Till grammatikens lov

I Torgny Lindgrens underbara Merabs skönhet (1983) böjs verbet "att dö" konsekvent med dödde i preteritum (imperfekt). Ja, Lindgren går till och med så långt att han på ett ställe använder har dödde som supinumform.

Annars utgör ju döden ofta adjektivkramarnas favoritobjekt. För adjektiv som död, döv och flintskallig går inte att kompareras, heter det. Döv, dövare, dövast? Nej, nej! Antingen är man döv, eller så är man det inte. Och: ett hårstrå på huvudet innebär att man inte längre är flintskallig. Så hur skulle det kunna böjas?

Och så vidare.

Några - som, misstänker jag, Fredrik Lindström - hävdar dock att det går alldeles utmärkt att bända på döden. Död, dödare, dödast - se där hur enkelt det var!

Själv tycker jag att den typen av diskussioner är grammatikens själva kärna. För vad är egentligen grammatik om inte ett språk om språket? Ett verktyg för att komma åt det som vi använder för att komma åt nästan allting annat: orden, meningarna, texten och talet.

Att öva sig i och lära sig grammatik är att utveckla ett slags metatänkande. Det är att ställa sig utanför sig själv som språkbrukare och titta in.

Så det är bara att traggla på.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0