En text är en text
A propos en mediehändelse som gått från att emellanåt vara inget annat än en animerad och osaklig pajkastning, ett "drev", till att bli en riktigt intressant debatt.
Här är ett stycke text. Om ingen skulle läsa den, finns den då? Eller blir den bara till när en läsare tar del av den? Dvs: är texten autonom, eller kräver den en mottagare, en läsare som gör den till sin?
Den här frågan kan egentligen lyftas till att gälla vartenda existerande ting, kunskap, känslor ja, livet självt. Är livet bara någon som händer i oss, som upplevelse, tingen bara något som finns när vi erfar dem. Eller har de ett egenvärde?
De allra flesta skulle nog intuitivt säga att saker och ting existerar och pågår utan att vi för den skull behöver veta om det, än mindre erfara det. Det är ju bara att stanna hemma i sängen en dag och sedan höra efter med ens arbetsplats om också den stannade upp, lade av att existera.
Ja, för dig kanske, förutom som ett minne. Men knappast för dem som var där.
Nåväl, tillbaka till texten. Även om tingen lever ett autonomt liv, utanför din sinneserfarenhet, gäller det också för en text? I logikens namn, ja. Men i så fall borde det även innebära att texten - liksom tingen - har vissa inneboende egenskaper, är sann, falsk, påhittad, bra, dålig, stilistiskt säker. Är fakta eller fiktion. Dessutom borde det gå att pröva - objektivt sett, med "objektiva" verktyg (intersubjektiv prövbarhet) - vad denna texts natur egentligen är. Och sen kan den klassificeringen stämplas på texten, tjäna som en bestämmelse för den, oavsett vad varje framtida läsare någonsin får för sig.
Nu känns det för många inte alls lika självklart, som det faktum att texten är en realitet också utan en enda läsare. För på flera sätt är texten - för att inte tala om en bok, med dess omslag, baksidestext, marknadsföringscitat etc. - till sitt hela väsen beroende av en mottagares upplevelse av den. Varför annars iaktta några som helst språkregler? Varför inte använda egna ord, egna bokstäver, egna namn på omvärlden och föremålen i den?
Att framförallt en texts inneboende kvalitet ("bra - dålig") är mycket svår att objektivt slå fast, därom torde de flesta vara överens. Men hur är det med motsatsparet fakta - fiktion? Vad är ex Gömda? Och hur kan man bestämma det?
Ja, det går att hävda att det är fiktion eftersom vissa partier i den inte går att kontrollera, "stämma av" mot verkligheten. Åter att andra partier visat sig stämma dåligt överens med, låt oss kalla det andra versioner av det som verkligen hände.
Och på samma sätt kan ett faktaverk klassificeras genom att allt som påstås i den går att kontrollera mot (samma) verklighet.
Men detta bygger på att man intar en sådan hållning som stipulerats ovan, nämligen att det finns en objektiv, yttre verklighet att stämma av bokens text emot. Vidare måste vi ha tillgång till den verkligheten, och den måste göras oberoende av varje tänkbar annan erfarenhet, av varje annan "läsare" av samma verklighet - vilket kan vara nog så svårt när det gäller det förflutna.
Och att det just faller sig så, har nog varit till lycka för mången författare, i synnerhet under de senaste trettio eller fyrtio åren. För detta - verklighetens undflyende natur, genreupplösningen, nivelleringen, den allmänt utbredande relativismen - är guld för många författare. Av romaner, och av förmenta faktaverk.
Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv är en sådan utveckling problematisk. Men icke desto mindre: att frånkänna läsaren och ovan nämnda filosofiska grundproblem någon som helst del i en texts natur, låter sig knappast göras. Leder det till en på sitt sätt rätt allvarlig relativism, till att ingen absolut sanning existerar? Till att gränsen mellan fakta och fiktion luckras upp? Ja, onekligen.
Men det är en sån värld vi lever i.
Jane Austen
Såg nyligen stora delar av en film som heter En ung Jane Austen. Det är en brittisk film från 2007, med Anne Hathaway i huvudrollen. "Den sanna historien om författarinnan Jane Austens liv", enligt Canal + programbeskrivning.
Nu finns det inget garanterat porträttlikt porträtt bevarat av Austen, men enligt uppgift ska hennes utseende inte riktigt ha varit till sin fördel. Vilket Anne Hathaways väl måste sägas vara.
