Patrik Godin

Om man inte är intresserad - vilket jag inte råkar vara - så orsakade detta med kronprinsessans förlovning föga bubbel i mellangärdet.

Roligare var det då att höra om de så kallade kyrktidningarna som Expressen, vid dagen för det stora kungörandet, sände till konkurrenten Aftonbladet.

Expressen hade nämligen fått nys om det hela - förmodligen via en läcka hos Reinfeldt eller hos hovet - och ville naturligtvis vara säkra på att de och endast de skulle få breaka denna nyhet för världen. Följaktligen lät de trycka några tidningsex. tidigt på morgonen i tisdags, i vilka de toppade med helt andra nyheter.

Därefter sände man tidningarna, de "falska", till Aftonbladet.



(VEM KAN MAN LITA PÅ?)

Detta, att skicka kyrktidningar till konkurrenter, var tydligen vanligare förr, då information inte var lika lättillgängligt. Hur vanligt, vet bara tidningsfolk. Men det är onekligen en ganska kittlande företeelse - kanske framför allt därför att den tycks vara på väg in i historiens dimmor.

Läser Harry Martinson och gläds åt att han fortfarande lever som poet. Annars är det lätt att tro motsatsen. Bortsett från ett och annat antologinummer - såsom "På Kongo", "Kväll i inlandet" och 12:e sången i Aniara - undrar jag hur många som läser honom idag. Kanske har de senaste årens återutgivning av hans verk hjälpt till något. Kanske finns det en och annan 40-talist som bläddrar lite förstrött i Nässlorna blomma (bara pluralformen på verbet skrämmer väl bort alla födda efter 1960) eller Vägen till Klockrike för att minnas sin skoltid.

Men poeten Martinson, i synnerhet den som skrev Nomad, Natur och Passad är ytterst läsvärd. Nog finns här ett "visst gnäll", som en kulturskribent på Expressen uttryckte det för ett antal år sedan. Men endast en författare med Harry Martinsons språkliga klangträff kan komma undan med en sådan lättköpt analogi, med ett sådant trivialt tankegods som i dikten "Fjärilen":

Född till att vara fjäril

fladdrar min svala låga

på gräsets tunga sammet.

Barnen jaga mig. Solen går ned bortom malvorna och tuvan,

räddar mig till natten.

Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,

jag lyssnar till dess strålar.

Mina ögon få hinnor till skydd.

Mina vingar sammanklibbas av dagg.

Jag sitter på nässlan.

Att åstadkomma en sådan magi av detta - ett snilles signum.

Kejsaren av Yongleperioden (1403-25) är berömd för två saker. För det första levde under honom en av de stora kinesiska upptäckarna, eunucken Cheng Ho, bättre känd som storamiral San Pao. Denne reste vida omkring, till Östafrika, Indien, Maldiverna, Östtimor, Borneo. Om resultatet av dessa resor blivit mer bestående - nästan ett sekel innan portugiserna kom igång på allvar - hade världen kunnat se annorlunda ut idag.

För det andra färdigställdes under Yongleperioden det kejserliga platsområde, som sedan kom att fungera som Kinas regeringssäte under flera hundra år. Vi känner det som Förbjudna staden.

Principen för Förbjudna staden vilar på tanken att kejsaren är solens motsvarighet på jorden. Därför måste även hans residens uttrycka och understryka denna världsbild. Själva området når man genom Himmelska fridens port (där ett porträtt av Mao numera sitter). Den södra delen av palatsområdet var till för ceremonier och audienser. Där återfinns även De tre stora hallarna, bland vilka Den yttersta harmonins hall är den kändaste.

I den norra delen av området bodde kejsaren och hans familj. I mindre boningar runt de mer privata palatsen inhystes många av kejsarens konkubiner. De var inte sällan fattiga kvinnor av folket, och en del av dem hade bara fått en enda natt med honom. Därefter var de fast i området för gott, ty den som delat säng med himmelens son kunde inte gärna släppas ut i världen igen.

