Någonstans i cirkusen runt Peter Doherty finns naturligtvis också musiken. Och den har faktiskt hamnat mer och mer i blickfånget på senare år, sedan förhållandet till Kate Moss tagit slut och Doherty, med varierande resultat, försökt att tackla sitt drogberoende. På NME:s lista över de bästa albumen från 2000-talet hamnade nyligen Libertines bägge skivor på plats 2 respektive 24. Babyshambles Down in Albion (2005) upptar plats 35. I synnerhet Up the Bracket ses som ett mästerverk. På en annan lista av NME, där de främsta brittiska albumen någonsin räknas upp, placerar sig Up the Bracket på tionde plats.
Både Libertines och Babyshambles förenar i det närmaste trallvänliga melodislingor med lagom farliga, oborstade gitarriff och ett emellanåt tämligen elegiskt tilltal. Som musikaliska förebilder har Doherty nämnt The Smiths, Sex Pistols och Oasis. Kännarna av dessa grupper letar mer än gärna efter lånade ackordföljder och alluderande textrader i efterföljarens produktion.
Dohertys texter innehåller ofta lekfulla vändningar (”charm the bees’ knees off the bees”), hyfsat lärda anspelningar, nonsensrim á la Lewis Carroll och dubbelbottnade textrader. Vad som är självbiografiskt och inte ger den skandalintresserade skäligt med huvudbry. ”Can´t Stand Me Now” rotar troligtvis i det infekterade förhållandet mellan Doherty och Barât. En sång som ”What Katie Did” handlar väl om Kate Moss – fastän den bevisligen skrevs innan de två var ett par?
Doherty tycks vidare besatt av den engelska särarten – något som till viss del förklarar varför hans bägge band egentligen är väldigt brittiska fenomen. I en låt som ”Albion” målas ett England upp som består av ”Gin in tea cups/ Leaves on the lawn/ Violence in bus stops/ And a pale thin girl with eyes forlorn.” I “Fuck Forever” talar han om “New Labour and Tory/ Purgatory and no happy families.” Doherty är även svag för historiska utflykter, något som inte minst märks i hans kritikerrosade soloalbumGrace/Wasteland från i våras. Där djupdyker han i både sin egen släkts (”The Last of the English Roses”) och i örikets historia:
Ibland uppvisar Dohertys texter en skörhet som avslöjar den noggrannhet med vilken han trots allt väljer sina ord: Alarm bells ring when you say your heart still sings/ When you´re with me (”Music When The Lights Go Out” – för övrigt en alludering på Percy Bysshe Shelleys ”Music When Soft Voices Die”). Hans förkärlek för de romantiska poeterna är uppenbar. Ett närmast naturlyriskt nummer som ”I Am the Rain” innehåller rader som:
My friend the wind, with breath he is twinned
Blow high or low high tornadoes to spin
My mother the cloud, in widows black shroud
Gives birth to the earth before fields can be ploughed
My cousin the snow lays blankets below
States that her flakes are just threads to be sewn
My rival the sun, it ripens the plum
Is feared and revealed it gives sight to the gun
Nämnde Shelley viskar i vinden. Och Lord Byrons och William Blakes diaboliska apparitioner tycks passa den ångestridne Doherty som hand i handske.
På senare år har han också allt oftare uppträtt på egen hand, en kantstött bard med blott en akustisk gitarr. Otaliga är de privatinspelningar som finns på Youtube där han tar sig an egna och andras låter. Sena nätter kan vi se honom sitta, inte sällan drogpåverkad, i en kvart någonstans i London och med sin på en gång hesa och litet späda röst ge ett mer eller mindre autentiskt uttryck åt Culture Clubs ”Karma Chameleon” eller Whams ”Last Christmas”.
I dessa ögonblick framstår han som vem som helst som tar plats framför en webbkamera och sjunger in några smetiga covers därför att andan faller på. Det skapar en dunkel intimitet med de mest inbitna beundrarna. Någon som vanligtvis befinner sig i ett annat solsystem ifråga om kändisskap och musikalitet, tar plötsligt plats i deras vardagsrum. Att det på samma plattform finns klipp som visar hur Doherty injicerar droger, släpps ut från fängelser eller jagas av glupande paparazzifotografer är väl i slutändan bara logiskt. Det självförbrännande geniet lever numera sitt eviga liv inför öppen ridå i rymden.
I kväll och imorgon spelar han dessutom i Stockholm och Malmö.