Vidare innehåller Austens böcker få - eller inga - miljöbeskrivningar. Men varenda filmatisering av hennes liv och verk excellerar i glödande naturbilder från det sydengelska landskap (Hampshire), som var Austens hemvist under en stor del av hennes liv.
Själva poängen med filmen är annars att Jane till slut ger upp sitt livs kärlek för litteraturen. Framför allt av praktiska skäl (den tilltänkta är inte stadd vid kassa, och har sin egen familj att dra försorg om) avslutar Austen förbindelsen, efter att de unga tu faktiskt har lyckats rymma tillsammans.
Istället utvecklar och fullföljer Austen sitt författarskap, vilket tydligt utsägs i filmens final. Underförstått: hade Austen givet efter för sin mer romantiska böjelse, och valt kärleken, hade hon inte blivit den hon blev, en av Englands största författare.
Det är väl en plausibel premiss, men den känns något urvattnad. Den tar så att säga tillbaka med ena handen, vad den gett med den andra. Något som i övrigt gäller för hela filmen.
Naturscenerierna, Anne Hathaway, kärlekshistoriens själva dramaturgi: det är romantik. Upplösningen och dess orsaker är det inte. Fast kanske liknar filmen på det sättet - i dess blandning mellan förnuft och känsla - ändå Austens romanvärld ganska mycket.
1800-TALET
Världen krymper. Och man kan – litet smått hädiskt – fråga sig när det började. Var det när Egypten enades under en centralmakt för 5000 år sedan? Eller när Alexander den store ryckte fram genom Främre Orienten på 300-talet f. Kr.?
Resultatet av Alexanders framfart blev ju den kulturblandning, som går under namnet Hellenism. Den avspeglades i ett synnerligen vitalt vetenskapsutbyte i staden Alexandria i Egypten, där bland annat Euklides verkade. Alexander gick även så långt i sin iver att förena öst och väst, att han lät sina soldater äkta, enligt uppgift, 10 000 persiska kvinnor.
Några århundraden senare hade romarnas imperium växt till sig ordentligt. Och de betraktade kommunikationer och smidiga transporter som så viktiga, att de byggde vägar och förbindelseleder som stått sig in i vår tid. Varor av alla de slag strömmade från imperiets utkanter in i dess hjärta, patriciernas Rom.
På romarna följde sedan islams expansion; därpå mongolinvasionerna under det från europeisk synpunkt smått kaotiska 1200-talet. Men mongolerna öppnade upp en korridor mellan Europa och Fjärran Östern, vilket fick till följd att det civilisatoriskt högt utvecklade Kina flyttades ett par steg närmare den europeiska horisonten.
När sedan turkarna proppade igen den korridoren, hade européerna fått en sådan smak på det ”orientaliska”, att de genast sökte andra vägar till Österlandet. Resultatet blev Columbus, da Gama, Magalhaes och övriga sjöfarare.
Och därmed hade mänskligheten nått fram till en punkt, där världen var på väg att bli i det närmaste överblickbar. Kartor ritades, sjöfartsteknik utvecklades, navigeringsinstrument förfinades.
Fortfarande fanns dock fläckar på kartan. Fortfarande var världen så pass stor att den för gemene man framstod som främmande, farlig och ofta också fördomsfullt exotisk bara en bit bortom husknuten.
* * *
Men så kommer 1800-talet. Och en explosion sker, inte minst på teknikens område. Ångbåtar börjar trafikera haven. Suezkanalen byggs. Järnvägsräls läggs som ett gigantiskt nät över kontinent efter kontinent. Tropikmediciner och snabbskjutande gevär gör det möjligt att färga kartornas blinda fläckar; inte minst gäller det Afrika. Att resa jorden runt på 80 dagar framstår som äventyrligt och svårt, men är snart allt annat än Science Fiction.
(Ericssontelegraf, 1880-tal)
Och det är inte bara människor och varor och valutor som flödar. Även nyheter, tankar, ord och erfarenheter slungas mellan världsdelarna. Folk läser tidningar. Kablar läggs under vattnet, dras mellan stolpar till lands. Nyheten om en skjuten amerikansk president, om att en försvunnen skotsk missionär påträffats vid liv på östra stranden av Tanganyikasjön, når fler människor på kortare tid än någonsin förr i historien.
Så ja – världen hade börjat krympa för länge sedan. Men på 1800-talet sker det med en tidigare aldrig överträffad hastighet.
Osten som livsmodell
Följande text är skriven av en av våra - internationellt sett - mest lästa författare. Och eftersom dessa är få, betydligt färre än vad vi i allmänhet inbillar oss, så är det ju bara att börja räkna ned.