1924 jagades den siste kejsaren, Puyi, bort från palatsområdet. Han hade då redan tvingats abdikera 1912.

Årets kulturhändelse är såklart inte den där kulturutredningen som kom härförleden; ni vet den där som ingen har läst men som en och annan stackare ändå har dristat sig till att tycka nåt om.

Nej, det är ju idag den äger rum, kulturhändelsen. För att nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk slumpas ut på bokrean för 59 kr styck, det är det största som hänt i det här gamla riket på år och dar. Tänk den unge konfirmandens min när femtio hårda paket rullas in på en vagn. Och när han sedan börjar öppna, inför ögonen på släkten, och bok på bok med vitt omslag och röda och svarta tryckbokstäver poppar fram.

Redan i vår kan konfirmanden somna in med novellen "Dygdens lön" från Giftas uppslagen på bröstet.

Vill man ta i lite mindre, så köp ett par enstaka ex och ge bort styckevis på bemärkelsedagar och till jul. Missa inte de stora romanerna förstås, såsom Tjänstekvinnans son och Röda rummet. Men en bloggbok som Inferno eller en dokusåpa som En dåres försvarstal kan nog också slå an en sträng i mången gymnasist. Den senare finns dessutom på franska, för den som föredrar ett riktigt kulturspråk.

Såren i det småländska skogslandskapet är fortfarande enorma, så här mer än fyra år efter "Gudrun". Stormfällda träd och ris och buskar i bråte på bråte på den snötäckta marken. Och här i trakterna kring Nydala kyrka och klosterruin, reser sig de packade timmerstockarna pyramidhöga framför lador och vid vägkanter.

På en av det gamla cistercienserklostrets raserade väggar finns en minnestavla. Där berättas bland annat hur Kristian Tyrann - på genomresa - som tack för den gästvänlighet som visades honom lät dränka en av munkarna i den närbelägna sjön. Det är en historia som ännu lever i bygden. Men för mig låter den som propaganda från Gustav Vasas kansli.

Globalt sett äger naturligtvis varken Gudruns eller den danske kungens onda härjningar samma tyngd som den nuvarande ekonomiska krisen. Ännu vet vi inte ens exakt vad krisen kommer att innebära: hur stark den blir, hur världen efter den kommer att se ut. Att dess verkningar dock knappast blir avläsbara i ett sårigt svenskt skogslandskap eller på ett minnesmärke, därom torde vi kunna enas.

Människor blir arbetslösa, tvingas går från hus och hem - det är förvisso påtagligt. Men ändå finns det något ogripbart runt hela den finansiella krisen, som kallats den värsta sedan 1930-talet. Den går liksom inte att ringa in och nåla fast. Är en storm som innehåller någonting utöver stormens vanliga attribut. Och det har inte bara att göra med att den ännu inte dragit förbi.

I den femte sången i "Den gudomliga komedin", ställs hinsidesresenären Dante inför de som syndat i kärlek. De befinner sig i den andra kretsen, av sammanlagt nio. Och de som sitter här straffas, i enlighet med karaktären på deras brott, genom att en stark vind ständigt kastar omkull dem. Den aldrig vilande vinden är en symbol för de köttsliga syndarnas otrogna, flyktiga natur:

Avgrundsorkanen, vilken aldrig vilar 
Släpar de dömda med sig som sitt byte
Och pinar dem med kast och slag och stötar.

Ett av paren Dante möter i den andra kretsen är Paolo och Francesca. Francesca giftes bort med en betydligt äldre man och bedrog sedan honom med sin svåger, Paolo. Pilgrimen Dante rörs till tårar av deras öde. Och det är just i sådana scener som komedin, sin ganska brutala människosyn till trots, framstår som mänsklig.

