Läkekonstens fäder
Hippokrates - läkekonstens fader. Fast nyare forskning har antytt att han plockat en hel del från Egypten och Mesopotamien. Vilket i sig inte är ägnat att förvåna, då Medelhavet under antiken utgjorde en svårligen överskattad förbindelselänk mellan södra Europa, norra Afrika och Mellanöstern. Det lilla vi vet om Hippokrates pekar dessutom mot att han hörde hemma på ön Kos, och alltså befann sig mitt i korsdraget från de tre kontinenterna. Men egentligen är han väldigt otydlig, faktiskt mer av en tradition än en person.
Till detta kommer, att en viktig del av Hippokrates arbetssätt - hur systematisk han än må ha varit - verkar ha bestått av att ta över äldre tankegods och spekulera sig fram till vissa slutsatser. Där finns förvisso ett prövande och lite skeptiskt förhållningssätt till världen och vetenskapen. Men där finns också empiriska studier som enbart tjänar till att befästa redan etablerade sanningar, inte till att få fram nya resultat.
Kanske är Hippokrates främsta insats att han - i likhet med en hel del andra grekiska vetenskapsmän - minskade gudarnas makt över vetenskapen. I Mesopotamien var en "läkares" främsta uppgift att komma underfund med vilken gud som orsakat den sjukdom som en patient led av. Ty endast genom att blidka guden - göra bot för sin missgärning - kunde patienten hoppas på att tillfriskna.
Yngre än Hippokrates är Herofilos (200-tal f.Kr.). Han gick på många sätt betydligt längre än Hippokrates i ett empiriskt arbetssätt. Han undersökte hjärnan och synnerven, utförde dissektioner av fortplantningsorganen och polemiserade mot Aristoteles uppfattning att sädesvätska bildas i blodkärlen. Herofilos menade istället att den bildas i testiklarna, vilket ju får anses vara en tanke med viss bäring.
I slutändan är väl ett epitet som "läkekonstens fader" dock föga fruktbart. Det pekar på ett ursprung, en punkt där allting börjar. Och då måste man först komma överens om vad det är som ska börja. Empiriskt baserade slutsatser och evidensstudier - eller spekulation grundad på snille, smak och tradition?
Går det att hitta ett tillfälle när skiftet gud vs. emperi sker? Varför lämnade man det första perspektivet egentligen?
Fråga: Varför är näktergalen besjungen? Författarens okunskap eller gillar genomsnittseuropen verkligen vansinnesknarret/knäppet?
empere - empire - empiri
Nej, det går inte att hitta ETT tillfälle. Det är en process. Några orsaker som brukar framhållas är de grekiska gudarnas "mänskliga" drag: de är avundsjuka, giriga, maktlystna etc. Vidare att grekernas många kontakter med folk runt Medelhavet ledde till att deras syn på sig själva (och religionen) delvis relativiserades. Samhällslagarnas uppkomst ledde för det tredje till frågor om inte också naturen hade lagar som kunde avslöjas, upptäckas. Och, allra sist, genomslaget för (partiell) demokrati i vissa stadsstater gynnar även vetenskapen. A säger en sak, B en annan. C bildar en syntes.
Näktergalen besjungs nog delvis för att den blandats ihop med ex. koltrasten, delvis för att den kommit att bli en litterär figur som lever vidare oavsett biologisk korrekthet.