Du skall vara såsom en ost
och din kropp som ett ostkar,
där osten skall behandlas.
Så skall din själ
så länge knådas och renas
att kropp och själ
finner sig väl tillsammans
och köttet lyder anden.
Detta är ju knappast någon modernistisk exercis i mer eller mindre svårsmälta metaforer; inte heller är barriären mellan bildled och sakled fullständigt raserad. Istället finns förbindelseorden såsom och som med, vilket bidrar till textens smått övertydliga karaktär.
Vi måste alltså tillbaka i tiden. Vissa ordval - kropp, själ, renas, köttet, anden - pekar mot en religiös kontext. Dessutom är budskapet inte inlindat, tonfallet inte trevande och skört; snarare didaktiskt.
Ostkaret ingår numera inte i människors vardag, men det, tillsammans med ostmassan som knådas, antyder något hushållsnära, traditionellt "kvinnliga" göromål. Här används det dock i överförd betydelse; tillsammans med osten ska det belysa den för kristendomen så vitala dikotomin kropp - själ.
I och med att titeln på stycket är Osten som livsmodell behöver heller ingen sväva i ovisshet om vad som avses. Vi ska ta del av, och förstå. Orden ska förändra oss. Därför finns inte plats för några krypteringar. Stor dikt är det väl inte, men smått fascinerande i sitt bildspråk.
Och, som sagt, vida läst.
Israel/Palestina
Kriget i Gaza berör. Dels därför att väldigt många människor är drabbade, direkt eller indirekt. Dels därför att Israel/Palestina-konflikten är ideologiskt laddad som få andra konflikter i världen.
På samma sätt som när det gäller USA, så får blotta namnen Israel/Palestina många människor att gå igång. Åsikterna är legio, känslorna intensiva intill bristningsgränsen. Inte sällan blir stämningsläget ett sådant, att all form av nyanserad debatt tycks utesluten. Ett bra exempel på det är Janne Josefssons debattprogram i Sveriges television härförleden (15/1).
Bland annat därför är det naturligtvis en rejäl underdrift att kalla konflikten för komplicerad. Den har en djup historisk förankring, den innehåller många och svåröverskådliga faser, den har religiösa och, som sagt, ideologiska övertoner.
Till detta kommer dessutom en informationsbrist som är på gränsen till skrämmande. För som ex. Natan Shachar påpekat i DN, har i princip inga journalister kommit in i Gaza under de senaste veckorna. Omvärlden har varit utelämnad till rapporter från flyende - samt till mer eller mindre officiella kommunikéer.
Att information under ett krig styrs, stryps och manipuleras är förvisso inget nytt. Det har pågått så länge moderna massmedier har funnits. Men samtidigt lever vi nu i en värld där information sägs färdas snabbare och vara mer lättillgängligt för gemene man än någonsin förr.
Och visst, bilder på skadade och döda barn cirkulerar. Likaså uppgifter om att Hamas använder barn som mänskliga sköldar. Efter gårdagens vapenvila utropade Hamasledaren Ismail Haniya att Gud har givit palestinierna "en stor seger".
Men samtidigt känns det i nuläget som få konflikter på senare år varit så oöverblickbara som denna. Övergrepp, övervåld, martyrskap, försvar, anfall, ockupation, koncentrationsläger, massaker, blodbad, terrorister - ord som i vanliga fall pekar på något exceptionellt, men som tycks vara de för samtalet normala i just denna konflikt.
Eller i just denna tid.
De som krigar
När kung Gustav Vasa kom i kontakt med utländska furstar - såsom den ryske tsaren - så hände det att han skälldes för "bondekonung". Vilket ju var träffande nog, eftersom Sverige bestod av idel landsbygd, av en vidsträckthet som hade få motsvarigheter i Europa. Till detta kom att runt två tredjedelar av bönderna var självägande, samt att landborna (som brukade kronans, adelns eller kyrkans jordar) knappast stod under samma förtryck som nere på kontinenten.
Så Sverige led ingen brist på självmedvetna bönder, men väl på städer och borgare - samt på adel. Det världsliga frälset bestod av runt 20 högadliga släkter, samt ett antal ätter till, som hade det mer eller mindre fett; oftast det senare. Norr om Gävle fanns ingen adel alls, och i den östra rikshalvan ("Finland") hade mången adelsman det ytterst knapert.
