Dansk is

Likväl är det icke utan faror. Man sover även på natten i släden, ty på grund av de korta dagarna är det nödvändigt att tillryggalägga större delen av resan nattetid. Då händer det, att de som somnar in, till en början känner vissa smärtor i trakten av njurarna. Därpå följer domning i lederna och känslolöshet, och man dör av kölden.

Så rapporterar den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti från vårt land på 1670-talet. Han är tämligen imponerad av hur förhållandevis smärtfritt det är att resa här. Det är lätt att få tag i åkdon och uthärdliga nattläger. Bönderna är tjänstvilliga, sängarna "rätt goda".

Mindre nöjd är italienaren med maten, som mestadels sägs bestå av saltat och rökt fläsk samt nötkött. Ölet smakar rök och är tjockt och svart.

Som framgår av citat ovan är resor vintertid emellertid ganska riskfyllda. Förutom kölden utgör också bräckliga isar en fara. Faktiskt är det så vanligt att slädar försvinner ned i djupen, att olyckor av det slaget varken förvånar eller förskräcker, skriver Magalotti.

Under det vid jämförelse mycket kalla 1600-talet är dock de svenska isarna säkra från jul till mars. De danska, däremot, är alltid farliga. De höll förvisso för Karl X, men en dansk is kan spricka när som helst. 

Därför kallas också klena isar i gemen för "danska isar". Och enligt Magalotti anspelar detta ordstäv för en svensk inte bara på det frusna vattnet, utan också på den danska nationens karaktär.

Den är som en aprilis: "falsk och föga att lita på". 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0