnar. Att visa sig välvilligt inställd till sin publik och till situationen är ett effektivt sätt att vinna någons förtroende. Be inte om ursäkt för att du är där, se inte ut som du gör det av plikt eller tvång.

Att den här demonstrationen - där många andra också uppträdde, ex. Bob Dylan och Joan Baez - är av oerhört stor betydelse väcker naturligtvis intresse. Publiken får vara med om ett historiskt ögonblick - vad kan vara mer intresseväckande än det?

Slutligen nämner ju King också vad det hela ska handla om: frihet.

Mer än så behöver King inte säga. Han vet ju att de allra flesta som lyssnar är positivt inställda, såväl till honom som till hans ämne. Annars skulle de knappast vara på plats. Därmed finns det heller ingen anledning för King att hänga fast vid inledningen, att arbeta länge på att få publiken på sin sida. Han kan snabbt gå in på talets nästa steg: narratio - en berättelse som ger bakgrund.

Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation.

Om en månad är det 90 år sedan 1:a världskriget upphörde. Det kommer att uppmärksammas en hel del i böckernas värld. Här i Sverige finns ex. Peter Englunds Stridens skönhet och sorg snart ute i handeln. Enligt uppgift skriver han om första världskriget i "212 korta kapitel".

När det väl begav sig - 1914-18 - så tog det ett tag innan de riktigt stora böckerna om kriget kom ut. Både Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt och Ernest Hemingways Farväl till vapnen publicerades först 1929.

Av de bägge romanerna är Hemingways den minst krigiska. Där finns förvisso en klassisk skildring av den kaotiska italienska reträtten efter slaget vid Caporetto, hösten 1917. Men Hemingway hade själv inte deltagit i den - han kom till Italien först på våren 1918. Dessutom skänker kriget i slutändan bara djup åt det som är romanens verkliga tema: kärleken mellan ambulansföraren Frederick Henry och V.A.T.-sköterskan Catherine Barkley.

Remarques bok utspelar sig på en betydligt mer berömd front, vilket ju anges redan i titeln. Här står striderna, och inte minst det som kommit att bli sinnebilden för första världskriget - skyttegravskriget - i centrum. Remarque skriver utifrån egen, bitter erfarenhet.

Bägge böckerna innehåller förvisso skarp kritik gentemot kriget: mot retoriken, propagandan, meningslösheten. Mot de högre officerarnas och politikernas brist på medkänsla och mod. Men medan detta är själva ärendet för Remarque, så använder sig Hemingway snarare av de antikrigiska verktygen för att uttrycka en vision av livet: var sann, skala av all grannlåt - ty förr eller senare kommer du att prövas som människa genom någon form av lidande. Och när det sker, står du ensam i världen. Inte ens kärleken kan ändra på det.

Idag recenserar Mats Gellerfelt (lika entusiastisk som alltid) portugisen António Lobo Antunes senaste, till svenska översatta roman: Jag ska älska en sten. Något svalare i sitt omdöme är DN.s Steve Sem-Sandberg.

Själv tillhör jag dem som skulle ha föredragit om Antunes fått nobelpriset istället för den halvt oläslige José Saramago. Även om Antunes tappat något av sin kraft i de senaste romanerna, så är han fortfarande en oerhört drabbande författare. Hans huvudverk hittills är väl Fado Alexandrino, men jag skulle hellre föreslå Betraktelse över själens passioner (vilken titel!) som en ingång till författarskapet.

Egentligen undandrar sig Antunes romaner varje form av handlingsreferat - något som för mig utgör en varningsklocka. Men även om hans böcker är som långa dikter, där språket - som han själv har påpekat - är viktigare än intrigen, så är de ändå förvånansvärt rika på handling. I läsningen av honom kommer jag inte sällan att tänka på Shakespeare: samma slösande rikedom av händelser, dramatik, våld, ironi och svärta.