Från början hade det världsliga frälset kommit till som ett svar på ett behov. Kungar och andra potentater behövde hjälp med skatteuppbörder och försvar av sina bräckliga, ofta nybildade riken. Detta sköttes av beridna krigare, "riddare", i utbyte mot skattebefrielse och diverse andra privilegier. Och att utrusta riddare var knappast något som gemene man hade råd med. Under Karl den stores tid (700-tal) var kostnaden för utrustningen, angivet i kor: hjälm (6), brynja (12), svärd (7), häst (12), sköld och lans (2) och benskenor (6). Inalles alltså 45 kor. Säg den bonde som hade råd med det.
Men nu saknades det ju i bondekonungadömet Sverige inte bara adel, utan också en adelskultur värd namnet. För runt hoven och riddarna hade det redan under medeltiden utvecklats en kultur, som tjänade till att definiera (en del skulle säga konstruera) adeln som sådan. Till den kulturen hörde reglerade umgängesformer, klädmoden, litteratur, musik, torneringar och borgar. Detta fanns naturligtvis även i Sverige, men i jämförelse med ex. Frankrike - eller för den delen Danmark - så var resultatet påvert.
Så hur mycket han än bullrade, fick nog kung Gösta inse faktum trots allt.
Luguber
Luguber blev i ropet för snart trettio år sedan, när Klas Östergren använde ordet i början av sin genombrottsroman Gentlemän. Den lägenhet som romanens huvudperson, Klas, använder har "gardiner och draperier [som] sluter tätt för fönstren mot Hornsgatan", och därför upplevs våningen som "minst sagt luguber".
För drygt tre år sedan var det så dags igen, ty då kom Östergrens uppföljare till Gentlemän, den (i mitt tycke något okritiskt) hyllade Gangsters. I den romanen håller berättarjaget en utläggning om ordet; om hur uppmärksamheten runt det förvånade bokens författare då, när det begav sig.
Och visst, till svenskans vanligaste ord hör 'luguber' knappast, detta via franskan inlånade adjektiv. Det betyder 'dyster, skrämmande, makaber', uppger ordböckerna, och i den betydelsen fungerar det ju också i citatet ovan. Ytterst kommer det från latinets lugubris (sorglig), och första träffen på svensk botten härrör från 1782.
Att ordet på sätt och vis intecknats av Östergren i modern berättarprosa, rår han ju knappast för. Samtidigt ringar det på något vis in hans stil. Det litet tillkämpade och sökta, som har såväl elegans som något av öldränkt rännsten över sig.
Fast denna omständighet ger dock knappast svar på frågan, hur det kommer sig att inte Martin Beck hos Sjöwall-Wahlöö förknippas med ordet på samma sätt, trots att han använder det betydligt mer frekvent. För visst lämpar sig 'luguber' väl så bra för Sjöwall-Wahlöös smått harmlösa polisjargong, som för Östergrens urbana prosa?
Möjligen är det bara så, att de moderna filmatiseringar som gjorts efter Sjöwall-Wahlöös karaktärer tagit död även på språket.
De som arbetar
Eftersom en sådan försvinnande liten del av den medeltida svenska befolkningen inte bodde på landet, så är den nästan försumbar. Åtminstone före senmedeltiden. Dessutom var de få stadsborna (Stockholm, den största staden, hade 5-6000 invånare på 1400-talet) helt beroende av jordbruksproduktion och djurhållning för sin överlevnad.
Så de som var det egentliga Sverige befann sig alltså på landsbygden, och arbetade med jorden. Där fanns framförallt två kategorier, som ofta klumpas ihop som bönder. Dels landbor, vilka arrenderade en bit jord på kyrkans, kronans eller adelns ägor. Dels självägande bönder, som betalade skatt till den framväxande centralmakten. Därtill kom mera löst folk: daglönare, fattiga och gamla, vilka antingen drog omkring på vägarna eller bodde på nåder där det nu var möjligt.
Den svenska allmogen blev jämförelsevis tidigt en politiskt medveten kraft. Till inte ringa del hängde det ihop med att andelen självägande bönder här var relativt stor. Men det har också sina orsaker i en mer allmäneuropeisk utveckling på det militära området. För när kavalleriet ("riddarna") tappade i inflytande, tog infanteriet över. Det bestod av armborstbeväpnade fotsoldater, dvs. bönder - ibland utskrivna, betydligt oftare uppbådade. Och män i vapen betyder män med krav på politiskt inflytande. Så var det i Grekland under antiken, och i Sverige när den allmänna värnplikten infördes.