Den 25 juli 2003 bröt sig en ung man in i gitarristen, låtskrivaren och libertinessångaren Carl Barâts lägenhet i London. Bytet blev bland annat en gitarr, en dvd-spelare, några böcker och en bärbar dator. Några veckor senare dömdes gärningsmannen till sex månaders fängelse, ett straff som dock kortades ned till två månader.
Vid den här tiden – sommaren 2003 – hade Dohertys och Barâts band The Libertines funnits i lite olika konstellationer och under olika namn i ungefär sex år. De två vännerna hade träffats i London genom Dohertys äldre syster, som läste vid samma universitet som Carl Barât. Barât spelade gitarr och sjöng på lokala syltor. Officerssonen Doherty var en musikintresserad tonåring med strålande studieresultat och ett första pris i en lyriktävling (vilket innebar att han fick resa på en kort turné till Ryssland) som främsta meriter.
När bandet var färdigformat spreds efterhand ryktet om The Libertines på Londons musikscen i början av 2000-talet. Framförallt var det deras vilda, tumultartade konserter som banade väg för dem. Doherty och Barât hade exempelvis ett sätt att dela mikrofon på, som dels alstrade en sällsamt magisk energi, dels påminde om The Beatles tidiga live-framträdanden.
2002 kom så debutalbumet, Up the Bracket, producerat av Mick Jones från The Clash. När det släpptes på nytt ett år senare, med ett extraspår, hade gruppen redan börjat sticka ut som en representant för ännu en våg av den s.k. indierocken. För efter att band som Blur och Oasis erövrat världen på 1990-talet hade den brittiska alternativa rockmusiken nu ett stigande behov av värdiga arvtagare. Och Libertines sågs just som sådana.
Men frontfigurerna Doherty och Barât fogade sig dessutom till en annan brittisk musiktradition, nämligen den av, låt oss kalla det mytiska, låtskrivarpar. Lennon-McCartney. Jagger-Richards. Morrissey-Marr – och så då Doherty-Barât.
Alla de givna ingredienserna tycktes omedelbart finnas där. Talangen och drogerna. Gränsöverskridandet, själsfrändskapen och konflikterna. Blandningen av fokusering, lekfullhet och nonchalans. Dessutom viskades det om att Dohertys och Barâts symbios även inbegrep en sexuell dimension; något som senare har förnekats av Carl Barât.
Redan från början fanns det också ett ödesmättat drag av kaos och undergång runt frontmännen. Famösa blev deras s k guerilla gigs, oannonserade spelningar som iståndsattes med kort varsel. Ofta ägde de rum i den lägenhet som Doherty och Barât ett tag delade på 112a Teesdale Street i Bethnal Green. De kallade bostaden The Albion Rooms. Detta gamla ord för Storbritannien, Albion, har sedan regelbundet återkommit i Dohertys produktion, i såväl böcker som låtar.
Internet och modern kommunikationsteknik utnyttjades av fansen för att följa och föreviga bandets nyckfullheter. Bootleg-inspelningar och hemsnickrade filmer och konsertupptagningar spreds broderligt bland de mest begeistrade. Blandningen av punkens fuck you-attityd och rockens glorifiering av sex och droger tycktes fungera utmärkt även i den postmoderna eran. Namnet Libertines var, när allt kommer omkring, valt med viss omsorg.
Vid tiden för deras andra – och möjligen sista – album, The Libertines, 2004, hade bandets interna slitningar och Dohertys eskalerande drogmissbruk blivit något av en löpsedelsföljetong. Under studioarbetet med skivan fick vakter hyras in för att hålla isär de forna vännerna. Då hade redan inbrottet i Barâts lägenhet ägt rum. Carl Barât och de övriga i bandet hade också upprepade gånger sagt åt Doherty att han måste ta itu med sina drogproblem om han ville fortsätta spela och turnera med dem. Enligt Doherty var det dock snarare konstnärliga meningsskiljaktigheter som låg bakom brytningen.
När skivan väl släpptes var bandet i praktiken upplöst. Doherty fortsatte med sitt nya band, Babyshambles, och rönte så småningom betydande framgångar. Samtidigt var han ett ständigt ämne för tabloidpressen. När han därtill inledde ett förhållande med supermodellen Kate Moss, stod det klart att han var på väg att bli ytterligare ett av den moderna medielogikens många offer. För trots att han hela tiden skrev ny musik av hög karat och uppnådde flera tio-i-topp placeringar, och trots ihärdiga rykten om att The Libertines skulle återförenas, så handlade Dohertys berömdhet under åren runt 2007 enbart om två saker: crack och Kate Moss.
