Patrik Godin

Någonstans i cirkusen runt Peter Doherty finns naturligtvis också musiken. Och den har faktiskt hamnat mer och mer i blickfånget på senare år, sedan förhållandet till Kate Moss tagit slut och Doherty, med varierande resultat, försökt att tackla sitt drogberoende. På NME:s lista över de bästa albumen från 2000-talet hamnade nyligen Libertines bägge skivor på plats 2 respektive 24. Babyshambles Down in Albion (2005) upptar plats 35. I synnerhet Up the Bracket ses som ett mästerverk. På en annan lista av NME, där de främsta brittiska albumen någonsin räknas upp, placerar sig Up the Bracket på tionde plats.

Både Libertines och Babyshambles förenar i det närmaste trallvänliga melodislingor med lagom farliga, oborstade gitarriff och ett emellanåt tämligen elegiskt tilltal. Som musikaliska förebilder har Doherty nämnt The Smiths, Sex Pistols och Oasis. Kännarna av dessa grupper letar mer än gärna efter lånade ackordföljder och alluderande textrader i efterföljarens produktion.

Dohertys texter innehåller ofta lekfulla vändningar (”charm the bees’ knees off the bees”), hyfsat lärda anspelningar, nonsensrim á la Lewis Carroll och dubbelbottnade textrader. Vad som är självbiografiskt och inte ger den skandalintresserade skäligt med huvudbry. ”Can´t Stand Me Now” rotar troligtvis i det infekterade förhållandet mellan Doherty och Barât. En sång som ”What Katie Did” handlar väl om Kate Moss – fastän den bevisligen skrevs innan de två var ett par?

Doherty tycks vidare besatt av den engelska särarten – något som till viss del förklarar varför hans bägge band egentligen är väldigt brittiska fenomen. I en låt som ”Albion” målas ett England upp som består av ”Gin in tea cups/ Leaves on the lawn/ Violence in bus stops/ And a pale thin girl with eyes forlorn.” I “Fuck Forever” talar han om “New Labour and Tory/ Purgatory and no happy families.” Doherty är även svag för historiska utflykter, något som inte minst märks i hans kritikerrosade soloalbum Grace/Wasteland från i våras. Där djupdyker han i både sin egen släkts (”The Last of the English Roses”) och i örikets historia:

Kids knee-deep in rubble

London urchins grey with dust

Packed off ours in evacuations

To farmers' wives

(”1939 Returning”).

Ibland uppvisar Dohertys texter en skörhet som avslöjar den noggrannhet med vilken han trots allt väljer sina ord: Alarm bells ring when you say your heart still sings/ When you´re with me (”Music When The Lights Go Out” – för övrigt en alludering på Percy Bysshe Shelleys ”Music When Soft Voices Die”). Hans förkärlek för de romantiska poeterna är uppenbar. Ett närmast naturlyriskt nummer som ”I Am the Rain” innehåller rader som:

My friend the wind, with breath he is twinned

Blow high or low high tornadoes to spin

My mother the cloud, in widows black shroud

Gives birth to the earth before fields can be ploughed

My cousin the snow lays blankets below

States that her flakes are just threads to be sewn

My rival the sun, it ripens the plum

Is feared and revealed it gives sight to the gun

Nämnde Shelley viskar i vinden. Och Lord Byrons och William Blakes diaboliska apparitioner tycks passa den ångestridne Doherty som hand i handske.

På senare år har han också allt oftare uppträtt på egen hand, en kantstött bard med blott en akustisk gitarr. Otaliga är de privatinspelningar som finns på Youtube där han tar sig an egna och andras låter. Sena nätter kan vi se honom sitta, inte sällan drogpåverkad, i en kvart någonstans i London och med sin på en gång hesa och litet späda röst ge ett mer eller mindre autentiskt uttryck åt Culture Clubs ”Karma Chameleon” eller Whams ”Last Christmas”.

I dessa ögonblick framstår han som vem som helst som tar plats framför en webbkamera och sjunger in några smetiga covers därför att andan faller på. Det skapar en dunkel intimitet med de mest inbitna beundrarna. Någon som vanligtvis befinner sig i ett annat solsystem ifråga om kändisskap och musikalitet, tar plötsligt plats i deras vardagsrum. Att det på samma plattform finns klipp som visar hur Doherty injicerar droger, släpps ut från fängelser eller jagas av glupande paparazzifotografer är väl i slutändan bara logiskt. Det självförbrännande geniet lever numera sitt eviga liv inför öppen ridå i rymden.

I kväll och imorgon spelar han dessutom i Stockholm och Malmö.