Redan på 1400-talet tycks svenska bönder ha fått delta vid viktiga politiska möten, "riksdagar". Dessutom kunde de ta till vapen och göra uppror mot vad de uppfattade som fiskala orättvisor och alltför brutala fogdar. I södra Västergötland upprättades till och med ett slags autonom bonderepublik under några år på 1480-talet. Man vägrade helt enkelt betala skatt, och drev överheten på flykten.
40 år senare hade en viss Gustav Eriksson lärt sig att utnyttja den här politiska kraften för egna syften.
PS: Selma
Selma förbryllar. Julhelgens tv-drama följdes härom dagen upp av Astrid Ohlséns dokumentär En brusande färd. Om tv-serien fokuserade på Lagerlöfs kärleksliv, så tog dokumentären ett vidare grepp - om såväl liv som författarskap. I synnerhet Gösta Berlings saga ägnades intensiv uppmärksamhet. Men också förlusten och återköpet av Mårbacka, liksom den offentliga Selmabilden, gavs stort utrymme.
I princip var det väl bara en sak som saknades i Ohlséns film: Lagerlöfs förmenta homosexualitet...
Att man nu närmar sig Selma Lagerlöf på lite olika sätt är ju inte ägnat att förvåna. Hennes författarskap har alltid rönt de mest skilda omdömen. I handboken Litteraturens historia i Sverige skriver således Bernt Olsson och Ingemar Algulin om romanen Jerusalem: "Enskilda melodramatiska svagheter till trots hör verket till de absoluta höjdpunkterna i svensk berättarkonst."
Lika positiv, fast på sitt numera tämligen antikverade, moralistiska sätt, är Sven Stolpe i 40 svenska författare: "Hennes diktning har haft en sådan makt över flera generationer svenska läsare, att hon kan sägas höra till dem som förvandlat och renat (sic!) atmosfären i landet." Jerusalem kallar Stolpe "vår enda verkligt storslagna svenska roman".
Göran Hägg vill inte vara sämre, utan jämför Selma Lagerlöf med Charles Dickens och Emily Brontë. Liksom de, men till skillnad från ex. Hjalmar Söderberg, är hon ett "världsnamn", menar Hägg i Den svenska litteraturhistorien.
Annat ljud i skällan är det dock hos Sven Delblanc i Den svenska litteraturen. Han anser att Selma Lagerlöf är "en atavism". Och vidare: "att göra henne medveten och modern är att förneka hennes unika originalitet." Jerusalem finner Delblanc föga övertygande. Lagerlöf saknar helt enkelt "organ" att gestalta den religiösa omvändelse, som flera av bönderna i Nås genomgår.
Vila trygg i förvissningen, att sista ordet om Selma Lagerlöf inte är sagt.
Ett annat liv
Tonen i Per Olov Enquists hyllade (och prisbelönta) bok Ett annat liv har mycket av Eyvind Johnson över sig. För precis som i Johnsons självbiografiska svit Romanen om Olof, så betraktas det förmenta författarjaget utifrån, i tredje person.
Detta bidrar till att berättelserna får drag av fiktion, vilket de ju naturligtvis också är. Men det gör även att såväl Johnson som Enquist kan upprätthålla en lätt ironisk och lite ömsint distans till sina huvudpersoner. Berättandet blir på så sätt ytterst effektivt, underhållande men utan glättighet. Dessutom förlänas de mer allvarligt syftande partierna, paradoxalt nog, en än större tyngd: de växer ofta fram liksom organiskt, snarare än exploderar med en nyårsrakets plötsliga nyckfullhet. De grubblas fram, och berättarrösten slår då omärkligt om från avstånd till inkännande och identifikation.
Första delen (av sammanlagt tre) anser jag vara den styvaste i Ett annat liv. Den behandlar Enquists barndom och ungdomsår i Hjoggböle i Västerbotten. Visst finns här en hel del av det för genren typiska: sexualitet och självtillfredsställelse, ensamhet, krockar med en obegriplig vuxenvärld, patetiskt mod, sprängande nyfikenhet och oförklarlig rädsla. I svensk litteratur har den här typen av unge-pojke-på-väg-att-bli-man-berättelse en smått klassisk status. Men likt en Ivar Lo-Johansson lyckas Per Olov Enquist skaka fram nya guldkorn ur ett vid det är laget rätt utvaskat material.