Längst ned i den nionde kretsen återfinns förrädarna: Brutus och Cassius som mördade Caesar, och Judas Iskariot som förrådde Jesus. De är dömda till en evighet i en förfrusen värld, där kyliga vindar sveper över det karga, ödsliga islandskapet. Lucifer, som satte sig upp mot Gud, tuggar oupphörligen på Judas.

Dantes gudomliga komedi uttrycker en världsbild och en moral som på många sätt är oss främmande. Det är naturligtvis, vid sidan av språket och den smått mirakulösa åskådligheten, en del av dess styrka.

Men om vi nu ändå accepterar tanken på de eviga straffen, så kan man fundera över vilka personer vår tids människor skulle placera i de olika kretsarna. Och för vad? Anser vi ens otrohet vara ett brott av sådan tyngd att det borde rendera i en plats i helvetet? Finns det inte värre förbrytare än Brutus och Judas?

Jo, förmodligen. Dessutom har det ju kommit till en del galenpannor sedan Dante skrev sitt verk i början av 1300-talet. Men att Staffan Tapper, som missade en straff för Sverige under fotbolls-VM 1974, skulle höra hemma i den nionde kretsen, vilket några har gjort gällande - det håller nog inte alla med om. Å andra sidan säger det kanske något om den moderna människans förhållande till sport. Och till helvetet. 

Jan Guillou är inget fan av Stieg Larssons omåttligt populära Millenniumtrilogi. Senast igår i Svt ("Skavlan") gav han uttryck för det. Han tycker att Larsson gjort slarvig research, till skillnad från ex Leif GW Persson och - Liza Marklund.

Vidare anser han att den kvinnliga huvudpersonen i Stieg Larssons böcker, Lisbeth Salander, brister i psykologisk trovärdighet. Han kallar henne en "Pippi Långstrump-figur".

Och det är naturligtvis en korrekt (och föga subtil) iakttagelse. Salander är ett collage av våta drömmar, motsägelsefulla drag och oförenliga kvaliteter; kort sagt, en antihjälte. Men det är just i detta som hennes (och Pippi Långstrumps) charm ligger. Astrid Lindgrens karaktär är dessutom en rebell innan den moderna rebellen uppfunnits, en upp-och-ned-människa i en värld som inte har fötterna på huvudkudden.

Stieg Larsson når inte på något sätt upp till Astrid Lindgren i konstnärlig kraft och nydanande karaktärsteckning. Men hans osannolika hjälte är ändå betydligt mer fascinerande än någon enda skapelse från den okrönte konungen av osannolika hjältar under de senaste tjugo åren - Jan Guillou.

För det som skiljer Guillous Arn och Hamilton från Pippi och Lisbeth Salander är deras upphovsmans realistiska anspråk. Guillou vurmar för realistiska idiom som trovärdighet, samhällskritik, politisk brännbarhet, faktagranskning, läsarvänlighet etc. Det är bland annat därför, paradoxalt nog, som hans prosa är så gott som oläslig. Ingenting, framför allt inte estetiska och språkliga finter, får stå emellan läsaren och författarens budskap. Därför mal Guillou på med mening på mening och sats på sats som alla är identiska till längd och uppbyggnad. Inga avsteg tillåts, inga känsloutbrott, inga satsförkortningar, inget slirande vid sidan av.

Men det säger sig självt, att i en sådan omgivning blir Rambofigurer (vissa skulle säga idealiserade självporträtt) som Arn och Hamilton närmast genanta. De saknar varje uns av ironisk biton, av lyckat gestaltade, tragiska underströmmar, av sällsam, kufisk mystik.

Så när Jan Guillou avfärdar osannolika hjältar hos Stieg Larsson, uttalar han egentligen en sedan länge välkänd sanning om sitt eget författarskap.

Änkan Walpurga Hausmännin, en gång staden Dillingens barnmorska, satt en sen kväll och väntade på en dräng vid namn Bis. De hade tidigare på dagen kommit överens om att träffas och bedriva otukt. Men efter att älskaren visat sig, och de idkat könsumgänge, lade Walpurga märke till att drängen hade bockfot och en hand av trä. Hon förstod att det var hin Onde själv som hon gett sig i lag med.

