Dunkla hot
Det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta - det menade Esaias Tegnér. Och därmed myntade han också ett av sina många bevingade uttryck (han har förmodligen svenskt rekord i sådana). Dessutom så sammanfattade han - och drog upp riktlinjerna för - ett estetiskt och filosofiskt ideal som varit, och som kom att bli, förhärskande.
Men vid förra sekelskiftet hände något.
Och vad det var, kan illustreras med hjälp av den grekisk-sicilianske konstnären Giorgio de Chirioco. Hans metafysiska bilder, som i mångt blev startskottet för surrealismen, bär nämligen just en sådan mystisk, aningsfylld prägel, som antyder mer än den utsäger. Alltså det som Tegnér vände sig emot.
För vad är det egentligen som pågår i målningen ovan? En geometriskt komponerad stadsinteriör, kanske ett torg. En flicka full av liv, rörelse och lek. En högrest, hotfull skugga utspilld på en gul, ljusdränkt yta. Och så i fjärran: en absintgrön himmel.
Det är ett spel av kontraster, ett drama i vardande. Kommer flickan och skuggan att mötas? Vad händer då? Och vagnen med öppna dörrar i förgrunden, vad fyller den för funktion? Varför är den tom?
Alla dessa frågor utgör ett problem. Eller snarare svaren på dem. För vartenda svar som ges, varenda koncensus som uppnås förminskar tavlan. Tar ifrån den något av dess kraft. I samma ögonblick som det grumliga klarnar, urvattnas målningen.
Därför lyder 1900-talets credo snarare: det är bättre att säga för litet än för mycket. Vara lite dunkel, helt enkelt.