 
António Lobo Antunes, f. 1942

I Betraktelse över själens passioner smälter, som ofta hos Antunes, det personliga ihop med det allmänna. Portugals blodiga historia finns hela tiden närvarande i individerna, vilket ger såväl dem som boken en särskild dimension. Att betrakta själen är för psykiatrikern Antunes också att låta ett lands dunkla förflutna komma upp till ytan.

Och det är just i denna motsägelsefulla blandning mellan det individuella och det generella, mellan komik och tragik, mellan poesi och dramatik som António Lobo Antunes storhet ligger. Hos honom finns ingen syntes, bara ständig rörelse. Inte ens språket kommer någonsin till ro i hans värld.

På torsdag tillkännages vem som får årets nobelpris i litteratur. Här kommer motiveringen:

För ett författarskap fyllt till bredden med identiteters död och återuppståndelse. Genom att minera jaget, och sedan släppa ut det på stan, avvinner X den söndersprängda personan ständigt nya betydelser.

Kolera är endemisk bland annat vid Gangesdeltat i Indien. Till följd av det allt större utbytet mellan Indien och Europa under 1700-talet, så kom inte bara lyxvaror att fraktas hit till vår kontinent, utan också sjukdomar.

1834 var koleran här. Det första dokumenterade fallet i Sverige var en sjöman i Göteborg, Anders Rydberg. Att det återfanns just på västkusten är inte ägnat att förvåna. Båttrafiken på Asien utgick ju därifrån.

Men eftersom kolera orsakas av en bakterie som sprids förfärande fort i vatten, dröjde det inte länge förrän sjukdomen fick fäste också längre in i landet. I augusti kom den till Jönköping med ett resande teatersällskap, som gästspelat just i Göteborg.

En av dem i sällskapet som insjuknade var Anders Collberg, en på sin tid tämligen berömd skådespelare. Han ansågs som mycket vacker, och gjorde under tidigt 1830-tal succé i diverse tragiska roller på Kungliga teatern (Operan) i Stockholm.

Nu bryr sig som bekant döden inte om vem du är, och Collberg avled efter några dagar. Hans lik ställdes upp på lit de parade på en gata i Jönköping. Rusningen dit blev stor; en kvinna klippte till och med en lock från den bildsköne tragikaktörens hår.

Följden blev att hon själv drabbades av farsoten. Beundrarinnan och ytterligare ungefär en sjättedel av Jönköpings befolkning dog. Bland offren fanns författaren Viktor Rydbergs mor.

Gjutjärnskors till minne av A. Collberg. Slottkyrkogården, Jönköping

Det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta - det menade Esaias Tegnér. Och därmed myntade han också ett av sina många bevingade uttryck (han har förmodligen svenskt rekord i sådana). Dessutom så sammanfattade han - och drog upp riktlinjerna för - ett estetiskt och filosofiskt ideal som varit, och som kom att bli, förhärskande.

Men vid förra sekelskiftet hände något.

Och vad det var, kan illustreras med hjälp av den grekisk-sicilianske konstnären Giorgio de Chirioco. Hans metafysiska bilder, som i mångt blev startskottet för surrealismen, bär nämligen just en sådan mystisk, aningsfylld prägel, som antyder mer än den utsäger. Alltså det som Tegnér vände sig emot.

För vad är det egentligen som pågår i målningen ovan? En geometriskt komponerad stadsinteriör, kanske ett torg. En flicka full av liv, rörelse och lek. En högrest, hotfull skugga utspilld på en gul, ljusdränkt yta. Och så i fjärran: en absintgrön himmel.

Det är ett spel av kontraster, ett drama i vardande. Kommer flickan och skuggan att mötas? Vad händer då? Och vagnen med öppna dörrar i förgrunden, vad fyller den för funktion? Varför är den tom?

Alla dessa frågor utgör ett problem. Eller snarare svaren på dem. För vartenda svar som ges, varenda koncensus som uppnås förminskar tavlan. Tar ifrån den något av dess kraft. I samma ögonblick som det grumliga klarnar, urvattnas målningen.

Därför lyder 1900-talets credo snarare: det är bättre att säga för litet än för mycket. Vara lite dunkel, helt enkelt.