Därmed var Walpurga snärjd. De syndiga mötena mellan henne och hennes nye älskare fortsatte. Hon undertecknade ett kontrakt med sitt eget blod, och gav sig till den Onde med själ och kropp. Hon flög omkring med honom på en dynggrep, hon deltog i häxsabbater, hon åt odöpta barn och grävde upp lik på kyrkogårdarna och skänkte dem åt djävulen.

Allt detta framkom vid de förhör som hölls med änkan efter att hon genomgått upprepad tortyr. Under förhören uppdagades det även att hon av sin älskare fått salvor som åsamkat stor skada på människor, djur och nyttoväxter. Hon hade också dödat småbarn och använt deras skelett för att tillverka hagel.

Hennes straff blev förstås döden. Hon brännmärktes med rödglödgade järn och fick ena handen avhuggen. Efter att bålet förvandlat Walpurga Hausmännin till aska, ströddes resterna av henne ut i en flod.

Att toppidrottsmän inte behöver göra sig som experter i teve, vet alla. För en sådan bör nämligen vara pedagogisk, men inte övertydlig, då och då säga något nytt och fräscht, utan att det för den skull verkar sökt. Språket måste även vara någorlunda nyanserat och klichébefriat, publiktillvänt utan att bli för överlastat med facktermer och jargong.

Och vad säger att en aldrig så lyckosam utövare av en viss idrott per definition besitter alla dessa egenskaper? Tränare har ofta bättre förutsättningar, just därför att de ägnat sig åt att förklara sin sport, snarare än att praktisera den. Skillnaden mellan att befinna sig mitt i krutröken, och att från sidan betrakta densamma, är trots allt betydande.

Etermediernas dynamik skiljer sig också från middagsbordets affekterade debatter och tv-soffans explosiva känsloutbrott.  Niklas Wikegård tycks numera bortplockad som tv-kommentator i ishockey, och det sörjs nog av ingen. Alla hans "kom igen nu då" och "jobba" påminde mest om de där typerna i skoteroverall som springer bredvid längdskidåkarna under några meter och vrålar ut tider och placeringar.

Samtidigt har Wikegård emellanåt en tränares pedagogiska blick för spelet. Att han ritar och tycker saker i en studio mellan perioder och efter matcher är fullt på sin plats. Hans ordval är udda och personligt, även om han löper en viss risk att förvandlas till en gamängaktigare version av Björn Hellberg.

Glenn Strömberg och Stig Strand är kunniga och duktiga på att förklara det vi lekmän inte ser. Men deras språk luktar snus och skidvalla. Claes Hellgren (handboll) är väl docerande, och hans entusiasm för spelet och spelarna smittar bara till en början. Canal + laguppställning är ojämn. Arto Blomsten och Calle Johansson är tämligen intetsägande, Jens Fjellström en besserwisser, men inte utan en viss charm.

Experternas kanske svåraste uppgift är nog ändå att de utmanas av så många, i princip av varenda tittare. Alla kan, alla vet - bättre än de. Det är som att vara lärare: en expert bland experter.

Detta porrätt av Gustav Vasa är troligen en kopia. Originalet utfördes under 1540-talets första hälft, av den danske kungen Christian III:s hovmålare Jacob Binck. Senare har det restaurerats av ingen mindre än Anders Zorn. Bl.a. har han förändrat baretten, men exakt på vilket sätt är inte klarlagt.

