Historiens drivkrafter

Man brukar tala om historiens drivkrafter; alltså om ett slags motorer som driver på historien. En historiematerialist kan hävda att den dagliga kampen för brödet ständigt hållit det förflutna i rullning. En idealist, däremot, pekar hellre på idéer, på att den mänskliga tanken är vad som för utvecklingen framåt.

Att franska revolutionen alls ägde rum kan således förklaras på olika sätt. Antingen läggs tonvikten på de svältande massorna, på den franska statens ansträngda finanser, på handelskonkurrensen från Storbritannien. Eller också riktas fokus mot upplysningsidéerna - och då inte minst mot det hätska ifrågasättandet av relationen mellan folk och furste.

En mycket betydelsefull drivkraft av det senare slaget är nationalismen. Den innebär att en människas nationella tillhörighet tar sig uttryck i en ideologi. Hemvisten i just den eller den nationen kläs i vissa attribut och ges en särskild motivering. Exempelvis kan man tänka sig att den nationella karaktären sitter i blodet, i folksjälen, i rasen. Man har blivit en del av en nation genom födelsen in i den ('nation' kommer av latinets natio - 'födelse, släkt, folkslag') Då blir språk, kultur, religion och tradition honnörsord. Och nazismen vinkar om hörnet.

Men det går också att tänka sig nationstillhörigheten som någonting konstruerat. Som ett ord på ett papper, eller rättare sagt som en äkthetsstämpel i ett pass. Att tillhöra en nation är att vara medborgare i den. Det är fullt möjligt att vara en del av flera nationer, att omfattas av dubbla lojaliteter och att hålla en flagga i varje hand. Dessutom går det att byta nationstillhörighet. Betydelsen är politisk: att vara medborgare i ett land är att utgöra en politisk kraft.



Var man än väljer att lägga tyngdpunkten, är det svårt att hitta en mellanstatlig konflikt under de senaste tvåhundra åren, där inte nationalismen på ett eller annat sätt varit inblandad. Även i många inomstatliga konflikter har nationalismen varit ett nog så viktigt inslag; exempelvis i Österrike-Ungern innan första världskriget. Eller i dagens Irak.

Med detta sagt kan man ju ändå inte låta bli att fråga sig, om det ens finns något sådant som historiens drivkrafter. Kanske är detta med det förflutnas motorer till syvende och sist endast en efterhandskonstruktion: de efterlevandes sätt att bringa ordning i kaos.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0