La Belle et la Bête (del 1)

Den 25 juli 2003 bröt sig en ung man in i gitarristen, låtskrivaren och libertinessångaren Carl Barâts lägenhet i London. Bytet blev bland annat en gitarr, en dvd-spelare, några böcker och en bärbar dator. Några veckor senare dömdes gärningsmannen till sex månaders fängelse, ett straff som dock kortades ned till två månader.

Den dömdes namn var Peter Doherty.



Vid den här tiden – sommaren 2003 – hade Dohertys och Barâts band The Libertines funnits i lite olika konstellationer och under olika namn i ungefär sex år. De två vännerna hade träffats i London genom Dohertys äldre syster, som läste vid samma universitet som Carl Barât. Barât spelade gitarr och sjöng på lokala syltor. Officerssonen Doherty var en musikintresserad tonåring med strålande studieresultat och ett första pris i en lyriktävling (vilket innebar att han fick resa på en kort turné till Ryssland) som främsta meriter.

När bandet var färdigformat spreds efterhand ryktet om The Libertines på Londons musikscen i början av 2000-talet. Framförallt var det deras vilda, tumultartade konserter som banade väg för dem. Doherty och Barât hade exempelvis ett sätt att dela mikrofon på, som dels alstrade en sällsamt magisk energi, dels påminde om The Beatles tidiga live-framträdanden.

2002 kom så debutalbumet, Up the Bracket, producerat av Mick Jones från The Clash. När det släpptes på nytt ett år senare, med ett extraspår, hade gruppen redan börjat sticka ut som en representant för ännu en våg av den s.k. indierocken. För efter att band som Blur och Oasis erövrat världen på 1990-talet hade den brittiska alternativa rockmusiken nu ett stigande behov av värdiga arvtagare. Och Libertines sågs just som sådana.

Men frontfigurerna Doherty och Barât fogade sig dessutom till en annan brittisk musiktradition, nämligen den av, låt oss kalla det mytiska, låtskrivarpar. Lennon-McCartney. Jagger-Richards. Morrissey-Marr – och så då Doherty-Barât.

Alla de givna ingredienserna tycktes omedelbart finnas där. Talangen och drogerna. Gränsöverskridandet, själsfrändskapen och konflikterna. Blandningen av fokusering, lekfullhet och nonchalans. Dessutom viskades det om att Dohertys och Barâts symbios även inbegrep en sexuell dimension; något som senare har förnekats av Carl Barât.

Redan från början fanns det också ett ödesmättat drag av kaos och undergång runt frontmännen. Famösa blev deras s k guerilla gigs, oannonserade spelningar som iståndsattes med kort varsel. Ofta ägde de rum i den lägenhet som Doherty och Barât ett tag delade på 112a Teesdale Street i Bethnal Green. De kallade bostaden The Albion Rooms. Detta gamla ord för Storbritannien, Albion, har sedan regelbundet återkommit i Dohertys produktion, i såväl böcker som låtar.

Internet och modern kommunikationsteknik utnyttjades av fansen för att följa och föreviga bandets nyckfullheter. Bootleg-inspelningar och hemsnickrade filmer och konsertupptagningar spreds broderligt bland de mest begeistrade. Blandningen av punkens fuck you-attityd och rockens glorifiering av sex och droger tycktes fungera utmärkt även i den postmoderna eran. Namnet Libertines var, när allt kommer omkring, valt med viss omsorg.

Vid tiden för deras andra – och möjligen sista – album, The Libertines, 2004, hade bandets interna slitningar och Dohertys eskalerande drogmissbruk blivit något av en löpsedelsföljetong. Under studioarbetet med skivan fick vakter hyras in för att hålla isär de forna vännerna. Då hade redan inbrottet i Barâts lägenhet ägt rum. Carl Barât och de övriga i bandet hade också upprepade gånger sagt åt Doherty att han måste ta itu med sina drogproblem om han ville fortsätta spela och turnera med dem. Enligt Doherty var det dock snarare konstnärliga meningsskiljaktigheter som låg bakom brytningen.

När skivan väl släpptes var bandet i praktiken upplöst. Doherty fortsatte med sitt nya band, Babyshambles, och rönte så småningom betydande framgångar. Samtidigt var han ett ständigt ämne för tabloidpressen. När han därtill inledde ett förhållande med supermodellen Kate Moss, stod det klart att han var på väg att bli ytterligare ett av den moderna medielogikens många offer. För trots att han hela tiden skrev ny musik av hög karat och uppnådde flera tio-i-topp placeringar, och trots ihärdiga rykten om att The Libertines skulle återförenas, så handlade Dohertys berömdhet under åren runt 2007 enbart om två saker: crack och Kate Moss.


Kommentarer
Postat av: Åsa Lundstedt

Tycker mycket om det du skrev! Spännande att se en del sunda grejer och inte bara det vanliga grejerna som man kan se om varenda dag. ;)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0