Att Gustav Vasa lånade in den danske kungens hovmålare för att få sitt konterfej utfört är ingen slump. Porträttkonsten hade utvecklats i Italien och i området kring nuvarande Nederländerna och Belgien under 1400- och 1500-talet. Till icke ringa del var dess uppsving en följd av att oljemåleriet slog igenom. Att måla med oljefärger ger, om inte annat, möjlighet till större detaljrikedom. Konstnärer som Tizian och Hans Holbein d.y. tog måleriet i andra riktningar än de medeltida, mer platta och "universellt" syftande, religiösa ikonporträtten. Snart började också adel och förmögna borgare att låta sig avbildas. En ny marknad för konstnärerna hade uppstått.

Men porträttmåleriets blomstring hänger också ihop med rent historiska omständigheter. Nere på kontinenten, och även här i Sverige, var den absoluta staten på frammarsch. Härskare med betydligt mer militär och ekonomisk kraft än sina medeltida motsvarigheter, knöt makten till sig. Gustav Vasa uppträdde med anspråk på att vara det svenska folkets befriare, konung och far. Och en viktig del i att kommunicera denna nya härskarroll bestod i propaganda: tal, brev, hovceremonier - och porträttmåleri.

Ganska snart kom porträtten även att ingå i det diplomatiska spelet länder emellan. I samband med att Gustav Vasas son, Erik XIV, friade till Elisabeth av England tillkom det så kallade friarporträttet. På det visas Erik i helfigur, rak och ståtlig, med moderiktig röd- och guldfärgad klädsel och läckert flätat skägg.

Därmed står det också klart att porträttlikhet inte äger ensamt företräde i denna typ av måleri. Porträtten uttrycker en idealiserad bild av en härskare eller friare. Så avståndet till de medeltida ikonerna är i slutändan inte alltför stort ändå.

En och annan av de stora sjöfararna från tidigmodern tid, blev förvisso förmögen. Vasco da Gama tjänade ex. igen sin last till 27 gånger insatsen efter en framgångsrik expedition. Många av dem blev också berömda. Namn som Bartolomeo Diaz, Christofer Columbus och Amerigo Vespucci väcker än idag såväl vrede som beundran. 1492 är ett årtal med nästintill mystisk aura.

Men när det väl begav sig - alltså under själva resan - framstod nog dessa framgångar ofta som tämligen främmande. Tröstlösa dagar i väntan på förlig vind tärde på psyket. Bristsjukdomar som skörbjugg grasserade. Besättningen - inte sällan bestående av straffångar och annat löst folk - kunde när som helst ledsna och göra myteri; helt enkelt fly med proviant och skatter.

När konkurrensen hårdnade ökade även risken för att fientliga skepp under annan europeisk flagg skulle dyka upp. Och i farvattnen längs kusterna härjade sjörövare. Dessutom var det inte alls säkert att lokalbefolkningen tog emot de långväga resenärerna med beundran, underdånighet eller fruktan. De kunde lika gärna bjuda hårt motstånd.

Detta var fallet med den första världsomseglaren, portugisen Magalhaes (Ferdinand Magellan). Han dödades på ön Mactan efter att ha deltagit i en lokal maktkamp. Så fullbordandet av denna första världsomsegling fick alltså ske honom förutan.

Enligt den venetianske sjöfararen Antonio Pigafetta, som var med på resan, hade tiden dessförinnan inte heller varit särdeles munter.

 (Antonio Pigafetta)

Enformigheten och ovissheten på det stilla havet mynnade ut i interna konflikter. Brist på mat och färskvatten ledde till att besättningsmännen tvingades dricka "gulfärgat vatten som ruttnat sedan länge". Vidare åt de skorpor "kryllande av maskar", sågspån, råttor och till och med bitar av oxläder, som i vanliga fall användes som skydd för tågvirket. Lädret var dock så hårt och förtorkat, att besättningen först måste mjuka upp det genom att släpa det i havet ett par dagar. Därefter höll männen läderremsorna över kolelden en stund, och därpå åt de dem.

Tvärs igenom alla problem förblir dock Pigafetta lojal mot sin kapten. När Magalhaes är borta skriver han: "Så dödade de vår förebild, våra ögons ljus, vår tröst, vår trogne anförare."